Jag hade aldrig suttit i växel tidigare. Det närmaste jag kommit var att svara i telefonen när jag jobbade i butik, men det var alltid längst ner på prioriteringslistan.

Men nu var det alltså dags att svara på samtal och endast det. Låta säker, tala tydligt, vara trevlig men ändå kontrollera samtalet.

Var du också rädd att ringa främlingar när du var liten? Mitt hjärta bultade som om jag var nio år igen. Men efter det första samtalet släppte det mesta och nu är det som att cykla. Och var sig du vill det eller ej; spenderar du tillräckligt mycket tid i telefonväxel får du till slut en telefonröst. Den kickar in sekunden du svarar "Välkommen till företaget". Jag har fått höra många gånger att jag har en väldigt bra telefonröst, det är roligt att höra. En bra telefonröst är ingen självklarhet, du har säkert själv ringt någonstans och blivit bemött av någon som börjar samtalet i falsett och blir bara pipigare under samtalets gång. Inte särskilt snyggt.

Ett problem är att veta vilket företag jag svarar åt. Först och främst jobbar för så många olika företag att allt blandas ihop hela tiden. Speciellt i början när jag var så nervös. En gång hann jag inte ens svara, jag fick total blackout och hade ingen aning om vilket företag jag var hos. Jag letade febrilt efter en kuvert, en penna, ett klistermärke, vad som helst med en logga på! Men jag hann inte. Det löser jag nu med att skriva ner företagets namn på en post-it och sätta det precis under datorskärmen.

Men sen finns det även vissa växlar som svarar för flera olika företag och vilket företagsnamn jag ska säga dyker inte upp förrän jag svarat. Men med övning kommer man långt. Jag har ännu inte lyckats svara fel företag, jag får se hur länge jag lyckas hålla den nollan. För en vacker dag kommer jag garanterat säga fel. Ni ser, jag vet att mitt ännu fläckfria förflutna som telefonist en dag kommer förstöras, då kan det väl ändå inte vara en tvångstanke... va?

Sen har vi det här med telefonvett. Många som ringer har väldigt bråttom och är alldeles för viktiga för att vara artig mot en telefonist. Det är helt okej så länge dom är tydliga med vad dom vill. Sen är det många som ringer och har ingen som helst koll på vem dom ska prata med eller ens vad ärendet exakt gäller. Även det är helt okej så länge jag känner av lite artighet under samtalet.

Det som jag inte gillar är när en person ringer och är både otydlig och otrevlig. Då visar man inte upp något tecken på samarbetsförmåga.
"Välkommen till Företaget", svarar jag.
"JonnyJanne", svarar han.
"Hej JonnyJanne", svarar jag då.
"Nej, alltså jag vill prata med JonnyJanne", säger han surt.
"Jasså du vill prata med JonnyJanne, ett ögonblick" säger jag och kopplar vidare snabbt.

Liknande scenarion som ovan händer ofta på alla arbetsplatser. Sen när är det okej att bara basunera ut ett namn i örat på någon för att komma rätt? Som om telefonister fungerar som en röststyrd tjänst på sin mobil. Helst ska det också börjas med ett störande "Öhhh" strax innan namnet uttalas.

Sen till en sak som troligtvis många inte är särskilt medvetna om. Tänk att du blivit vidarekopplad från en växel. Tonen går och du sitter och väntar. Vad du inte har en aning om är att telefonisten mycket väl kan sitta kvar och vänta för att se att du får svar. Detta för att du ska slippa hamna längst bak i kön om du inte får svar och kopplas tillbaka till växeln, kanske till och med får prata med en annan telefonist som kopplar till samma person. Vissa företag vill att telefonisterna ska följa med samtalet på det här viset, för att sedan koppla bort sig om någon svarar eller ta tillbaka samtalet om ingen svarar.

Det här är väldigt roligt! Folk gör nästan alltid andra saker samtidigt som dom sitter och väntar på sådana samtal, kanske pratar med någon annan om något helt annat. Eller pratar om hur telefonisten inte hade någon koll, hur trötta dom är på att hela tiden kopplas runt, blablabla. Tänk på det nästa gång du kopplas vidare!

Spoilervarning för Mass Effect.

Mot oändligheten och vidare!

Mass Effect är spelvärldens svar på Star Wars minus all form av humor. Det är det enklaste och bästa sättet att förklara vad Mass Effect är för typ av spel. Om du inte sett Star Wars så... synd för dig, se allihop istället för att sitta här och läsa.

Jag läste mycket om det innan jag faktiskt spelade det. Ärligt talat bortprioriterade jag det ganska snabbt eftersom det inte kom till Playstation 3 och det gör jag oftast med spel som är långa och släpps till en konsol jag inte äger.

Men nu blev det ändå så att jag och Henning tog oss an det direkt efter Borderlands. Jag hade tidigare inte hört något annat än euforiska hyllningar av spelet och kunde därför inte förvänta något annat än extas, typ. Så, efter att ha valt kön (kvinna, hon hade enligt rykten en bättre röstskådespelerska), ansiktsdrag komplett med ärr, namn (Solveig Shepard), uppväxt, bakgrund och militärklass så fick vi äntligen sätta igång med äventyret.

 

Och jag kan lätt konstatera att Mass Effect är ett jättebra spel. Tre saker bara:

Ett: Det automatiska sparsystemet känns underutvecklat, nästan trasigt. Det hände alldeles för många gånger att vi dog och fick börja om lååångt bak i tiden. Kalla mig bortskämd, men jag vill att spel som Mass Effect ska spara automatiskt med jämna mellanrum. Inte få en manisk vana att gå in manuellt och spara var femte minut.

Två: Musiken grep tag i mig kanske tre gånger under spelets gång. Annars låg musiken där i bakgrunden och... lät. Atmosfären har inte musiken att tacka för något, det fixade istället miljöerna, historien och karaktärerna.

Tre: Det var för kort. 21 timmar tog det oss att klara det och vi gjorde alla sidouppdrag vi kom över (förutom dom som bestod av att samla på sig saker á la Banjo-Kazooie). Vi hade kommit igång riktigt ordentligt då det tog slut, lite snopet faktiskt. Jag antar att det finns massvis att göra på alla sandlådeplaneter som det finns gott om, men jag ville ha sidouppdrag som skickar ut mig till dom, inte leta själv.

Men med en otroligt ambitiös och samtidigt lättbegriplig handling, välskrivna och enorma dialogträd, röstskådespeleri i världsklass, skönt actionorienterade strider, en omspelbarhet att dö för och vetskapen om att sparfilen följer med över till tvåan (och även trean) förlåter jag dom gärna.

Det blir väldigt intressant att se vad som blivit förbättrat/försämrat i tvåan. Hoppas det når ännu högre!

BETYG: 4/5

Vi har alla varit där. Klivit in på restaurangens/bensinmackens/hotellets/varuhusets/tunnelbanans toalett och direkt förstått att här luktar det äckligt. Det finns olika tells för detta. Det kan vara belysningen som är sparsam, för att hindra dig från att se hur smutsigt det egentligen är där. Är det fult kakel eller ännu värre, tapeter? Konstiga märken på golvet? Plastgolv? En överfull papperskorg? Lågt i tak? Är det ett litet rum med handfat och ett ännu mindre rum längre in med själva toaletten? Varför bygger man toaletter på det viset? Annars räcker det oftast bara med att personen som kommer ut ur den ser oroväckande lättad och sådär ocharmigt rödblommig ut.

Det är mycket som kan gå fel på offentliga toaletter, det är ju väldigt svårt att pricka rätt ner i toaletten. Tydligen är inte mänskligheten redo för det ansvaret ännu, jag väntar fortfarande på den dagen. För oftast vill man bara slå handflatan för munnen och näsan som Edward Cullen. Men det är inte riktigt lika enkelt för mig: 

Vad är det?
Jag tar alltid minst ett andetag genom näsan varje gång jag besöker en offentlig toalett.

Varför?
Jag gissar på att det är en skruvad vidareutveckling av The Fart Game. För dig som av princip (eller tvångstanke?) inte tittar på Youtube-klipp som länkas från bloggar kan jag citera:

"I think deep down inside, people want to smell other peoples farts"

- Eddie Murphy

Att det luktar illa fattar vem som helst, jag behöver veta hur pass illa det luktar.

När, var, hur?
Inrikes, utrikes, akuta besök, mindre akuta besök, alla tider på dygnet.

Hur uppkom det?
Ingen aning, det har pågått ett par år.

Undantag?
Aldrig. Och då menar jag aldrig.

Övrigt att tillägga?
Med hjälp av den här "metoden" kan jag gratulera toaletterna vid Foodcourten på ENTRÉ Köpcentrum i Malmö. Det är den enda offentliga toaletten jag utan problem kunnat andas genom näsan under hela besöket. Round of applause!

...sen är jag även väldigt glad över att äckliga lukter inte får mig att spy. Blinkande smiley.

Princip eller tvångstanke?
Vem tjänar på det här? Ingen.
Hur många har jag avslöjat det här för tidigare? Ingen.
Så det här är ett beteende som ingen tjänat något på men som jag ändå fortsatt göra med militärisk beslutsamhet och helt utan undantag.

Hello tvångstanke.

Så nu när jag haft modet att bekänna detta ruttna beteende så självdör det förhoppningsvis. Ja, nästa gång jag besöker en offentlig toalett ska jag faktiskt andas genom munnen under hela besöket! (För mig är det faktiskt svårare än du tror).

Heja på mig!

Queen är ett av mina favoritband. Fyra av deras låtar spelade på mitt bröllop. Inte många band skulle passa bättre som Rock Band-spel än Queen. Starka melodier och glammig arenarock med en sångare som skrivit sig själv i historieböckerna.

Du vet väl vad Rock Band är? Man sitter med en massa plastinstrument, trycker på knappar i takt med olika färgkombinationer och tillsammans bygger upp musiken med hjälp av karaokesång. Ett asroligt tv-spel alltså. Själv älskar jag trummorna.

Beatles fick ett eget Rock Band-spel 2009, proppat med Beatleslåtar. Green Day får ett som släpps i Sverige när som helst nu (11 juni i England). Metallica fick ett eget 2009 (gick under Guitar Hero-märket men är i princip samma sak) och nu är det banne mig dags för Queen att få ett.

 

Läste på DN.se att bandet firar 40 år under 2011. Brian May, gitarristen i bandet, nämner att i samband med firandet vill bandet släppa sina samlade verk på nytt i någon form:

"Jag vill inte säga exakt hur vi gör det, men det handlar väl om 150 till 200 låtar".

150 till 200 låtar är lite väl mycket för ett Rock Band-spel, men det är lite väl mycket för alla möjliga format. Med hjälp av Rock Band kan bandet föreviga sig själva på ännu ett sätt samtidigt som man når ut till en ny publik. Jag skulle i alla fall köpa det utan att blinka.

Jag håller tummarna för att jag har rätt.

Läs artikeln här.

 

(Kollade precis in en annan artikel där han säger rätt ut att dom ska släppa ett Guitar Hero: Queen. Inget officiellt uttalande från någon utvecklare än dock)

Massiv spoilervarning för hela Lost, hela Prison Break och nästan hela Heroes!

 

För ett par år sedan var Lost (2004), Prison Break (2005) och Heroes (2006) det bästa som hänt mänskligheten sedan... skivat bröd? (Det går väl inte att avsluta en sådan mening med något annat) Hela min umgängeskrets pratade om det och hade jag inte sett det senaste avsnittet i någon av dessa serier blev jag automatiskt utfryst. Det var oundvikligt, för det var typ det enda vi pratade om i perioder.

Prison Break var den första som tappade fart i denna fantastiska trio. Efter en perfekt första säsong beställde krävde TV-bolaget FOX en ny säsong (efter att ha beställt ytterligare nio avsnitt på första säsongen som från början bara hade tretton avsnitt) och en till, och en till. Det började som det mest spännande du någonsin sett på TV men slutade med dubbelavsnittet/tv-filmen Prison Break: The Final Break efter den fjärde säsongen. En summering av hela serien, säsong för säsong:

I have to get you out of here!
We have to get away from here!
You have to get me out of here!
We have to get in there!

Utspätt och långdraget fick serien äntligen sitt slut och det var inte bra alls. Visst var det sorgligt att Michael dog, men hans död skedde på ett otroligt dåligt sätt. Det var mest som en axelryckning och ett nödvändigt ont för att få till ett vackert slut vid en sandstrand. Michael var ju ändå huvudpersonen i början av serien. Att hans död hände i förbifarten av en mycket ospännande fritagning är sorgligt.

Lincoln: Where's Michael?
Sarah: He's not coming.
Lincoln: Bummer...
Alla åker iväg i bilen.

Med tre säsonger för mycket satte FOX äntligen stopp för eländet. Anledningen till varför jag såg till slutet var för att serien aldrig tappade särskilt mycket i tempo och röd tråd. Men relationerna, dialogen, handlingen, miljöerna, karaktärerna och ja, allt annat blev bara sämre och sämre.

 

Prison Break för mig i tre bilder

 

Visste du förresten att det släpptes ett bedrövligt spel baserat på första säsongen av Prison Break? Prison Break: The Conspiracy släpptes den 26 mars, TIO MÅNADER EFTER ATT SERIEN TAGIT SLUT. Värre timing får man leta efter. Och med tanke på vad spelet fått för betyg tänker jag inte röra vid det. Shame on you.

Heroes orkade lite längre än bara första säsongen. Likt Prison Break hade Heroes en fantastisk första säsong med mer fokus på mystik, långsamt berättande och ett perfekt val av musik. Superhjältar i "den riktiga världen" var ett intressant tema och dom två första säsongerna var riktigt bra. Serien tog alltid tidsresorna väldigt seriöst och varje blick framåt eller bakåt kändes genomtänkt och häftigt. Det var nog seriens starkaste kort, bortsett från karaktärerna såklart. Till en början åtminstone.

 

Heroes för mig i tre bilder

 

För när alla gick från god till ond till god och ond igen gick det snabbt utför. Det blev urvattnat så pass fort att jag och min fru (som tittar väldigt mycket på serier tillsammans) slutade följa det i slutet av fjärde säsongen. Var tog handlingen vägen? Den röda tråden lämnades åt sitt öde någonstans i mitten av samma säsong. Vi gav den ett par avsnitt till men efter att ha (nästan) genomlidit ytterligare sidbyten och dolda motiv hos alla stackars superhjältar så gav vi upp. Kanske återhämtade den sig, vad vet jag. Men det var inte värt att ta reda på. Shame on you!

Lost å andra sidan var jätten som tog sig igenom sex säsonger där alla höll hög standard. "Bara hög standard?" kanske du kommenterar då men försök dra till minnes min utläggning om att sätta betyg på en hel serie. Det är svårt att sätta ett gemensamt betyg på 121 avsnitt á 43 minuter.

Wtf isbjörnar?

Wtf rökmonster?

Wtf the others?

Wtf the hatch?

Wtf Dharma Intitative?

Och W.T.F. 4, 8, 15, 16, 23, 42?

Det var så extremt coola mysterier som presenterades gång på gång under Lost. Inspelningen på franska som pågått i flera år, maskinen som måste få den speciella sifferkombinationen inmatad, stationen som övervakar den andra stationen... det räckte i princip med att någon hittade en kabel som ledde in i djungeln i början av ett avsnitt så var nyfikenheten uppskruvad till max. Den snyggfula designen på alla komplex och datorer från 70-talet-ish. Karaktärerna som jämt bråkade med sig själva, varandra och med "dom andra". Allt kändes så genomtänkt men samtidigt inte, det var helt oemotståndligt.

 

Men nu är det slut. Efter hundratals "I'm coming with you", tusentals "We are supposed to do this" och miljontals "Follow me/do this/eat that/answer me and I will tell you everything you need to know" är det slut. Efter tusentals minuter sittandes på nålar, nyfiken i en strut, är det slut.

 

Och ja, det höll hela vägen. Det hade sina dalar helt klart. Mycket av tiden sittandes i burar kändes långdraget och tidsresandet tänjde lite på gränserna, även med Lost-mått mätt. Vissa delar var också lite väl mycket New Age-flum. Till exempel "andetältet" som Locke bygger för att få vägledning om vad han behöver göra härnäst. Och Daniel Faraday, jag klarar inte av hans osäkerhet och utstuderade kroppsspråk. (Lost fick även det ett tv-spel, men det är ungefär lika kasst som Prison Breaks spel. Så dåligt att det inte förtjänar en länk)

 

Nej, ge mig Desmond, Locke, Charlie och Ben... den där luckan med alla nummer... Ben och hans manupilation... Mr Eko... jag skulle kunna hålla på länge.

 

Men mitt bland all denna awesomeness är det ändå dom tre första säsongsavslutningarna som definierar Lost för mig. Där trängs oväntade vändningar med fler frågor, överraskande tragedier och vackra stunder. Det var alltid ett dubbelavsnitt och det var alltid som en fet knytnäve rakt på solar plexus så luften gick ur en.

 

Säsong ett där det visade sig att det var svårare än vad man trodde att ta sig från ön. Walt blir kidnappad och luckan till "The hatch" sprängs bort och bakom den är en stege som leder långt ner i marken.

 

I säsong två får vi reda på att magnetismen som kontrolleras av maskinen i "The hatch" är på riktigt och Desmond konstaterar: "I think I crashed your plane". Penny Widmore hittar ön.

 

Säsong tre: "Not Penny's boat", så vackert, spännande och sorgligt på samma gång.

 

Lost för mig i tre bilder

 

Och cirkeln sluts på ett utmärkt sätt i slutet av den sista och sjätte säsongen. Jag orkar inte skriva mycket om det, men jag håller med i allt vad den här skribenten tycker. Jämförelsen med slutet på första Star Wars var riktigt träffsäker.

 

Nu blev det lite ofokuserat skrivande nu på slutet, men det spelar ingen roll. För Lost är den bästa dramaserien jag någonsin har sett.

På många av mina arbetsplatser ingår det i arbetsbeskrivningen att plocka ur diskmaskinen när det är rent. På andra ligger det på dom som är anställda av företaget.

Tror du att dom gör det? Eller en bättre formulerad fråga; tror du att dom tycker att dom har viktigare saker för sig än att plocka ur diskmaskinen? Den enklaste formen av diskmaskinsbrott är att A: inte plocka ur den rena disken utan bara ställa sin smutsiga kaffekopp i diskhon. Det är ju alltid någon annan som gör det så varför ska jag? Detta brott är jag själv skyldig till, jag var precis som en av dom andra när jag jobbade på GRIN. Jag ställde ifrån mig koppen och tittade åt ett annat håll samtidigt, det kändes bättre då. Jag tror vi alla har gjort skyldiga för detta minst 40 gånger i våra liv.

En värre form av diskmaskinsbrott är att B: ställa ner smutsig disk bland ren disk. Det här ser jag flera gånger i veckan, gafflar med spenat och lök som trängs bland glänsande knivar och skedar. För det är nästan alltid bland besticken jag hittar dessa svarta får. Jag tror man inte kontrollerar besticken lika noga och därför bara slänger ner sin brunsås- och potatiskladdiga kniv där i. Helst ska dom vara nedlagda uppochner och i sektionen närmast luckan för att verkligen stryka under faktumet att vi har att göra med en riktig slentrianlagd människa.

Oavsett vad slutar det ändå oftast med att jag står där och plockar. Det är nog min ouppnåeliga strävan efter ordning och struktur som driver mig. Men när jag som minst anar det blir jag ett offer för det värsta diskmaskinsbrottet som finns. Att C: ställa ner smutsig disk bland ren disk, samtidigt som någon plockar ur den rena disken. Det här är en handling som inte bara visar upp mindre vackra karaktärsdrag hos dig utan också visar en total arrogans mot dina medmänniskor... och ren disk för den delen.

Detta har inte hänt mig en gång, utan två gånger. Och som vi alla vet är en gång ingen gång och två gånger är väl en sisådär 50 gånger för mycket i det här fallet. Jag blir så paff när det händer att luften går ur mig. Vad säger man åt sen sådan handling?

Så tänk på det nästa gång du ska ställa ner din dressingbeklädda matlåda i diskmaskinen på jobbet. Står det någon och plockar ur den rena disken, irritera honom inte genom att ställa ner matlådan i diskmaskinen. Du kanske till och med kan diska din matlåda för hand? Tack på förhand.

Jag älskar Fight Club. Äääääääääälskar den.

Av dom 1524 filmer jag hittills hunnit se är Fight Club den enda som jag gett 10 av 10 i betyg. Ingen har nått upp till den. Terminator 2: Världens Bästa Uppföljare är den enda som jag kan tänka mig att knuffa upp från 9 till 10 men jag är inte riktigt redo för det ännu.

Ja, jag älskar listor. Ääääääääälskar listor. Men inte lika mycket som Fight Club.

Ja, jag är glad

Milda spoilervarningar för hela God of War-serien.

Jag var naiv, otroligt naiv. Inledningen i God of War III var precis som jag trodde att det skulle vara; bombastisk, extrem och sådär allmänt sjuk i hela huvudet. Alltså galet explosiv om du inte förstod det.

Grejen var den att jag slutade spela direkt efter inledningen och tog en paus på ungefär 24 timmar. Under tiden gick jag och sög på karamellen, undrandes vad fortsättningen av spelet kunde bjuda på. Jag trodde helt seriöst att det bara skulle öka i intensitet hädanefter. Med tanke på alla explosiva speltitlar som släppts dom senaste två åren (Modern Warfare 1 & 2, Uncharted 2, Killzone 2 och Bayonetta) är det lätt att tappa verklighetsförankringen. För helt ärligt, någon måtta får det väl ändå vara!

Att jag då efter en skållhet inledning, något som varje del i serien inletts med (vilket gör min övertygelse om en lika explosiv fortsättning ännu märkligare), både bildligt och bokstavligen får landa på marken igen blir till en början en liten besvikelse. Härifrån följer exakt samma recept som gjorde God of War en succé från första början.

Men jag kunde skönja små detaljer som gjorde skillnad på det stora hela. Hur bossar introducerades, hur strider genomgick överraskande tempoväxlingar och hur inälvorna på en kentaur ser ut som.

 

Den här bilden var en av dom som prydde omslagen på speltidningarna under tiden då spelet släpptes. Det säger väldigt mycket om hur våldcentrerat God of War är.

Det var ett par ögonblick i det här spelet som verkligen etsade sig fast på ögonen. Och med teknisk briljans blev trean ett värdigt avslut. God of War är nu en av dom absolut bästa speltrilogierna jag någonsin spelat.

Min recension är nu uppe.

Går det att ge ett rättvist betyg på en uppföljare om man inte spelat föregångaren någonting? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger under tiden som jag skrev den här recensionen. Samma svar borde gå att applicera på filmbetyg. Shenmue 2 gjorde något helt unikt när det släpptes och jag har då inte sett det någonstans innan eller efter (rätta mig om jag har fel). När det spelet släpptes till Xbox kom det med en extra DVD där föregångaren Shenmue hade klippts ihop till en 88 minuter lång film. I Japan gick Shenmue: The Movie, som den kallas, till och med på biograferna.

Fatta coolt! Alla viktiga filmklipp blandat med gameplay av expertspelare presenterat så att alla kan börja spela tvåan med samma förutsättningar. Det skulle jag gärna se på många andra spel idag, särskilt då spel nästan alltid blir trilogier och har handlingar som sträcker sig över dussintals spelade timmar.

Iallafall tycker jag att det var svårt att sätta betyg på No More Heroes 2. Jag har läst mycket om ettan så det känns som att jag har spelat det, men det har jag faktiskt inte. Och jag blir inte direkt mer motiverad av att göra det efter att ha spelat tvåan. Förstå mig rätt, det är bra men inte väldigt bra och jag måste filtrera bort även det som är bra. Detta för att verkligen hinna spela igenom spel. Antingen ställs dom på kö, eller så skippar jag dom helt och hållet.

Ett galet spel, ett rörigt spel, ett våldsamt spel, ett bra spel. Hmm, det kanske inte var så svårt ändå.

Min recension är nu uppe.