Gymnasiet: Sammanfattningen

Jag minns det som igår.
 
Engelskaläraren Hans delade ut resultaten från gårdagens glosprov på stavning av årets månader. Alla rätt! Förutom att jag stavat dem med små bokstäver, det blev halva poäng för varje månad. 6 poäng av 12 möjliga.
 
Hjärtat hoppade över ett slag och magen krampade ihop sig i smärtor som räckte hela dagen lång.
 
Min reaktion var inte särskilt konstig, jag förväntade mig alltid högsta resultat - med extremt lite rum för misstag. Jag var den duktiga, noggranna gossen som klev upp halvsex på skoldagar för att skriva ett extra kapitel på novellen som sedan länge redan uppfyllt kraven för antalet A4-sidor, FRONT AND BACK!
 
En pubertet (med allt vad det tillhör), 52 virtuella dagboksinlägg, en maffig framtidsångest och en stundande studentexamen senare är mitt mellanstadiejag ett minne blott. Planen efter min studentdag var att sommarjobba på Posten (ett jobb jag lyckades få trots hår i näsan) för att sedan rycka in i militären samma höst. Men efter de tre månaderna som Hemvärnssoldat visste jag ingenting. Och det gjorde mig livrädd.
 
Förberedd för framtiden var jag inte alls, inte särskilt sugen heller. Om jag var vuxen? Pyttsan, ungvuxen kändes fortfarande som 15 år bort. Det hela var som ett obestigbart (kan jag säga så?) berg.
 
Men ärligt talat känns det färdigbabblat nu. Så mycket text om gymnasiet, det räcker nu. Jag tror jag har givit en någorlunda bild om vem jag var under denna tid, speciellt för dig som inte var där. Det är färdigältat nu, jag har så mycket efter studenten att skriva om så jag tar och går vidare nu. Tack till dig som läser.
 
Jag rundar av med en punktlista.
 
Den bästa bilden att sammanfatta allt jag var: 
 
  
Det bästa ordet att sammanfatta allt jag var: Emo.
Ja, jag kan identifiera mig med väldigt mycket (inte allt) när det kommer till definitionen av ordet emo. Jag skulle kunna säga att jag var emo utan att veta om det. Det är inte förrän såhär i efterhand som jag kan se likheterna. På Urban Dictionary har ordet emo flest definitioner av hemsidans användare. Att läsa några av dem får mig att skratta rakt ut, både åt mig själv men också åt de som desperat försvarar ordets påstått heliga innebörd. Några utvalda citat från dem som gärna hånar begreppet (med all rätt):
 
"A group of white, mostly middle-class well-off kids who find imperfections in there life and create a ridiculous, depressing melodrama around each one. [...] They need to wake up and deal with life like everyone else instead of wallowing in their imaginary quagmire of torment."
 
"Normally a 15-17 year old teenager. Considers themselves to be much more in touch with their emotions than anyone else; whereas they really just feel sorry for themselves. Most emo's will claim to be depressed, or simply misunderstood. They think they are unique, and fail to realise that they actually look like half the teenage population of south england. You can recognise an emo by looking for these general characteristics: 
SKINNY JEANS (both boys and girls) The tighter the better. If an emo can hardly walk because of their jeans, then they've reached optimum emo status. 
STRIPEY JUMPERS. Normally black and grey. If you're a boy, this should again be worn as tightly as possible. Breathing comfortably is a luxury you may have to sacrifice. 
TATTY CONVERSE. Usually drawn on, as most emo's regard themselves as artists. 
BLACK LONG HAIR COVERING ONE SIDE OF YOUR FACE. Vision can be compromsised for style as an emo. Try and make it as greasy as possible. 

Finally, emo's MUST look down on everyone else, accuse them of being uncreative, judgemental, and the sole cause of their 'depression'."
 
 
Den bästa boken att sammanfatta allt jag var:
 
 
 
Den bästa filmen att sammanfatta allt jag var:
 
Du vet vilken.
 
 
Den bästa låten att sammanfatta allt jag var:
 
 
 
Och till sist; vad som bäst sammanfattar allt jag var:
 
Bild tagen härifrån.

Ett näshår till historieböckerna

- Ska du verkligen på en arbetsintervju med det där strået i näsan?
 
Jag tog handen mot näsborrarna och kände något pocka mot en av fingertopparna, nästan sticka mig som en jättetrött kanyl. Kinderna mina hettade till, jag blev uppenbart ordlös av skam. I efterhand är det lite konstigt eftersom jag på den tiden jobbade dygnet runt med att låtsas som att inget kunde röra mig. Men jag antar att oönskad (i det här fallet även abnorm) hårväxt aldrig kommer ramla av listan över saker du helst av allt slipper, än mindre pratar om.
 
Hur jag än tog det där och då anklagar jag inte Mia för någonting. Det var ofta så att vi nästan tävlade om vem som kunde häva ur sig de mest fyrkantiga sanningarna om varandra. Eller... var det kanske bara jag som sysslade med det? Mycket möjligt. Nåväl, meningen om mitt näshår där ovanför är ingenting mot vad som kom ur min mun under dåliga dagar på gymnasiet.
 
Jag hade precis innan detta pratat om hur jag skulle skippa sista lektionen för att hinna med en arbetsintervju för sommarjobb på Posten då frågan kom. Nu stod jag istället på en skoltoalett och noterade för första gången det där tjocka näshåret som kikade ut från min ena näsborre. Jag drog lite i det men det satt beslutsamt fast där. Jag fick vika in det så gott jag kunde, samma snabbfix du ger en för lång strömsladd som hänger under din TV-möbel.
 
Eftermiddagen gick trots allt i lyckans tecken då jag landade ett sommarjobb hos Posten. Tyvärr var olyckan redan gjord, Pandoras Låda redan öppnad om du så vill. Strået fanns där nu och jag visste om det.
 
Så har det fortsatt för mig sedan den fredagen. Jag har behövt vänja mig vid tanken att samexistera med något som liknar utväxterna Jeff Goldblum får runt sina sår i Flugan. Att dra ut det är tyvärr inget alternativ, sensationen de försöken gav mig kan likställas med fem solar och fyra nävar peppar. Att såga det med en nyköpt, nyladdad nästrimmer går inte heller, det studsade som ett sugrör mot en bordsfläkt. Nej, saxen får jobbet gjort.
 
Det är alltid det sista jag kollar i spegeln innan jag ger mig av mot formella tillställningar. Sedan så ler jag lite för mig själv. För jag har tänkt så mycket på den fredagseftermiddagen 2004 - det uppvaknandet - att jag givit det där strået en liten personlighet.
 
 
Och det här täcker väl allt du ville veta om detta?

Uppdatering av sista kvartalet på 2014

Äh vadå.
 
Jag har spenderat många minuter åt ett blogginlägg där jag berättar om eftermiddagen i mitten av september då jag omedelbart fick lämna arbetsplatsen där jag jobbat som inhyrd konsult i snart fyra år. Jag försökte återge samtalet mellan mig och chefen som gav mig de dåliga nyheterna, blickarna vi bytte med varandra, den smärtsamma handskakningen i slutet och - framför allt - avsaknaden av förklaring till detta hastiga beslut.
 
Men jag tror inte jag ska lägga ut den texten på bloggen. Jag tror inte det skulle få någon genomslagskraft då det är typ 13 personer som läser, nej jag skippar publiceringen eftersom det ändå inte förändrar något. Jag skulle fortfarande vara ledsen och besviken.
 
Ledsen för att jag inte jobbar kvar på en arbetsplats jag verkligen älskade att jobba på. Alla förmåner, arbetsuppgifterna, kontorsläget och arbetsmiljön. Men framför allt: Alla mina älskade kollegor. Människor jag knappt ens hann vinka adjö åt. Människor jag jobbat tillsammans med och lärt känna, människor jag verkligen tycker om, människor jag saknar varje dag. Det är det som gör mig så ledsen.
 
Besviken för att jag inte fick någon anledning för denna blixt från klar himmel. Rent tekniskt sett gjorde de såklart inget fel, då det är lyxen att ha inhyrd personal, vi kan plockas bort från ena minuten till den andra. Men det känns inhumant att efter så lång tid bara peka på utgången utan någon som helst förklaring till varför. Även om anledningen vore helt banal så skulle det vara lättare att ta med sig vidare i arbetslivet. Shit happens liksom. Men nej, istället fick jag gå utan någon som helst lärdom. Hade jag gjort något oförlåtligt misstag, hade jag uppfattats som en skitstövel av gruppen jag jobbade åt, hade någon högt uppsatt chef något problem med mig, eller var det bara ett resultat av grå byråkrati högt upp i företaget - helt bortom både min egen och min chefs kontroll? Det får jag troligtvis aldrig veta, och det är det som gör mig så besviken.
 
Så resten av 2014 gick i isoleringens tecken. Bloggandet fick ta en paus, Facebookkontot togs bort (eller, avaktiverades som det heter), likaså med Instagram. Det kan tyckas oerhört larvigt att ta till så stora ord som isolering då jag stänger ned Internettjänster som dessa, men det var svårt att se hur mycket av mitt liv som flyttats ut på nätet innan jag faktiskt stängde ned.
 
Istället har tiden spenderats med familjen (som i sin tur spenderats med ett märkbart mindre sug att dra upp iPhonen stup i kvarten) och hiskelig massa timmar Destiny till Playstation 4 (sist jag kollade har jag spelat drygt 100 timmar sedan jag köpte det på releasedagen). Sedan har jag spelat igenom Hotline Miami på min PS Vita, vilket var fantastiskt. Jag har spelat igenom Lone Survivor - även det på PS Vita - vilket kanske inte var fantastiskt men intressant och engagerande (precis som ett indiespel kan vara). Jag har spelat igenom Little Big Planet 3 på Playstation 4, vilket var väldigt roligt (vi var fyra som spelade tillsammans) men väldigt kort. Och nej, jag är ännu inte igenom Bioshock Infinite (PS3), vilket är lite skamligt då det är så hejdundrandes bra. Vi får se ifall jag orkar blogga ikapp mig gällandes recensioner av dessa spel, jag hoppas det.
 
Sedan har jag längtat efter dagen då Guardians of the Galaxy skulle släppas som hyrfilm, vilket definitivt visade sig vara värt väntan. Jag såg Black Swan och Prisoners direkt efter varandra en kväll då jag var helt ensam hemma, gråtfest deluxe. Jag och min fru har tittat ikapp oss på Homeland, vilket fortfarande är underhållande men inte så jättemycket mer än så (min fru gillar det mycket mer än vad jag gör).
 
Utöver det? Tja, vi har firat en ettåring i Huddinge, en god jul i Täby, en storasyster på Fredhäll och så har jag börjat fantisera hur jag ska fira min 30-årsdag i februari. Och just det ja, jag har en ny favoritpizza. Och om två veckor kan jag lägga allt grubbel om min nuvarande arbetssituation på hyllan då det är dags igen för föräldraledighet. Med tanke på hur mycket jag lyckades blogga då jag var "ledig" med ett barn under 2013 så kan jag med säkerhet säga att det kommer eka tomt här i bloggen även under första halvan av 2015.
 
Tills dess; god fortsättning, gott nytt år, glad påsk.

Gymnasiet: Depressionen?

När jag nu spenderat mycket tid att blicka tillbaka över mina år före och efter studenten fick jag frågan ställd till mig: "Var du deprimerad under den tiden?". Det var lite omtumlande.
 
Ett sådant omfattande ord som 'depression' är väldigt lätt att avfärda, sådant händer inte mig! Eller?
 
Nu fick jag ju aldrig diagnosen så allt jag skriver är ju rena spekulationer baserat på mina minnen och några enkla sökningar på Internet. Frågan är då: Var jag deprimerad under min gymnasietid?
 
Mitt korta svar är: Nej.
 
Mitt långa svar är: Jag kan känna igen mig i många av symtomen som depression kan ge. Här är ett utdrag från 1177.se om depressionssymtom där den feta texten är det jag kan identifiera mig i:
 

"Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt. Sexlusten minskar eller försvinner helt.

Depressionen kan också kännas i kroppen på olika sätt. Förutom trötthet är det vanligt att man har besvär med hjärtklappning eller har ont i ryggen eller magen.

När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv."

 

Dessa symtom är säkerligen riktat endast mot vuxna människor, för flera av dem kan ju faktiskt avskrivas som pubertetsproblem för en tonåring. Koncentrationssvårigheter, sömnproblem och självförakt är i sammanhanget snarare hormonella symtom än en del av en regelrätt depression. Grejen är den att mycket av detta var vardag för mig, och med vardag menar jag då alltså vardag. På kvällar och helger var jag som en annan person som för det mesta umgicks med vänner jag älskade. Då var många av symtomen som bortblåsta.

 

Då det var dags för skoldag tror jag faktiskt att jag klädde på mig mycket av dessa symtom, lite som en image. Så oavsett om jag ärligt kände så eller inte så var det den Viktor jag lite motvilligt bestämt mig för att vara. Och långt hår, mössa på, hörsnäckor i öronen hjälpte inte direkt mot den isoleringen. Plus att det beteendet gav enligt mina beräkningar mest reaktioner från klasskamrater och lärare. Reaktioner som jag kunde leva på länge: Oroliga blickar, skakande huvuden, någon liten hand på axeln ibland, uppmuntrande ord.

 

Det enda symtomet jag skulle säga att jag hade dygnet runt var missmod inför framtiden. Och det fanns som ingen hejd på den olustiga känslan. Jag tror många av de andra symtomens ursprung är just härifrån. Detta har jag ju skrivit om tidigare så jag går inte in på det mer.

 

Flera av er skulle nog skriva under på att jag hade en rad depressionssymtom då jag var yngre. Det skulle även jag göra. Men var jag deprimerad? Nej, det tycker jag inte.

 

Det finns ett annat ord som mycket bättre beskriver mig från den tiden. Men vad det är för ord berättar jag nästa gång på V som i Viktor, då jag tänkte sammanfatta hela den här soppan som var gymnasiet.


Gymnasiet: Tyler Durden

Fight Club spoilervarning.
 
Du vet den där klassiska bilden av en tonårings sovrum, specifikt med affischer på väggarna av diverse idoler (kanske även en nätt bukett torkade rosor som hänger upp-och-ned)? Bilden av en idoldyrkande tonåring är så självklar att vi alla tror att den obligatoriska perioden i våra liv enkelt kan undvikas. I mina tonår skrockade jag i smyg åt alla piedestaler med diverse Magnus Uggla, Håkan Hellström och Dr Dre ståendes ovanpå.
 
Tur att ödmjukheten kommer med åren, för där och då förstod jag inte att jag själv bar på en idol som jag dyrkade dag ut och dag in. En person som jag tog efter och försökte härma så gott det gick. Eller, i mitt fall är det inte ens en person, mer som en idé om en person. En karaktär. Eller, inte ens en karaktär som existerar i sitt egna universum, en påhittad karaktär i sitt påhittade universum. Alltså: En fiktiv, fiktiv karaktär (en dubbelnegation är väl ett plus?).
 
Tyler Durden är hans namn. En karaktär skapad ur en annan karaktär i filmen Fight Club.
 
Jag tjatar och tjatar om denna film på bloggen, men idag tänkte jag istället göra en djupdykning i en specifik del av den. Så inga upprepningar om filmens briljans, inget sånt där.
 
Nej, jag vill åt en särskild del av min kära ungdomsidol. Låt oss skala bort mycket av det som gör Tyler Durden till den han är. Bort med faktumet att han spelas av Brad Pitt, då en skådespelare på toppen av sin karriär samt kroppsfysik (perfekt casting, helt klart). Bort med allt Tyler säger om det västerländska konsumtionssamhället, bort med allt han säger om den förvirrade mansrollen som i mångt och mycket fortfarande känns aktuell, bort med hans nihilistiska ideologi.
 
Låt oss istället komma åt hans sociala färdigheter, detta för att knyta an med ett ämne som låg mig varmt om hjärtat för tio år sedan. Huvudfrågan blir då: Hur förde sig Tyler Durden bland folk?
 
För att svara på detta tänkte jag ta ett konkret exempel från filmen. Men först vill jag bara klargöra att Tyler Durden är en fantasi, någon som Edward Nortons karaktär (jag kallar honom Jack i resten av det här inlägget, för enkelhetens skull, plus att det är det han benämns som i originalmanuset) önskar att han var. Det konceptet, att vilja vara någon annan - mycket mer cool och snabbtänkt än en själv - känns som klippt och skuret för en tonåring. Inte minst för mig själv.
 
Exemplet jag kommer ta upp är scenen i filmen där Jack och Tyler pratar med varandra för första gången. Jack hade sekunderna innan drömt upp ett scenario där planet han sitter på kraschar, vilket han ärligt talat skulle tycka var skönt. Ingen munter kille helt enkelt.
 
Han vaknar upp (or does he? dun-dun-duuun) från drömmen konstruerad av sin dödslängtan, kvar på samma flyg.
 
 
Till vänster om honom sitter en man och pratar rakt ut i luften, han vrider huvudet åt hans håll.
 
 
Tyler: If you are seated in an emergency exit row and feel unable or unwilling to perform the duties listed on the safety card, please ask a flight attendant to reseat you.
 
Jack svarar: It's a lot of responsibility.
 
 
Tyler: Wanna switch seats?
 

Jack: No. I’m not sure I’m the man for that particular job.

 

 
Tyler tittar runt i flygplanet, självsäker som tusan. Han ger intryck av att veta mer än gemene man och fortsätter: An exit-door procedure at 30.000 feet. Mhm. The Illusion of safety.

 

Jack förstår inte riktigt vad han menar men svarar ändå: Yeah, I guess so.

 

Tyler: You know why they put oxygen masks on planes?

 

Jack tycker att frågan har ett självklart svar: So you can breath.

 

 
Tyler skakar omedelbart på huvudet och fortsätter lika självsäkert med ögonen fokuserade på Jack: Oxygen gets you high. In a catastrophic emergency, you take giant panic breaths. Suddenly you become euphoric, docile. You accept your fate. It’s all right here. Emergency water landing, 600 miles an hour. Blank faces. Calm as Hindu cows.

 

Jack flinar till: That’s, um… That’s an interesting theory. [konstpaus] What do you do?

 

Tyler vet säkert precis vad Jack menar med sin fråga, men vill ändå locka fram den uttjatade frasen som komma skall: What do you mean?

 

Jack faller offer för betet och säger de sju orden: What do you do for a living?

 

Upplagt för smash svarar Tyler med en dräpande motfråga: Why? So you can pretend like you’re interested?

 

 

 Jack skrattar till ganska tyst, vänder trotsigt huvudet bort från Tyler och svarar: Okay.

 

Ett utmärkt exempel på hur människans skratt ofta används som försvarsmekanism. De flesta av oss hade reagerat exakt likadant som Jack. Enligt mina beräkningar hade ett normalt samtal dött helt och hållet efter något sådant. Jack hade med största sannolikhet suttit och surat resten av resan, blängt några gånger åt Tylers håll, åkt hem och skrivit ett jätteargt och perfekt formulerat mejl som han inte vetat vad han skulle göra av.

 

 

Men Tyler nöjer sig inte där, han fortsätter att trycka ned Jack med ännu mer nedlåtande kommentarer. Med avsmak i rösten säger han, helt utan ömhet: You have a kind of sick desperation in your laugh.

 

Tyler böjer sig ned och plockar upp sin portfölj. Jack måste helt ha ignorerat det Tyler precis sade, säkert för att det var alltför träffsäkert. Han kommenterar istället något helt annat: We have the exact same briefcase.

 

FORESHADOWING

 

Tyler: Soap.

 

Jack: Sorry?

 

Tyler: I make and I sell soap. The yardstick of civilization.

 

Tyler lämnar över sitt visitkort.

 

  

Jack (som voiceover): And this is how I met…

 

Jack: Tyler Durden.

 

Tyler byter ämne igen: Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?

 

 

Jack häpnas av alla snäva svängar som det här samtalet tar, trots att han blivit förolämpad och avsnoppad bara sekunder tidigare: No I did not. Is that true?

 

Tyler: That’s right. One can make all kinds of explosives using simple household items.

 

Jack: Really?

 

Tyler: If one were so inclined.

 

Jack: Tyler, you are by far the most interesting single-serving friend I’ve ever met.

 

 
För första gången i samtalet är Tyler frågvis, han vet inte hur han ska svara. Jack får äntligen chansen att dela något häftigt och uppfinningsrikt, något han själv kommit på och är väldigt stolt över, han börjar förklara: You see, everything on a plane is single-serving and…

 

Tyler avbryter hastigt: Oh, I get it. That’s very clever.

 

 

Jack, riktigt självgod efter Tylers halvhjärtade komplimang svarar: Thank you.

 

 

Tyler ser rakt igenom Jack och tar kommandot över samtalet igen. Även om Jack kommit på en ganska lustig terminologi på bekantskaper under flygresor tänker inte Tyler låta honom njuta av det. Ett kaxigt leende sprider sig på hans läppar när han frågar: How’s that working out for you?

 

Jack: What?

 

Tyler: Being clever.

 

Jack svarar neutralt och aningen skamset: Great.

 

Tyler rundar av samtalet: Keep it up then. Keep it right up.

 

Han ställer sig upp och när han går förbi Jack ställer han en retorisk fråga:

 

 

Now, a question of etiquette. As I pass, do I give you the ass or the crotch?

 

Tyler väntar inte in något svar utan går framåt i flygplanet.

 
END OF SCENE.
 
Vad har vi då att hämta från denna scen. Eller ännu viktigare: Vad har det med mig att göra?
 
Jag tänkte nämna tre saker:
  • What? So you can pretend like you're interested?
Den här frasen satte standarden för allt som karaktären Tyler Durden står för. Hans överrumplande sätt tilltalade mig oerhört mycket. Även om det egentligen är oförskämt att prata med en främling på det viset så dyrkade jag hans sociala tillvägagångssätt. Jag ville vara som Tyler och sticka hål på den utklädda falskheten (som jag kallade den). Även om kallprat inte alls är särskilt utbrett i en 14-årings värld så hade jag vid den tiden i mitt liv börjat förstå hur många vuxna pratade med varandra. Hur många ord endast agerar som utfyllnad mellan harklingarna, näskliandet, kaffesippandet och "jaha"-andet. Jag var kanske inte riskzonen där och då - när jag såg filmen för första gången - men jag skulle för allt jag var värd aldrig komma dit. Det var jag och Tyler mot världen.
 
  • Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?
Tyler har en tendens att övertyga folk, men inte med konkreta bevis och tydliga exempel. Nej, han gör det med en fokuserad blick och en skärpt tunga. När han säger det han säger på det sättet han säger det, så spelar det egentligen ingen roll att det han säger är helt bananas. För det är säkert inte så du gör napalm (eller, jag vet att det inte är så du gör napalm). Det här härmade jag också. Jag testade ibland om jag kunde komma undan med saker bara genom att presentera det med en odiskutabel självsäkerhet. Jag pratade om atmosfären och budskapet i Apocalypse Now under en öppen diskussion i skolan, utan att ha sett filmen (dock så kan jag ha framställt mig som en idiot, det kommer jag aldrig få veta). Jag övertygade en rektor att jag genomfört en kurs i skolan, vilket jag inte alls gjort. Mycket av detta gjorde jag bara för att se ifall det gick. Allt i namnet Tyler.
 
  • Oh, I get it. That’s very clever.
Tyler lämnar aldrig ifrån sig makten i ett samtal, eller i en relation för den delen. Så fort han märker att han börjar förlora den så skyr han nästan inga medel för att få som han vill igen. Det är ett genomgående tema under filmens gång; att Tyler gör och får som han vill. Den här översittarstilen tyckte jag var något att se upp till. Unket, jag vet, men så var det. Det gick hand i hand med striden mot kallprat (från första punkten). Hur skulle jag lyckas bryta ned väletablerade sociala koder utan att ta kommando över samtalen jag deltog i?
 
-
 
När jag beskriver Tyler Durden utifrån denna scen upplever åtminstone jag honom som en dryg, självgod översittare som trots allt är väldigt intressant. Och det är just det jag vill poängtera, han är ändå intressant. Jag har avsagt mig väldigt mycket av Tyler Durden det gångna decenniet, inte en lika våldsam separation som Jack fick gå igenom, men ändock en frigörelse från någon som styrde och ställde för mycket i ens liv.
 
Men en bit av honom lever kvar. Jag behöver ju faktiskt ingens namn på mina kalsonger, jag behöver inte 500 kanaler på min TV, jag behöver inte Twin Peaks på Blu-ray, jag behöver inte den allra senaste telefonmodellen hela tiden. Det finns oändligt många ting ute i världen som jag verkligen inte behöver.
 
Men så händer det ju ibland att jag faller för frestelsen och klickar hem något onödigt på CDON, blir överdrivet glad över en auktionsvinst på Tradera, eller köper en dyr väska bara för att den har den där nedrans krokodilen på sig. Då flinar han åt mitt håll, som en påminnelse av hur otroligt löjligt det är vad pengarna ibland går till. Hur mycket samhället kretsar kring att köpa.
 
It's only after we've lost everything that we're free to do anything.
 
Vänta lite nu. Det var ju en annan man - ännu mycket klokare än Tyler Durden - som även han inte trodde på ägodelar.

Gymnasiet: Framtidsångesten

Det är mindre än nio månader kvar tills jag blir 30 år gammal. Det känns som en stor grej, lika mycket slutet på en era som en chans att få begrava mycket av det jag gått och burit på. Jag ser väldigt mycket fram emot det, faktum är att jag redan spånar på hur jag ska fira det. Kul kommer det i alla fall att bli!
 
Saken är den att jag också gillar tanken att passera 30-årsstrecket, fylla 31, 32, 33 och fortsätta uppåt. Att tänka mig själv som 40-åring känns bra. Jag brukar fokusera blicken framåt extra noga, visualisera mig själv om 10 år - var jag kommer vara, vem jag kommer vara - för att se vad för känsla det genererar i magregionen. Idag känns det bra att göra så.
 
Men det var inte särskilt länge sedan som det var bland det värsta jag visste.
 
Egentligen är det något de allra flesta människorna går igenom, den obekväma tiden mellan ungdom och vuxen. Alla diken man som ansvarsfull människa behöver falla ned i. Alla tankefällor man behöver undvika. Att inte alls kunna se var vägen man går på leder till. Det är ingen nyhet, inget unikt för just mig, Dustin Hoffman spelade förvirrad, välutbildad ungdom sjukt bra i The Graduate, 1967. Eller varför inte James Dean i Rebel Without a Cause, 1955? Såklart att det går längre bakåt än så, jag plockade bara dessa exempel eftersom de träffade mig ordentlig när jag såg dem (heta tips, båda två).
 
Normalt eller inte var det en verklighet för mig under en lång tid. Jag har rört vid ämnet tidigare när jag skrev om min tro på Gud, Årstabroarna och Dagboksinlägg #45. Nu när jag tänkt ägna ett helt inlägg om ämnet har jag försökt författa den mest kortfattade beskrivningen av känslan: Jag var livrädd att jag skulle lyckas slösa bort mitt liv.
 
Slösa bort mitt liv på vad exakt? På... på grejor, du vet.
 
Jag vet inte faktiskt. Hur jag bäst beskriver känslan är att jag inte ville något annat än välja helt rätt inriktning på någon form av universitetsstudie som skulle sömlöst skicka vidare mig in i någon karriär kring vad det än var jag skulle syssla med. Spikrak skulle vägen vara, helt utan pauser, avstickande gränder eller omvägar.
 
Jag såg mina gåvor som en börda, något jag var illa tvungen att förvalta. En del av denna stress kom från hur jag tagit till mig ett berättelse i Bibeln och missförstått den ganska ordentligt. Hoppa inte över det här partiet nu (som vi alla gjorde när det vankades sång med kursiv text i Sagan om Ringen-trilogin), läs gärna berättelsen:
 
 
Matteus evangelium 25: 14-30 - Liknelsen om de förvaltade pengarna

Hur det förhåller sig med himmelriket kan man också förstå av berättelsen om mannen som for utomlands. Han samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem tusen kronor, till den andre två tusen kronor och till den tredje tusen kronor, allt i proportion till deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem tusen kronor började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop ytterligare fem tusen kronor. Mannen med två tusen kronor gjorde likadant och tjänade ytterligare två tusen kronor. Men mannen som fick tusen kronor grävde en grop i marken och gömde pengarna där för att de skulle vara i säkert förvar.

 

Efter lång tid kom deras arbetsgivare tillbaka från resan. Han kallade då på männen och bad dem redovisa pengarna. Den man som hade fått hand om fem tusen kronor gav honom tio tusen kronor. Då berömde hans arbetsgivare honom för hans pålitlighet. 'Du har förvaltat denna summa väl Sedan kom mannen som tagit emot två tusen kronor och redovisade: 'Du gav mig två tusen kronor att förvalta, och jag har fördubblat dem.' 'Utmärkt! Sedan kom mannen med de tusen kronorna och sa: 'Jag vet att du är en sträng man, och jag tänkte att hur mycket jag än tjänar så tar du det ifrån mig. Jag vågade inte att ge mig in i några som helst affärer. Därför grävde jag ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!'

 

Men hans arbetsgivare svarade: 'Din late bedragare! Eftersom du visste att jag skulle kräva mer tillbaka än du hade fått, borde du åtminstone satt in pengarna på banken, så att jag hade kunnat få ränta på dem. Ta ifrån honom pengarna och ge dem till den man som har tio tusen kronor. För den som väl använder det han fått, ska få mer och han ska leva i överflöd. Men den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla ansvar han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder i sin förtvivlan.

 

 

Som jag förstår det handlar den här liknelsen om vad vi människor gör av våra gåvor och egenskaper på den tiden vi har på den här jorden. Vi finns alla till för varandra, på ett eller flera sätt. Att leva ärligt och generöst är en av de större nycklarna till ett gott liv. Men att känna sig stressad för att förvalta sina egenskaper på det enda sättet som skolan lär ut - genom en lyckad karriär - är fel på så många plan. En karriär tvingar oss att säga nej till så många olika (bättre) saker. Plus att känna sig stressad över sina kommande 50 år är fullständigt irrationellt.

 

Jag önskar så gärna jag kunde gå tillbaka och lugna mig själv. Krama om mig och säga att det kommer ordna sig, Det finns ingen sådan sak som en perfekt streak av felfria livsval. Jag önskar att jag hade insett tidigare att valen jag gör inte är det absolut viktigaste här i livet. För när valen visar sig gå helt åt skogen, eller - ännu värre - när de dåliga valen väljs åt mig så är det absolut viktigaste vem jag väljer att vara och hur väljer att reagera.

 

Jag insåg nu precis att min rädsla för hemrenovering är en utmärkt bild för det här problemet. Att sluta fega och börja leva istället. Att våga möta misslyckanden.

 

"Vem vill jag vara?" är frågan jag skulle ställt till mig själv som tonåring. Istället för "Vad ska jag bli/göra?".


Gymnasiet: Musiken

Efter en liten presentation, följd av en lista på mina en, två, tre, fyra, fem motpoler under gymnasieperioden så är det nu dags att beta av de bitarna som präglade mitt växande sinne och själ under början av det nya millenniumet.
 
Det som bröt ned och tvingade mig att bygga upp igen. Tiden då allt skulle ifrågasättas och prövas.
 
Exakt det som tonåren finns till för.
 
Jag tar även chansen att reminisca (åh vad jag önskar att det vore ett riktigt ord!) lite, jag hoppas kunna hålla någon form av röd tråd. Here goes!
 
Vid första anblick kan det blinka en hycklarvarning över mitt huvud just nu, eftersom jag ska skriva om musik (något jag var och fortfarande är emot). Men jag ska ägna denna text åt att försöka beskriva vad musik har betytt för mig, inte vad jag tycker om den. Jag kanske ändå hamnar i hycklarfacket men det får jag helt enkelt acceptera.
 
Jag (eller var det min bror?) tyckte för drygt tio år sedan att bärbara CD-spelare var alldeles för omständigt, känsligt och bökigt att ha med sig. Tanken att ha något som var större än en CD-skiva i byxfickan var otänkbart, kanske i vintertider med en stor jacka till hands men vi snackade om en året-runt-lösning.
 
MP3-spelare fanns också som alternativ, men då pratar vi om (förvisso mindre) manicker med ett utrymme på ~128MB som man fick utnyttja till fullo för att sedan behöva koppla till en dator för att byta ut låtarna och få lyssna till något annat. Det kändes urdumt och omständigt så det föll bort (tills 2006 då jag köpte en ultrafräsig sådan, men det är en historia för en annan gång).
 
Nej, det självklara valet blev MiniDisc.
 
 Sony MZ-R55
 
Precis som så mycket annat i mitt yngre liv tog jag efter min storebror. I det här fallet räckte det inte bara med vad jag skulle lyssna på utan också hur jag skulle lyssna på det. I fallet MiniDisc tog jag efter honom bokstavligen när jag fick köpa hans gamla prylar då han bytte upp sig. Silverklumpen här ovanför var mitt första ordentliga kliv in i portabelt musiklyssnande och det kom i precis rätt tid i livet, då musiksmaken min breddades bortom grunge och en musikstil som hette grunge. Men jag kommer till det.
 
Visst, jag hade ibland fått låna Walkmans (eller Freestyles för oss urdumma svenskar) under högstadiet men aldrig ägt någon själv. Men den där MiniDisc-spelaren var min, bara min! Den var min närmsta vän i fickan, närmare än mobiltelefonen (plånboken hade jag sällan med mig), och vi upptäckte hemskt mycket musik tillsammans.
 
MiniDisc™ - Approved by mästerhackaren Neo
 
De där småsurrande ljuden då musiken satte igång. De skarpa klicken när jag pausade eller bytte låt. Den sakrala stämningen då jag satte igång en skiva i datorn och samtidigt drog åt REC-knappen för att sedan låta den ligga där i stillhet och lyssna in alla godsaker jag sedan skulle få ta med mig ut, en takeaway-order som var tänkt att räcka till tidens slut. De första promenaderna med en nyinspelad MD då låtarna manuellt behövde separeras för jag senare skulle kunna byta mellan dem (såvida man inte orkade lägga in en tystnad på 4 sekunder mellan varje låt). De mekaniska ljuden då den öppnades för att byta disk och sedan det metalliska klicket då den stängdes igen.
 
Good times.
 
Syns inte på bilden, men jag hade spelaren i vänster bröstficka på den där alldeles för dyra jeansjackan,
och två skivor att byta mellan i den högra.
Man måste resa med lätt packning för att vara cool.
 
Detta var även ändhållplatsen för snurrande musik. Talesättet "(..) snurrandes i min vinyl/kassett/CD/MD-spelare" skulle snart se sig överkört av MP3-spelare, mobiltelefoner och för att inte tala om Spotify. Att något behövde snurra för att ge en musik hade överlevt många årtionden men under 00-talet avskaffades det.
 
Just den dagliga rutinen att välja ut en disk för att sedan ladda spelaren med mitt eminenta val är något jag saknar i den här ettorochnollor-generationen. Då jag aldrig behövde bry mig om 3G-nät som försvinner mellan Karlberg och T-Centralen och bryter av min musik, eller att mitt mobilsurf ska ta slut ett par dagar innan månadsskiftet och omöjliggöra streaming såvida jag inte förberett några offlinelistor.
 
Okej, av med rosaskimrande glasögonen. Såklart så föredrar jag lyxen som de moderna mobilerna erbjuder idag, men att musiken kommer till mig genom luften medför vissa begränsningar som såklart är mycket mindre än de för 10 år sedan. Just sayin'.
 
Och så fröjden då min bror bytte upp sig ännu en gång och jag fick köpa hans gamla MZ-R900 - MED FJÄRRKONTROLL:
 
Bättre på alla sätt och vis
 
Men musiken som snurrade i dessa skönheter då?
 
Som du kanske förstått hade jag med mig musiken överallt dit jag gick. Musiken gick hand i hand med min vardag. Vad jag lyssnade på utgick från vad mina vänner (vars musiksmak jag respekterade) lyssnade på. Via min bror hade jag sedan mellanstadiet bland annat Pearl Jam, Soundgarden och Stone Temple Pilots.
 
En natt på väg hem från hemmafester i Vårsta fick jag låna en bärbar CD-spelar av Kristoffer, i den låg OK Computer med Radiohead.
 
 
Påverkad av alkohol vinglade jag den natten hem själv från Tullinge Station och kände in låtarna på ett extremt självömkande sätt. Och det var lite vad skivan kom att betyda för mig många år framöver; självömkan och melankoli. Jag fick låna CD-spelaren i någon vecka och spenderade mycket tid med just den här skivan. Det gick så långt att jag inte kunde lyssna på den på typ fem år, det påminde för mycket om den klagosång som den varit för mig. Jag har nu lyckats "tvätta rent" skivan i mig själv och kan idag njuta av den i fulla drag. För det är en sjukt bra skiva.
 
 
Jag bad en annan vän Jimmy om en MiniDisc fylld av det han där och då tyckte var bäst (året var 2002). När den var klar gled jag förbi, plockade upp den och promenerade runt i ett vårvackert Tullinge i flera timmar, lyssnandes på den här nya musiken. Vad som verkligen föll mig i smaken var Origin of Symmetry med Muse. Holy crap vilka kunggubbar de var och fortfarande är. 
 
 
                                                      
 
Men det var hiphopen som stod i centrum under den här tiden, det har jag helt klart Jonathan att tacka för. Hujedamej vad mycket Eminem det lyssnades på, DMX likaså. Detta var även på toppen av båda deras karriärer, då det var kontrovers hit och "skådespelar"debuter dit. Jag och Jonathan stod varandra väldigt nära och påverkade då varandra på många sätt. En av de kvarstående effekterna han haft på mig är kärleken till hiphop, att verkligen kunna älska den musikformen.
 
Och ingen annanstans märks det tydligare på den skiva jag lyssnade på allra mest under min gymnasietid, och åren därefter. En skiva som inte satte ord på hur jag mådde, men bekräftade mitt tillstånd genom känslorna som genomsyrade nästan varje låt på detta enastående album. Låtar levererade av Uppsalas stolthet Organism 12, med en skiva som för alltid satte honom på toppen av svensk hiphop: 
 
 
Grejen med skivan är att nästan ingen låt har någon egentlig röd tråd. Den har en speciell stämning över sig som talar starkare än orden (även fast fraserna rimmar på alla möjliga fantastiska och kreativa sätt) som befolkar den. Likt en grubblande gammal gubbe som nått någon form av euforisk nirvana och börjat svamla fram sina kloka slutsatser i fina små fraser som tillsammans gungar lika vackert som stolen han sitter i.
 
Den talade rakt in i mig och den snurrade i min MiniDisc dagligen i flera års tid. Jag lyssnade igenom den igår igen, den är fortfarande världsbäst.
 
...
 
Grejen med musik är att man har ett visst ansvar över vad man lyssnar på. Går jag omkring och är ordentligt deppig behöver jag kanske inte hela tiden gå runt med musik i öronen som brottar ned alla tappra försök att ta mig ur den funken. Det är här jag ser skillnad på mig själv idag och för tio år sedan. Dagligen tillät jag musiken bekräfta och nästan glorifiera det svarta hålet jag bar omkring på. Idag ser jag på det annorlunda.
 
Jag var väldigt nedstämd förra hösten, med många jobbiga tankar och känslor i mitt bröst. Trots det kände jag ett ansvar gentemot min fru och min son att inte låta den sorgen bli alltför djup och långvarig. Musik blev ett verktyg i det arbetet. Jag skapade In the zone med poppinglorna och delade den med en kollega där vi tillsammans lade till peppande, lättsam och skön musik av kvinnliga artister. Det för mig blev ett sätt att begränsa omfattningen av känslorna jag bar på, att fylla mig med den musiken.
 
Missförstå mig inte nu, såklart ska sorgen få existera i varje människas liv. Jag pratar om att inte låta den bli allt man är, allt man gör. Som en stor mössa man drar över sig varje morgon då man vaknar och stolt bär omkring på sju dagar i veckan.
 
För det var så musiken var för mig. Något som bidrog till att klagoropen aldrig stillades, aldrig slutade eka inombords.

Dagboksinlägg #52

Då har vi kommit hela vägen fram på denna resa genom mitt dagboksarkiv från Lunarstorms glansdagar. Lika många inlägg som veckor på året... tyvärr finns det ingen djup mening bakom det udda sammanträffandet. Hade det varit för tio år sedan skulle jag säkert ägnat en eftermiddag åt att krysta fram någon trött liknelse om årstider som kommer och går, likadant som mitt liv rullar framåt och mina texter läggs på hög.
 
Ja, du fattar. Det vore lamt. Lite så som jag var för länge sedan då jag kollade Lunarstorm 35 gånger om dagen (trots att jag behövde ringa upp mot Internet varje gång) och blev alldeles för euforisk när de där fotspåren animerades som visade att något hade hänt, någon hade bekräftat mig! Inte konstigt att jag behövde ett par sabbatsår från Internetcommunities.
 
18636 online just nu?! Shiiiieet
 
Oavsett vad du har tyckt om den här resan så är det nu alltså slut. Jag tycker väl mest det känns skönt att det är över, även om det för oftast varit roligt att återuppleva mina gamla tankar och funderingar. Det är alltid en risk för mig att fastna i det förflutna och drömma sig tillbaka till vissa perioder. Men hur viktigt jag än kan tycka det är att få fatt på vad som gjort mig till den jag är idag så behöver jag gå vidare. Att försöka forma och greppa min framtid istället för min historia.
 
Jag var igång med min Lunardagbok i tre år (minus två veckor), det hann hända hemskt mycket med mig på den tiden. Tonåren är verkligen en mycket intressant period. Det här sista dagboksinlägget markerar även det sista jag "publicerade" "offentligt" innan jag satte igång med den här bloggen för drygt fem år sedan. Däremellan var en period på knappt fem år då väldigt mycket hände också. Fast mer av det bättre skulle jag vilja påstå.
 
Det finns en längtan i mig att skriva. Jag hade länge drömt om att plocka upp skrivandet igen - nu i form av en blogg som ju passade precis in i mitt behov - men jag drog från att sätta igång. Skrivandet på Lunarstorm blev något destruktivt för mig och jag funderade seriöst på om det överhuvudtaget fanns någon annan skribentidentitet i mig än den cyniska, deppiga och syrliga Viktor som jag själv skapat.
 
Som så mycket annat här i livet behövde jag göra det ett tag för att hitta min roll i det hela. Den första tiden i min blogg är långt ifrån okonstlad, men det behövdes för att jag skulle kunna se vem jag var mellan alla orden. Då bestod mina funderingar mer av vad jag inte ville skriva om och vem jag inte ville vara på bloggen. Idag känns det bättre, mer avslappnat och personligt.
 
Dagen till ära har jag samlat ihop länkar och en sista reflektion till alla mina dagboksinlägg:
 
#1 - Den horribla premiären med på tok för många "hihi" och "tihi".
#2 - De staplande, osäkra stegen mot att någon gång lyckas skriva något betydelsefullt.
#3 - En plågsam jämförelse som handlar om att jag slickar på semlor, inte på tjejer.
#4 - Något jag fortfarande tycker är ganska träffsäkert i västvärldens hederskultur.
#5 - En till om olycklig kärlek.
#6 - Ännu en om olycklig kärlek, nu så pinsam att min annars så stöttande fru instämmer.
#7 - Börjar hitta min identitet i skrivandet. Lite mer avslappnat, no pun intended.
#8 - EN TILL OM OLYCKLIG KÄRLEK, tack vare Lydias kommentarer vågade jag forsätta.
#9 - Åsikter om musikens påverkan över oss, old.
#10 - Tillbaka till den olyckliga kärleken, nu läsbart utan skämskudde.
#11 - En enkel text om mörkret inuti oss.
#12 - Lyft på locket, bli aldrig helt vuxen, lite inte på någon över 30!
#13 - The one with att se sin kropp som en campingplats.
#14 - Vuxna människor är egentligen inte vuxna.
#15 - Äntligen en vettig text. Något med en början, mitt och slut!
#16 - Här var min tio år äldre introduktion tio gånger bättre än dagboksinlägget.
#17 - Det eviga babblandet om den eviga kampen mellan gott och ont.
#18 - Smärtan i att förlora barnasinnet.
#19 - Kåseriet mot dödsstraff.
#20 - Inget att se här... var från början en skolarbete.
 
Att se hela biblioteket av mina gamla tonårsbrydier känns speciellt, jag är stolt över mig själv. Jag håller ju min tonårstid väldigt nära hjärtat. I mitt huvud spenderas ovanligt mycket tid i det gamla, men jag känner att jag behöver det. Allt hände så snabbt när jag närmade mig och passerade 20-årsåldern. Rätt som det var hade jag gift mig och mitt nya liv tillsammans med mitt livs kärlek hade satt igång. Kvar i mig fanns där precis samma osäkerheter och rädslor som vuxit fram under mina tonår, nu inte längre i förarsätet, men fortfarande med på färden - viskandes tidskrävande omvägar på min resa. Och att skriva om det, våga blotta alla de där oönskade medpassagerarna har varit en stor del av min bearbetning.
 
Vad har jag då att säga om mitt sista inlägg? Inte mycket, tråkigt nog. 
 
Det är ännu ett sådant inlägg proppat av olika åsikter hit och dit, utan någon röd tråd. Med sådana totalt urvattnade åsikter som att ge kängor till mediaindustrin är det väldigt svårt att skriva något personligt, något av vikt. Jag hade gärna valt att avsluta min Lunarkarriär med #45 eller kanske #51, texter som var väldigt personliga och symboliserade mycket av det jag gick igenom där och då.
 
Men så är det med livet, man slutar sällan när man är på toppen.
 
...eller botten, som i den här situationen (om du förstår vad jag menar).
 
Tack för att du varit med på resan. Texter om mitt tio år yngre jag kommer garanterat fortsätta komma här på bloggen, men det här är den sista texten från mitt tio år yngre jag.
 
 
Referens till ord
14 mars 2004

Att vi människor är både manipulerbara och manipulativa råder det absolut inga tvivel på. Hur många har inte slängt dit något sexistiskt ord som "kåt" eller "sexig" när bilderna här på lunarstorm ska namnges, eller döpt ett dagboksinlägg till SEX eller något liknande. Detta i det enda syftet att få någon sorts kändisstatus på lunar. Öka sina siffror bredvid sina bilder.

 

Och folk går ju på det, sex säljer, vare sig det är trevligt eller otrevligt. Jag synar mina siffror på dagboksinläggen och upptäcker att "Våldtagen av en älg" har blivit läst flest gånger. "Föräldramöten är speglar" ligger sist, eller en av dom sista. Hur skulle det gå för den här texten om jag döpte den till "Folkpartiet" eller "Grodan, en intressant varelse"...?

Detta är tecken på hur folk så lätt kan bli manipulerade i sin vardag. Om då lunarstorm kan användas till detta syfte, då måste ju i princip allt gå...

 

Jag har skrivit en hel del om media, om du inte läst "Media" så gör det innan du läser detta. Detta är väl en slags fristående uppföljare till den texten..

 

Religionskrig är ett väl myntat begrepp. Ett begrepp som används flitigt idag.

Och människor gillar att svartmåla religioner, dom älskar det. En del har det som hobby till och med. Dom vill hänvisa många konflikter i världen just till religionen, dit vill dom skicka syndabocken.

Religionskrig är ett begrepp stiftat av dessa människor. Ett krig där kanske en FAKTOR är religionsskillnader kan lätt målas upp som ett religionskrig. Varför får vi då kalla kårar längs med ryggraden då vi hör "muslimska extremister" men inte då vi hör "judiska extremister". Varför ser vi på TV dessa människor med mycket hårväxt på hakan med en Kalashnikov eller AK5 i handen och skrika 11 konsonanter i följd? Det är just där media kommer in.

 

Medias uppgift har blivit att skapa referenser till ord som finns i våra mentala lexikon. En femteklassare vet troligen vad en extremist och en muslim är för något. Men vad dom två orden innebär tillsammans har ungen inget grepp om. Men media fyller igen det tomrummet med att visa bilder på folk med vita lakan inlindade runt sig och vapen i hand. Dom trycker bilder på folk med vapen i hand och säger sig komma från Al-Qaida. Vi präntar in det i våra huvuden:

 

^//Link pic Osama_bin_Laden.jpg to associated words "muslimsk extremist".<Enter>

Saving.....

...Saving done\\^

 

På så sätt skapar vi referenser till alla sorters ord som till exempel smal person, tjock person, snygg människa, ful människa, bra låt, lätt mat, elaka människor, viktiga människor, matchande kläder, dåliga skådespelare, god McDonaldsburgare ovärdiga Robinsonvinnare, rätt, fel, sanning, lögn.

 

Dom gör det hela tiden och dom gör det med en knivskarp precision och genialitet. Snart behöver vi knappt tänka, det gör ju media åt oss.

 

Väldigt läskigt att bli uppfostrad av dessa människor må jag säga. Och bevisen har vi i plural.

Se bara på kvinnobilden i samhället. Smal, härliga former, inte ha samma uppsättning kläder två dagar i rad, inte vissa sig offentligt med bleka ben. Var snygg helt enkelt, och visa aldrig någon annan sida av dig.

På något märkligt sätt har denna bild slunkit in i oss alla, och kvinnor lever efter det. Dom går till skolan i tron om att om dom inte ser ut som dom gör så är dom mindre värda än andra människor. Dom spenderar varje vaken timme i rädslan om att sjunka i värde på grund av utslag på halsen, finne på kinden eller att ha vanliga trosor på sig.

En sjuklig rädsla som kan anta vilken form som helst. Obeskrivlig ångest, ätstörningar, social rädsla, magsår, alkoholproblem, uppmärksamhet i all bemärkelse.

Dom skär sig på sina armar eftersom det är så oändligt mycket enklare och skönare att prata om sin yttre smärta, än den smärta man känner inuti.

ALLT handlar om det yttre, ALLT!

Vaknar du en morgon och känner dig deppig. Ser du alla deppighetens mönster i ditt ansikte i spegeln? Lös det med lite smink. Funkar det inte, lägg på mer smink. Funkar inte det heller, lägg på ännu mer smink.

Till slut är ditt ansikte täckt av så mycket smink att du lika gärna kunnat ta på dig en burka och gått till skolan.

Smink ger kvinnan möjlighet att framhäva ansiktsformer och delar av ansiktet som hon själv behagar. Men det kan leda till en snedvriden bild av henne, en orättvis bild. Detta eftersom, som vi alla vet, kvinnans bild av sig själv är fel och inkorrekt.

Därför anser jag att burka kan, i många fall, ge en mer rättvis bild av en kvinna, än vad smink kan.

 

 

 

Människor lägger mer tyngd och värde i hur dom ser ut än vilka dom är.

Människor lägger mer tyngd och värde i vad dom presterar än vilka dom är.

Detta är tragiskt.

 

Ett härligt upptäckande jag gjort under min skoltrötthet nu under trean är just skillnaden mellan det jag gör och vem jag är.

Förr i tiden kunde jag må pyton om jag fick tillbaka prov som det stod G- på. Jag kände hur mitt värde som människa kunde sjunka.

"-Att jag kunde få fel på den frågan, hur är det möjligt?!"

"-Du är dum."

"-Jaha.."

En monolog som är begränsad till ett sådant litet utrymme som ditt huvud. Det är där alla dessa värdesatser äger rum. Men våra små huvuden är så smarta så dom lyckas få det att se ut som om detta gäller hela världen.

 

Så vad gör det mig om jag får G i historia B. Det betyder ju bara att en lärare med tunt, vitt hår anser att jag ska ha G. Punkt.

Jag skiter väl i vad han tycker!

 

 

Tillbaka till kvinnobilden..

Hur i hela fridens namn kan alla tjejer se sig speglarna och se något fult?

Alla dessa tjejer som dragit högvinster i det genetiska lotteriet. Helt otroligt!

Det enda dom ser i spegeln är dubbelhakor, fet hy och klyvna hårtoppar. Det är verkligen tragiskt!

 

Det är synd om er


Gymnasiet - Mina motpoler - Del 5

Jag har en vän för livet och hon heter Mia. Det tog mig nästan tio år att landa i det och nu tänkte jag försöka berätta om vår vänskap och vad hon betydde för mig under gymnasiets sista två år.
 
Min klass i Tumba Gymnasium var redan en etablerad klass då jag kom in ett år sent. Jag tog aldrig ett aktivt beslut vid något tillfälle, men på något sätt så hade jag gett upp redan innan jag började. Jag hade ingen plats där var min bestämda åsikt. Men trots den ruttna inställningen mot att träffa nya människor fanns där någon som var villig att ge mig en chans tusen chanser, trots min brist på samarbetsvilja.
 
Mia och jag hade tidigare gått på samma högstadieskola, så jag hade ett par små aningar om vem hon var (vilket var betydligt mer info än vad jag hade om någon annan i min nya gymnasieklass). På högstadiet hade vi gått i olika enheter och därför inte haft några lektioner tillsammans. En av mina barndomsvänner hade en crush på henne under nian så jag hade luskat reda på en smula genom en handfull av hennes klasskamrater jag hade franska med. Dessutom var en av hennes storasystrar ledare för cellgruppen (som nu kallas Gemenskapsgrupper) jag var med i under ett par år. Men jag tror inte att jag någonsin hade pratat med henne på riktigt vid något tillfälle.
 
Som du märker hade våra vägar halvkorsats flera gånger tidigare, och nu hade vi alltså oväntat hamnat i samma klass. Den första tiden hade vi inte någon märkvärdig kontakt, mer än trevliga hälsningsfraser och skolrelaterade samtal. Det avgörande ögonblicket kom två-tre månader in i första terminen, en helt vanlig eftermiddag efter skolan.
 
Jag hade varit på riktigt dåligt humör den skoldagen och hade efteråt följt med Jonathan hem till honom för att kolla på en dålig, nedladdad version av Jurassic Park III. Vi hade det sjukt roligt, som vanligt. Efter filmen pep det till i min Nokia 5110, jag hade fått ett SMS från ett okänt nummer. Det finns inte sparat någonstans så jag kan tyvärr inte citera det, men det var en uppmuntran från Mia. Hon hade märkt att jag var på dåligt humör den skoldagen så hon ville peka på en rad saker jag hade att vara tacksam och glad över. Till exempel att jag verkade ha många goda vänner, att jag var duktig på vissa saker och att jag såg bra ut. När hon avslutade med ett "Kram! /Mia" och jag förstod vem det var ifrån blev förvirringen total. Tre punkter om detta:
 
  • Först och främst visar den här händelsen på en av Mias bästa förmågor som är minst lika framträdande idag. Att kunna se var goda gärningar behövs och sedan leverera långt över förväntan.
  • Nu har jag själv aldrig varit en snygg tonårstjej, men jag tror att många sådana har flera gånger upplevt att tonårskillar inte alls kan hantera snälla ord och handlingar från snygga tjejer. Det tolkas genast som att det blivit dags att bli pojkvän/flickvän. Förstår du vad jag menar? Du vet... I'M NICE TO EVERYONE! Jag talar endast från egen erfarenhet av att vara tonåring och kille. Det är säkert precis lika vanligt åt andra hållet.
  • Hade det varit Viktor pre-dagboksinlägg #22 hade mitt svar formulerats från just en sådan tonårshjärna jag precis nämnde, tummarna hade bokstaverat fram diverse blinkande smileys, en rad försiktiga "hehe" och så hade jag ägnat resten av den dagen åt att diskutera med Jonathan om jag skulle avsluta med "Kram" eller "Kramar". Men så var icke fallet. Jag hade under många månader närt en längtan att få agera sakligt och rakt mot tjejer, för att slippa bli missförstådd. Inget mer skojande, lullande och göra sig till. En så pass djup längtan att det skulle komma att blomma ut åt olika extrema håll. Mitt svar på detta SMS kom att bli den första ordentliga manifestationen av denna nya livsfilosofi. Och om jag överdriver en smula skulle jag kunna säga att det skulle komma att definiera vår relation de kommande... tre åren? 
Jag svarade ungefär så här (igen, det finns inte sparat någonstans så jag kan inte exakt citera):
 
"Tack, men varför skriver du "kram" när det är något vi inte gör i verkligheten?"
 
Att ägna större delen av ett svar på ett sådant uppmuntrande SMS åt att sätta personen på plats är inte särskilt artigt. Men hade jag svarat alldeles fööör trevligt och gosigt - som jag brukat göra när jag fått kontakt med tjejer - hade det slutat som precis alla andra av mina tafatta försök att framstå som utmärkt pojkvänsmaterial. Nu kan du såklart argumentera för att det faktiskt finns ett mellanläge som de allra flesta normalt funtade människor använder sig av. Vad du inte förstår då är att för mig var detta början av en era. Eran av extremer. Eran av att testa sociala gränser, som en trotsig 2-åring.
 
Och av någon outgrundlig anledning föll mitt svar i god jord. Det tror jag i alla fall, för efter det växte en god men märklig vänskap fram.
 
Med god vänskap menar jag att vi under det dryga året som var kvar på gymnasiet pratade väldigt mycket och länge om livet. Familjen, vänner, lojalitet, mognad, dolda motiv, killar, tjejer, dåtiden, nutiden och framtiden. Vi delade erfarenheter med varandra och hjälptes åt att hålla humöret uppe i skolan (så gott det gick) under familjekriser.
 
Med märklig vänskap menar jag att jag regelbundet betedde mig riktigt illa. Mitt SMS ekade vidare in i vår vänskap där det konstaterades tydligt och sakligt att någon form av uppvaktning aldrig funnits och kommer aldrig finnas på tapeten. Det var på många sätt väldigt skönt, vi var båda väldigt avslappnade och kunde därför prata med varandra som vänner, inte som små tonåringar där den ene uppvaktar den andre. Men jag drog det, som sagt, till sina extremer.
 
Hur tydlig och saklig kunde jag egentligen bli mot henne? Jag var tvungen att ta reda på exakt var gränsen gick.
 
Detta resulterade i telefonsamtal där jag kunde avbryta mitt i en mening och säga att jag inte ville prata längre.
Eller när vi bestämt träff någonstans och kanske skulle tillsammans gå till skolan då jag kunde höra av mig innan och säga att jag inte hade lust att ses. Det här var en bråkdel av exempel på hur jag betedde mig, och så höll det på.
 
Jag har funderat väldigt mycket över varför det blev på det här viset, det är anledningen till varför det varit så tyst på bloggen på sistone. Att återbesöka mitt gamla beteende mot Mia har varit jobbigt. Även fast jag i efterhand flera gånger bett om ursäkt så får jag ont i magen att tänka tillbaka på just detta, min översittarroll mot en sådan fantastisk människa som Mia. Jag får ihop det till tre punkter (som inte på något sätt ursäktar mitt beteende, men det är befriande att hitta förklaringar):
 
  • Som ett barn bestämdes mitt beteende efter det som gav starkast reaktioner. Och Mia - som jag träffade nästan varje vardag i två läsår - gav ofta svar på tal och sina reflektioner på det som kom ur min mun på den tiden. Varje reaktion - medhåll som motargument - blev bränsle till den dystra världsbild jag självömkande målade kring mig själv.
  • Mia blev den enda jag lärde känna i min skolklass och vi blev vänner väldigt snabbt. Hon var dock någon jag inte känt särskilt länge och på något märkligt vis hamnade hon mittemellan någon jag känt hela livet och en ytligt bekantskap. Detta skulle kunna förklara mitt spretiga beteende mot henne. Ena stunden kunde vi var djupt inne i ett samtal om relationer, livet och Gud, bara för att sekunden senare resa upp en vägg av utfrysning född ur min tro om den Utklädda falskheten. Människor fick antingen mitt ena beteende eller det andra, Mia fick båda slumpmässigt riktade mot sig.
  • Jag ville ge tillbaka för varje tjej som tidigare missförstått mig, genom att medvetet försöka missförstå tillbaka. Ja, det här blev sannerligen en uppenbarelse för mig. Jag ifrågasatte ofta Mias motiv bakom vår vänskap. Varför hade hon egentligen skickat det där SMS:et? Varför var hon så snäll mot mig? Varför hjälpte hon mig helt vansinnigt mycket med skolarbetet?
Ja, det var mycket som var skevt, vilket krävde en ny, fräsch start av vår vänskap ett par år efter allt detta. Inget av detta kunde naturligtvis följa med in i den vänskap vi delar idag. Det var inte förrän December 2011 som allt på riktigt lades bakom oss, vatten under broarna och sådana liknelser du vet.
 
Som du märker var Mia definitivt min mest komplicerade motpol under gymnasietiden. Men motpol var hon, helt klart. Hon sade emot mig när jag passerade gränser, argumenterade med mig när jag ville diskutera något, var där och då min enda förebild i hur det var att vara ung och kristen. Hon gjorde en vana i att peka ut mina goda sidor, speciellt när jag inte förtjänade det (men behövde det som bäst). Hon hjälpte mig oförskämt mycket med skolarbetet, så pass mycket att om jag någon dag ska plugga vidare så har jag henne enskilt att tacka för att mitt betygspapper inte består av en massa hål i form av IG.
 
Mia var vännen jag inte förtjänade. Hon måste ha sett vem jag skulle komma att bli och inte den jag var. Hon såg potential och värde i mig, något jag inte kunde se själv.
 
Idag är jag ärad att kallas hennes vän, tacksam för allt hon gjort för mig och lycklig för hennes skull. Hon skriver en mycket läsvärd blogg tillsammans med sin man, blir snart tvåbarnsmor och är minst lika suverän idag som då.
 
Mia, tack för att du hade tålamod med mig.
 
Förlåt, du träffade mig i en väldigt konstig tid i mitt liv.

Dagboksinlägg #51

Va... är det sant?
 
Det bultar lite smärtsamt i bröstet när min fru berättar hur jag brukade vara förr i tiden. Jag får skylla mig själv, jag bad henne tänka tillbaka specifikt gällande dagens dagboksinlägg - det nästsista - som handlar om artighet och hur jag ställde mig till det ordet under tiden vi lärde känna varandra och även en bra bit in i vårt förhållande. Hon berättar:
 
"Vi kunde stå och prata vid trapporna upp till tågperrongen vid Tullinge Station. Sedan kom någon i din klass  gående. Personen var alltså någon jag - som inte ens gick i klassen - kände igen och hejade på när denne passerade. Men du vred på huvudet på ett nästan demonstrativt sätt åt andra hållet och höll kvar det där tills personen gått förbi. Jag tyckte såklart detta var rent ut sagt otrevligt, så jag ifrågasatte ditt beteende. Då spände du ögonen på mig och svarade 'Jag måste inte prata med någon, vad skulle jag och hen* prata om? Vad skulle ett sådant samtal ha för betydande effekt?'"
 
 *Citatet uppdaterat med korrekta genustermer enligt tiotalet
 
Jag minns inte just den här historien, men som ett karaktärsvittnesmål var igenkänningsfaktorn smärtsamt hög. Det var så här jag betedde mig ute i offentligheten, i flera års tid.
 
Små, korta och enkla dialoger (eller ens simpla hälsningsfraser) var inte värda min tid. Jag tyckte det var ihåligt och värdelöst. Mitt beteende skulle kunna beskrivas som en aggressiv och demonstrativ reaktion född ur tonårsrevolt, blandat med en slavisk lydnad av utsatta principer och till sist en matsked social rädsla.
 
Träffade du på mig under denna period och inte kände mig särskilt väl, då var risken hög att du föll offer för min tegelvägg av uppsatta regler för hur en proper dialog ska följas. Närmare bestämt; Har du inget betydelsefullt att säga, säg då ingenting människa.
 
Det värsta var att jag (som alla tonåringar) ansåg att jag hade rätt, alla andra hade fel. Jag försvarade mitt beteende med ett militant ego, uppblåst av vanföreställningar om hur mänskligheten levde sina liv i blindo, fattiga av att inte se världen så som jag såg den. Alla andra var så falska och oäkta att jag oftast inte ville veta av dem.
 
Men till mitt försvar...
Idag lever jag lyckligtvis annorlunda, men jag försöker hålla antalet automatiska svar på vardagliga frågor till ett absolut minimum. Svaret på hur läget är kan ha många variationer men fortfarande vara kort, enkelt och direkt. Spara på "Det är bra" till de tillfällen då det verkligen är bra.
 
Det är där utmaningen ligger, att kunna prata med människor och samtidigt vara både ärlig och avslappnad. För det är annars så lätt att falla i det diket där allt hela tiden är "bra" (eller "bra, men kanske lite trött" som variation) och bara ge halva leenden för att slippa tänka och känna inom sig själv. Som om jag vore min Facebookfeed IRL. Nej, det handlar om att hitta balansen där samtalen kanske handlar om något allmänt och vardagligt där jag låter mina svar vara något levande, något med puls, något med en tanke bakom. Inte ord som rullar ur munnen per automatik som ett manus.
 
Men om jag ska argumentera emot mitt tio år yngre jag...
Vad vore världen utan socialt smörjmedel som artighetsfraser och enkla konversationer faktiskt är? En kall, tråkig och snobbig sådan. Om varje samtal mellan människor var tvunget att vara avgrundsdjup och värdefull skulle de flesta sitta tysta mest hela tiden. Skulle någon sätta sig framför mig på tåget och fråga "Vad är ditt livs största besvikelse?", "Var känner du att du är på väg med ditt liv?", eller "Så månlandningen, hände det verkligen?" så skulle jag rygga tillbaka och fråga vad det är för fel på den personen.
 
Ingen skulle orka att ha sådana monumentala samtal med varandra hela tiden. Oftast kan man faktiskt bara prata om vad man gjorde igår kväll, vad man tyckte om filmen man kollade på sist, hur den senaste måltiden man åt smakade och kanske mixa in något om månlandningen nu och då. Samtal på bussar och tåg är ju klippna och skurna åt det! Det är inget oäkta med det.
 
Nu för tiden brukar min fru titta på mig från avstånd när vi är i kyrkan, under fikaminglet efter mötet. Hon ser mig snacka, le och skratta med vänner, bekanta och främlingar. På ett sätt ser hon en helt annan person än den hon först blev kär i för ungefär tio år sedan. Lyckligtvis älskar hon den nya personen mer än den förra. Jag tror att det finns många som delar den glädjen med henne.
 
Jag är en av dem. Det är skönt att älska människor igen.
 
 
Utklädd falskhet
2 februari 2004

Hemma efter ännu en meningslös dag. Eller, egentligen en halv.
Skolan har en kvävande effekt. Som att försöka andas genom ett sugrör när du själv är under vatten. Ibland blir jag nästan panikslagen och kallsvettas.

Nå, var ska jag börja?
Ju mer du åldras, desto sämre blir du på bättre saker och desto bättre blir du på sämre saker.
Ta artighet som exempel. Det är något som bara blir mer fel och fel ju längre det får hålla på. Det började så omedvetet, det var bara ett par oskyldigt tomma ”hej” till folk ibland. Ord som du kunde släppa ur dig enkelt, som oljat svinspott gled det ut ur munnen. Detta uppskattades alltså av människor. Men ville du verkligen säga hej till dessa människor?

Sedan blev det fraser:
- Hej, hur är det?
- Jorå

Det fanns ju faktiskt en tid då alla trodde att alla var intresserade av hur alla mådde och varför. Men de fraserna är minst lika tomma som en uppdrucken Fanta, minst.
Att hälsa på människor är alltså synonymt med att fråga hur dom mår och att själv säga hur du mår. Det blir ursprungsläget för att vara artig, allting lägre än det anses oartigt. Om du tvunget ska göra det när du hälsar, då blir det jobbigt när du möter tre personer i korridoren på väg till en lektion.
Eftersom bara ett ”hej” inte godtas behöver du stanna och skapa en illusion av ett intresse för hur tre personer mår, plus att du ändå vet hur svaret kommer bli och vice versa.

Fraserna blir till korta konversationer:
- Tjena!
- Hej!
- Läget?
- Jo tack det är bra själv då?
- Det är bra

Inga pauser, instinktivt kommer svaren. Lika snabbt som onödigt. Lika onödigt som fånigt. Konversationen kan pressas ihop till under tre sekunder, väldigt effektivt! Ju snabbare du lär dig att göra det, desto mer tid sparar du! Som att använda snabbnummer på telefonen.
”Tjena läget tjena jo de e bra själv då jo det e lugnt”
Lär dig denna ramsa, det resulterar i en massa fler människor att hälsa på, varje dag. Lika ointressant varje gång.
Och kom ihåg att det ska gå fort, fort, fort!!

De mindre konversationerna kommer sedan bli längre dialoger, där du och en gammal bekant kommer prata rappakalja i flera minuter.

När jag slutade Falkberg, tappade jag kontakten med väldigt många människor. Den sista tiden där bestod av tårar och smärtfyllda farväl. Falkberg var en underbar tid, tre år som formade mig. Många härliga människor.
Men nu är över hälften borta, och det är dom av minst en anledning. Självklart lovade jag majoriteten att inte tappa kontakten med dom. Det gjorde dom också.
Men vi var unga och dumma.
Ingen av oss ville det tillräckligt mycket, bevisligen. Mycket snack och ingen verkstad helt enkelt.

Men många verkar ha svårt att erkänna den förlusten, förlusten av en relation. Dom vill fortfarande prata med mig som om vi känner varann, men det gör vi inte längre. Dom frågar fortfarande hur jag trivs på Mobila Gymnaiset, även fast jag har sagt dom förra gångerna som vi träffades på tåget att jag har bytt till Tumba. Munnen rör på sig och ord kommer ut, men intressets granna låga är som bortblåst.
”Vi måste hitta på nåt nån gång” betyder ingenting för mig längre. Ingenting. Vi måste ingenting.
Tyvärr.

Jag har minnena kvar, men inget annat. Jag kommer ihåg er och jag kommer ihåg tiden med värme i hjärtat och ett leende på läpparna.

I alla fall.. dessa dialoger är inte slutet. Det blir värre.
Vi har sett artighetsord, artighetsfraser, artighetskonversationer och artighetsdialoger.
En lång karavan av idioti.

Men artighetsrelationer är ändå det vidrigaste av de vidrigast.
Ett förhållande till en människa som helt och hållet är byggt på artighet. Artighetsord har ju förvärrats till artighetsdialoger, varför skulle cirkusen sluta där?
Det här är någonting som jag verkligen tror kommer komma senare i livet. Någonting alla vuxna måste ta del av. Och jag ryser av obehag.
Ni låtsas dela samma intressen, ni låtsas vilja bjuda varandra på lunch, ni låtsas vilja komma på varandras middagar, ni låtsas beundra den andres klädstil. Men ni bara låtsas.
Det enda verkliga är att ni träffas varje dag, på arbetsplatsen.
Vi kommer simma runt i ett stort hav av falskhet förklädd till artighet.

Större delen av artigheten i vår värld är falsk.

Och en avsaknad av artighet blir automatisk en oartighet, det finns inget mellanting. Precis som vakuum suger åt sig luft.
Om du inte är artig är du oartig, men om du inte är oartig, blir du då artig?
Väldigt ofta vill jag bara slippa falskheten, men ändå inte ses som oartig. I många av fallen är det ändå det priset jag får betala. Många människors sociala liv är som indränkt i artighetens normer. Denna ulv i fårakläder som folkmassorna följer mot sin vilja.

’Utan fri vilja existerar ingen skillnad mellan underkastelse och revolt’

Alltså spelar det ingen roll om vi är artiga eller oartiga om det är mot vår fria vilja. Det är lika tomt ändå.

Jag tror säkert att det är som Douglas Adams skriver i ”Liftarens guide till Galaxen” där Ford Prefect gör en undersökning om människorna.
Han funderar väldigt mycket om varför de hela tiden pratar om vädret i deras dialoger. Han gissar att det är människornas sätt att slippa tänka. Det blir som utfyllnad för vår egentliga hjärnkapacitet. Ungefär som när man frågar ”vad som händer i helgen” på en Måndag.
Just det, bara utfyllnad.

Det har verkligen gått överstyr när de flesta dialoger bara består av artighetsfraser.

...en liten parantes bara:
Jag vill aldrig krama dig om inte våra blickar möts någon gång innan eller efter. Jag skulle lika gärna kunna krama en soffgrupp i så fall...

På Internet är det inte bättre. Avsluta inte ett meddelande med kram. Gör inte det. Om du inte kramar personen i verkliga livet är det sliskigt av dig att skriva det.

Försök göra något åt det här. Stick hål på illusionen, doppa ulven i tjära och fjädrar. Bryt mönstret på något sätt. Döda den utklädda falskheten.


Gymnasiet - Mina motpoler - Del 4

 
Lagom till att mitt sista gymnasieår skulle sätta igång så satte jag igång mitt första seriösa förhållande. Hon hette Christine.
 
Efter ett, två, tre, fyra smärtsamt ynkliga texter skrivna om hur ensam jag kände mig (plus ett om hur bitter jag kände mig) så landade jag till slut en flickvän. Och hon var såklart inte vem som helst.
 
Att vara och känna sig älskad i tonårstiden är inte lätt, men den känslan fick jag uppleva ofta tack vare just henne. Hon är fantastisk.
 
 
Jag tog sannerligen i från tårna när jag skrev det här och speciellt det här, så istället för att riskera att upprepa mig får ni dessa länkar istället.

Dagboksinlägg #49

Midvinternattens köld är hård,
 stjärnorna gnistra och glimma.
 Alla sova i enslig gård
 djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken.
 
Viktor får julkänsla i kroppen,
tycker att årets julkalender är toppen,
skjuter sedan ned allt ovannämnda - vardagen är den ständiga floppen.
Han skaffar körkort - en fantastisk dag,
får en nära-döden-upplevelse i goda vänners lag.
 
Han radar upp ett par I-landsproblem,
som orsakats av uttråkning - mänsklighetens men
som alla andra lider av - såklart hans samvete är rent.
Myntar ett eget påhittat talesätt - blekt som ett lik,
delar en liknelse ovärdig ett eget dagboksinlägg - texten var inte nog rik,
avslutar med smutskastning av USA's utrikespolitik.
 ♦
 
 
Alrighty then... where to begin?
 
 
 
Dagens inlägg är spretigt som tusan. Jag skriver om alla möjliga grejor, lite som Dagboksinlägg #32 där jag pressar in alla småtankar jag gått omkring och burit på senaste tiden, bara det att den här texten är löjligt mycket mer ospecifik än #32.
 
Men det finns mycket att hämta här, tro mig. Bara man låter ögonen vila på texten tillräckligt länge, och lyckas bortse från de riktigt pinsamma styckena.
 
Till exempel: Soundgarden (närmare bestämt Chris Cornell) är riktigt farligt att lyssna på (närmare bestämt skivan Superunknown)(närmare bestämt låten Superunknown på skivan Superunknown) som omogen förare i en bil (närmare bestämt SAAB) som enkelt kommer över 200 km/h (närmare bestämt).
 
Okej, först och främst vet jag numera hur det är att vara föräldraledig och har en någorlunda bild av hur det är leva som gravid (att vara gift med en som snart gått igenom två graviditeter räknas väl som något?). Sådant hade jag ingen som helst aning om för tio år sedan. Och att gå till angrepp (om än ett milt sådant) mot människor som står i en sådan livssituation hade jag förstås inga som helst belägg för. De uttalandena föddes ur en tro om att hela världen kretsade kring mig och de som inte delade mina problem inte hade något att klaga över.
 
Nästan så att jag vill skriva ett ironiskt *fniss* (eller varför inte ett tihi?) efter en sådan mening men för varje gång jag läser den blir den bara mer och mer sann.
 
Sedan dessa stycken om uttråkning. Visst ligger det fortfarande något i det... så länge det riktas mot åldersgruppen jag tillhörde när jag skrev det. Är man så pass uttråkad att man ser det som ett generellt problem i ens liv så gör man för lite vettiga saker med sin tid. Uttråkning är ett symtom för dem med för mycket att tid att ägna åt sig själva.
 
Och för er som skönjar en självmordbenägenhet i texten kan jag lugna er med att sådana tankar aldrig kläcktes i mitt huvud under dessa år. Se det istället som en brist på respekt för kriser och tragedier.
 
Vad har vi mer? En tam liknelse jag inte känner för att förtydliga. Ni förstår säkert varför jag inte lät den få ett eget dagboksinlägg.
 
Och så lite politik som avslutning. Det var vågat av mig!
 
Bear with me - antalet dagboksinlägg kvar att lägga upp går att räkna på ena handen
(en Turtleshand till och med).
Så på det här deppiga viset fortsätter det inte särskilt länge till!
 
Uttråkad
15 december 2003

Mamma har hängt upp alla änglar i köksfönstret. Den sjuarmade ljusstaken står traditionsenligt i fönstret. Härligt, jag tycker om traditioner. De kan jag lita på. Det som kommer varje år, precis som julkalendern (som i år faktiskt är riktigt bra, Håkan Bråkan, den bästa på många år). Utomhusbelysningen i äppelträdet fungerar fint.

 

Snön har fallit, en julstämning sprider sig från tårna upp till huvudet.

Men snön är en av de saker vi alla måste hålla tummarna för, så att det inte smälter bort och sipprar in i våra skor under promenaden till stationen där tågen säkerligen är försenade, Metrotidningen är slut och oönskade konversationer i all morgontrötthet äger rum.

 

Jag införskaffade körkort för nio dagar sen (eller tio, beror på hur du räknar). Den femte december, en av de absolut roligaste dagarna i hela mitt liv.

Reaktionerna hos polarna, absolut inte minst från flickvännen, den tunga musiken, glädjen, bensinförbrukningen, hastigheterna. Magiska ögonblick, framför Tullinge Gymnasium, framför dagiset i Storvreten, mitt i natten ute på E4:an med Soundgarden exploderande högt ur högtalarna. 200!

Adrenalin, skratt, musik, kärlek. Den dagen hade allt.

 

Men i och med det kom faran, skräcken, lugnet och eftertanken. En vecka efter att körkortet erövrades hände någonting riktigt läskigt.

Gasen i botten i en helt annan bil med minst fyra skäl att inte krocka. Men ändå behöll jag gasen i botten. En högerkurva, femtio meter innan infarten till Salems kyrka. Snävare än vad jag trodde. Jag släpper gasen och försöker ta mig genom kurvan. Bakdelen av bilen börjar glida åt vänster.

 

Under tre sekunder försvinner allt. Tankar, tro, verkligheten. Jag svänger oförstående försiktigt tillbaka bilen, fångar återsladden på något mystiskt och märkligt nog erfaret sätt. Svänger in på parkeringen, med ådror som pumpar adrenalin.

Bakom ratten kunde jag ha pulvriserat livet av fyra människor, lika lätt som att ha sönder torkade rosblad. Om paniken hade fångat mig, hade bilen vurpat ut på ängen, en halvmeter ner till ängen från vägen. Bilen hade troligtvis slagit volt mot något håll. Människor hade skadats, troligen dött. Natten till den 13: e december.

 

En sådan äkta näradöden-upplevelse ger en eftertanke. Men inte har jag lärt mig något av den. Jag brände hem från min broders lägenhet ikväll.

Väldigt nere, mörkt, en grymt bra bil, Soundgarden och Ahlgréns bilar är bokstavligt talat livsfarligt.

 

Som ett beroende. Kicken och adrenalinet av gaspedalen mot golvet i bilen. Vrålandet. Både från motorn och Chris Cornell.

Livsfarligt.

 

Men det är väl för att jag är uttråkad.

 

 

 

 

 

 

 

Människor som har stora problem i att rikta sin ilska åt rätt håll är extremt irriterande. Typ mammor som stannar hemma från jobbet i ett par månader på grund av sin nyfödda unge, hon lider av tristess, ångest och depression. Ungen är jobbig, pappan jobbar hela tiden, Sex and the City har börjat gå i repris.

Hon tar ungen i en barnvagn och åker buss inne i stan en hel dag. Sen går hon hem och skriver en förbannat ilsken insändare till Metro om hur dåliga och ohjälpsamma människor är när det kommer till att bära upp och bära ner barnvagnen på och från bussen.

 

Eller gravida kvinnor som skriver in och klagar på människor som inte erbjuder henne en plats på det fullsatta tåget. Vad väntar hon sig? Mänskligheten är inte gästvänlig och direkt hjälpsam.

 

En person bestämmer sig för att le mot alla människor och hälsa glatt på främlingar en hel dag. Hur går det för honom? Inte direkt bra. Han vill ju självklart att alla ska le och hälsa tillbaka på honom.

Nu när han är så trevlig och glad (äkta eller oäkta) så har han ju helt plötsligt en stor anledning att klaga på hur arroganta och buttra alla andra är. Han vill ju att offentligheten ska vara med på noterna när han bestämmer sig för att vara glad och trevlig.

 

Otacksamhet är något som också är värt att nämna. Hur stor skillnad är det mellan glädjen att precis hinna med tåget och ilskan att precis missa tåget? Förutsatt att du inte har bråttom någonstans. En sådan händelse kan förstöra en hel morgon, eller dag. Men gör det oss lyckliga att precis hinna med tåget, fyller det något sorts tomrum inom oss?

 

Nej, vi ser det som något självklart att ”om jag vill hinna med tåget, då ska jag banne mig göra det också, då ska tåget vänta på mig om det så krävs.”

 

Inte konstigt att människor super ner sig totalt, röker bort sina lungor, dränker sig i någon religion, arbetar bort sina hjärnceller, tittar på Ally McBeal, tältar för biobiljetter, spelar TV-spel.

Vi är ju uttråkade.

 

Vi lider av den nya folksjukdomen, uttråkning. Den som ska ta alla andra folksjukdomar med hästlängder. Utbrändhet är ute, nu är det uttråkning som gäller! Den nya modeflugan för 2000-talet. Det kommer bildas rehabiliteringsläger för de uttråkade och väl utbildade människor ska visa dem vad syftet och det roliga med allt det här är.

Eller...

Vänta lite nu.

Krävs det utbildning att förstå syfte och komik? Shit... Utbildning är alltså lika viktigt som att andas. Läs böcker och livet ordnar sig.

 

 

Ännu en anledning att sjukskriva sig och dra ner det här landets välfärd ännu mer!

Alla är vi uttråkade och alla försöker hitta sin egen verklighetsflykt. Motion, musik, alkohol, narkotika, Morrowind, pappersarbete, smärta.

En del mindre nyttigare än andra.

 

Är det bättre att trivas i en drömvärld än att vantrivas i den här världen?

 

Alla människor är från födseln satta i bilar som står i en oändligt lång kö. Kön börjar vid en broöppning som aldrig vill ta slut. Ingen har någon aning om vad som händer när bron går ner, ingen vet vad som finns på andra sidan bron.

En del bryr sig, andra kan omöjligt bry sig mindre.

De enda som tjänar på det här är restaurangerna, klädaffärerna, frisörsalongerna, bilverkstäderna, badhusen, biosalongerna, livsmedelsbutikerna etc etc.

De lever på oss människor under tiden som vi allihop sitter i våra bilar och väntar på bron som aldrig fälls ner. Ibland lämnar vi våra bilar och slösar bort pengar på det som går att spendera pengar på. Sittsvärme, dryckhållare, cd-spelare som rymmer 3 skivor, skivställ i bakluckan, mer synlig antenn, silvriga navkapslar, skumgummi på handbromsen, hjärtan på ratten.

Men vi har alla våra bilar som står i den onödiga kön och väntar på bron.

 

Idiotiska makthavare.

De startar ett krig mot terrorism och agerar totalt passivt.

De invaderar Irak på jakt efter vapen. Själv såg jag ett effektivt vapen på TV den 11:e september för två år sen. Två fulltankade flygplan med en fullt övertygad människa bakom ratten.

Det är vad jag kallar ett dödligt vapen.

Ändå skickar de kostymklädda fånarna in sina yngre generationer till ett land för att leta efter bomber, kemiska och biologiska. Shit, dom är inkompetenta och dom har vi valt (eller, åtminstone amerikanarna).

Tror dom seriöst att om vi tar vapnena från terroristerna, så lägger de ner hela verksamheten?

Om vi tar leksakerna från alla barn, slutar dom leka då? Nej, dom använder fantasin och ser vad som finns runt omkring dom.

Asså, fatta!

Dom måste ju ändra människors uppfattning, börja håva in lite trovärdighet, agera med medmänsklighet. Är det det här som utbildning leder till?

 

Idioter är dom, hela bunten. Självklart är presidenten tvungen att agera mot terroristaktioner, annars blir han ju inte omvald. Och det vore en makalös tragedi.

Dagboksinlägg #48

Svenska C måste ha varit det enklaste MVG:et jag roffade åt mig under hela skolgången.
Eller wait a minute - scratch that...
 
Svenska C måste ha varit det enklaste MVG:et jag roffade åt mig utan hjälp under hela min skolgång.
 
Hela den kursen gick liksom i linje med vad jag sysslade med mest hela tiden under det läsåret: Att tycka till om saker och formulera sig på varierande sätt.
 
Det var löjligt enkelt för mig att ta någon av alla texter jag skrivit ihop, ställa mig framför en klass jag nästan inte brydde mig om alls (det var vad jag intalade mig själv i alla fall) och prata om något jag brann för. Märk väl: Jag skriver mycket om hur deppig och instängd jag kände mig under den här tiden, men jag var sällan likgiltig. Jag brann för vissa frågor och saker. Dagens inlägg var inte något sådant.
 
Jag skrev texten hälften för min dagbok på Lunarstorm och hälften för (och presenterade framför klassen) Svenska C. Ska jag vara helt ärlig var det inte ens min egna idé.
 
Idén till texten kommer från en bok av Bodil Jönsson som min mamma rekommenderade mig att läsa. Den heter "Tio tankar om tid". Vem försöker jag lura, i princip hela texten är som tagen ur ett kapitel från den boken. Bodil skriver saker om tid som får en att tänka till, omvärdera saker och är (tydligen) klart värda att stjäla sådär rakt upp-och-ned. Mycket av boken är minst lika aktuell idag som för 14 år sedan då den publicerades.
 
Hon visade sig vara mer aktuell än jag trodde då det nationella provet i Svenska samma läsår hade citat tagna från samma bok.
 
Så! En text vars hela grundidé är tagen från en bok jag småläst i litegrann, på rekommendation av min mamma. Sugen att läsa än?
 
Nåväl, texten är åtminstone skriven av mig. Och jag höll en ganska bra oral presentation av den.
 
 
TTT
23 november 2003

Samhället idag.
Det finns stora problem med samhället idag, liven vi lever. Generationerna som uppfostras. Vi kväver varandra.
Stress. En av de mest moderna ordet idag. Alla som hör det ryggar tillbaka och håller andan. Ett ord som troligen alla kan identifiera sig med mer eller mindre.
......
STRESS!
Blev du skraj? Mycket tankar om uppgifter och saker som måste hinnas med innan morgondagen, eller? Jag behöver bara tänka det ordet så är jag inne i stressens onda cirkeln.

Det har faktiskt blivit någon sorts inflation i ordets bemärkelse och utbrändhet har blivit en fluga, precis som bi- och homosexualitet. Larvigt. Mänskligheten är larvig ibland.

Västvärldens levnadssätt, den onda cirkeln. Den nya ekonomin, globalisering, världsliga monopol, spräckta bubblor, NIC-länder, U-länder, IT-världen...
Just det, IT var det ja. InformationsTeknologi.
ITIT... trevligt. Nya IT-världen, IT-ekonomin, IT-branschen, IT-bubblan, IT-generationen!
Vet du vad ITIT betyder, utöver InformationsTeknologi (IT) gånger två?

Information Tar Inte Tid.

Det är just det som IT-världen handlar om.
Datorer och mobiltelefoner skickar information mellan varandra över hela världen, jämt och ständigt. Miljontals SMS och E-mail rörande ”börsen i New York kraschar!”, ”handeln med stål mellan EU och Indonesien ökar!”, ”vad blir det till middag ikväll?”, ”Prinsessan Victoria har en ny pojkvän!”. Allt med en extremt snabb hastighet. Helt fruktansvärd hastighet faktiskt.

Information Tar Inte Tid!

Det är denna slogan som IT-världen har fört med sig. Vi människor verkar avundas dessa maskiner som kan skicka och ta emot information i en oändlig hastighet. Vi avundas våra egna skapelser. Där har vi källan på problemet.
Vi ska vakna en viss tid, klä på oss rätt kläder som matchar, äta en näringsrik frukost, läsa om vilka som dött ute i världen, läsa om hur mordet på Lindh artar sig, kolla på nyhetsmorgon på fyran, hinna med bussen till jobbet/skolan, vara trevlig mot människor, vara artig, rolig och intressant, göra allt man blir tillsagd, hinna med allt, åka hem, laga mat, svara på mejl, svara på sms, följa en serie på trean, kolla på nyheterna, spendera tid med sig själv, göra läxor, bandyträning, svara på telefonsamtal, läsa bok, ha åsikter om allting, hinna med hinna med och hinna med... gå och lägga sig i skaplig tid och förväntas somna direkt. Under dagen ska du förhoppningsvis också ha fyllt hela kostcirkeln och upprätthållit kontakten med de människor du önskar göra det med. Ett sådant levnadssätt räcker inte många år, då kommer utbrändhet i sin fulla bemärkelse.
För datorer, telefoner, teveapparater, mobiler, fax-maskiner funkar det. För de tar inte information tid.
Men vi människor kan omöjligt passa in i det här exakta levnadssättet som vi verkar strävar efter.

Nej, det går inte. Tiden går emot oss. Människans hjärna och kropp kan inte ta in oändligt med information och intryck varje dag, hela livet. Det är en omöjlighet.
Att varva ner borde vara en ambition.

För oss människor är det istället TTT som gäller.

Tankar Tar Tid.

TTT = Människornas talesätt
ITIT = Datorernas talesätt

Om ITIT är tidens snabbköp, då är TTT tidens tempel.

Det här är något som alla måste förstå, för oss människor går inte information in i hjärnan med IT-världens hastighet. Vi behöver tid.
Vi lagrar inte information som datorns simpla hårddisk. Vi bearbetar, tolkar och kommer ihåg.

Vi behöver tid åt att tänka. Vi förväntas göra hundratals mindre och större beslut varje dag utan att verkligen fundera över varför vi gör det. Stanna och upp låt TTT träda in i bilden.

Försök släppa alla hemska syner på tid. Det ordet är idag negativt laddat.
Försök se bortom meningar och påståenden som ”shit! Jag har inte tid!”, ”Jag kommer aldrig hinna!” eller ”Jag har fett ont om tid!”.

Låt tankar istället flyta fritt inom huvudet. Stanna upp och tänk till.

Vad väljer du? Vad strävar du efter?
TTT eller ITIT?


(Tips: TTT, tillämpa den regeln i din vardag så mår du bättre på sikt!)


.
STRESS!
Jaha, nu var vi tillbaka på ruta ett.


Dagboksinlägg #47

Whoa whoa whoa whoa whoa whoa whoa whoa whoa whoa whoa whoa...
Två referenser till Timbuktu inom loppet av fem dagar?! Det är nästan som att jag försöker samla pluspoäng från Mia här.
 
Tyvärr har dagens inlägg inte mer med Timbuktu att göra än det faktumet att mitt inlägg heter samma sak som hans riktigt braiga låt Ett Brev. Det gjordes inte medvetet från min sida. Det var Jonathan som påtalade det, han tyckte det var lite småcoolt.
 
Jonathan tyckte inte bara det var ballt, han var också anledningen till dagens inlägg. Det gick till så här:
 
Hösten 2002 började jag i ett nytt gymnasium som låg en pendeltågstation från där jag bodde. Det var lite för nära för att få SL-kort via skolan och att spendera halva studentbidraget åt ett plastkort var inte ett alternativ. Så... gangster som jag var plankade jag dagligen - till och från skolan - trots att min mamma verkligen inte gillade det.
 
En morgon blev jag tagen på bar gärning av ett gäng kontrollanter. I ren panik (inget jag är stolt över) ljög jag om mitt personnummer för kontrollanten som skulle skriva ut bötern till mig. Han kom på mig och skällde ut mig med besked, mitt bland alla andra resenärer i tågvagnen. Då gav jag honom skamset mitt riktiga personnummer och fick efter det en böter på 600 kronor i handen.
 
Det blev en riktigt dålig start på morgonen. Jag förstod såklart att felet låg på mig som inte åkte med giltig biljett, eller, någon biljett alls. Men att en auktoritet skäller ut en, säger åt en vad man ska göra och sedan kräver en på pengar är inget som faller i särskilt god jord hos en tonåring. I alla fall inte hos tonårsviktor.
 
När jag berättade detta för Jonathan så sade han åt mig att skriva ett brev till SL och förklara min situation som fattig student. Jag följde hans råd och det slutade med att min böter reducerades till 20 kronor. Jag tror det var så att de inte helt kunde ta bort bötern eftersom jag faktiskt gjort fel, men att med hjälp av mitt snyftiga brev fick medhåll från just den personen som läste det. Det lät i alla fall så över telefon när jag pratade med hon som hanterat mitt ärende.
 
Så med en böter på 20 kronor (plus 45 kronors hanteringsavgift från Svensk Kassaservice, jag hade inte Internetbank på den tiden) istället var jag nöjd. Och hädanefter köpte jag faktiskt månadskort hos SL, var man under 18 fick man det ju faktiskt för reducerad pris. Från och med då en trogen kund hos SL som åkte lagligt varje dag.
 
Spola fram ett drygt halvår till den 20 november 2003, då dagens dagboksinlägg skrevs. Då hände ännu en incident och här anser jag att jag inte gjorde något fel och istället fick en massa skit från samtliga kontrollanter som tog mig. Det kanske är så här karma funkar? Efter att tidigare ha ljugit för att försöka komma undan stod mitt karmakonto på minus? Nej nu får det banne mig vara slut på Timbuktuflörtar.
 
Efter att detta hänt bytte jag musiken i min MiniDisc till Rage Against The Machine (Krossa etablissemanget!), slog lite smockor i luften sådär ibland och stormade hem. Väl hemma skrev jag ännu ett brev till SL. Samma brev lade jag samma dag upp på Lunarstorm för att få medhåll från mina vänner. Det är det ni ska få läsa idag. Och oroa er inte, det blev ett lyckligt slut för denna bötern också. Jag slapp faktiskt att betala helt och hållet.
 
Och jag måste säga att gjorde en riktigt fantastisk censurering av min hemadress, utifall någon Lunarstorm skulle få för sig att försöka kapa mitt liv.
 
Trevlig läsning.
 
Godismonstret i mitt hjärta
 
Ett brev
20 november

20 November 2003
Bernströmsvägen (XX) A
146 38 Tullinge

Viktor Wiklund
850205-(XXXX)

STORSTOCKHOLMS LOKALTRAFIK,
FÄRDBEVISKONTROLLEN

Hej
Jag heter Viktor Wiklund och råkade imorse ut för en incident på tåget mellan Tullinge och Stuvsta station. Jag hade tagit tåget som avgick från Tullinge klockan 08.41 och skulle till Stockholmsmässan i Älvsjö, SACO-mässan för studentelever. Det var min skoldag. Då steg minst fem kontrollanter på tåget.

Problemet var att mitt färdbevis var köpt till reducerat pris. Jag köpte det för 300 kronor, jag var säker på att det var det jag behövde betala eftersom jag fyllde arton år i år. Jag frågade till och med i båset där jag köpte det (Tullinge station) om det var så att reducerat pris gällde till och med det året jag fyller arton. Han nickade instämmande till det påståendet och jag köpte det i god tro för 300 kronor och jag sparade 200 kronor i och med det.

Ändå fick jag idag ett inbetalningskort på 600 kronor för att jag hade införskaffat månadskortet till reducerat pris. Kontrollanterna sa åt mig att se efter på SL:s hemsida om regler för reducerade priser. Jag har gjort det nu och insett att reducerat pris för månadskort gäller endast till den månad jag fyller arton. Jag hade fel och erkänner det nu, men ska jag verkligen behöva gå ut på er hemsida för att se efter? Är er hemsida den enda säkra källan om jag vill kolla upp regler och bestämmelser för era priser? Er personal, det vill säga den man som sålde månadskortet till mig, verkar lida brist på kompetens och det fick jag lida för idag.

Inbetalningskortet på 600 kronor kommer jag få svårt att betala eftersom jag lider brist på pengar, ingen fast inkomst, endast studiebidraget.

Jag är i princip beroende av kollektivtrafiken och jag får nu inte råd att köpa ett månadskort, man måste nämligen bo längre bort än 6 kilometer från skolan (fågelvägen) för att få ett terminskort av kommunen. Jag ligger någonstans innanför den gränsen och att gå till skolan tar drygt 40 minuter, alltså inget bekvämt sätt att börja varje skoldag, särskilt inte nu under vinterhalvåret. Jag provade med att cykla dit ett par gånger, men då fick jag däcken punkterade av någon eller några okända människor.
Samtidigt vill jag berätta för er hur ofrivilliga plankare behandlas av personalen hos SL.
De kom fram till mig på tåget och bad om färdbevis. När de stod klart att jag hade reducerat pris och redan fyllt arton år bad de mig skriva ner mitt personnummer så att jag var identifierbar. Jag hade nämligen inte legitimation med mig. Jag vägrade eftersom jag ansåg att jag inte gjort något som helst fel eller olagligt. De hotade med att tillkalla polis men jag vägrade ändå.

Då gick vi alla av vid Stuvsta station och de ringde till polisen. ”Bedrägligt beteende” skulle jag bli arresterad för. När jag fick min sista chans att skriva ner mitt personnummer innan polisen skulle kallas till platsen gick jag motvilligt med på detta.
”850205-(XXXX)” sa jag. Han som skrev ner det trodde inte på mig, kallade mig lögnare och bad om ett ”riktigt” personnummer. Minst sagt kränkande. Jag bad honom kolla upp det på något sätt.

När det stod klart att det var mitt riktiga personnummer bad jag om en ursäkt från mannen som kallat mig lögnare. Då bad en annan man om ursäkt å den andres vägnar. Jag fick alltså inte en direkt ursäkt av honom. Totalt oacceptabelt beteende, det var minst fem kontrollanter runt omkring mig och de behandlade mig med en minst sagt bagatellartad respekt.

Jag blev tvungen att åka hem till Tullinge direkt efter detta eftersom mitt färdbevis blev beslagtaget och mitt andra färdbevis på 600 kronor skulle upphöra efter en timme. Jag hade tänkte stanna på Stockholmsmässan längre än 20 minuter, så mycket jag skulle hunnit med om jag hade gått dit i alla fall.

Er personal samarbetar inte och det är det som är problemet. De går efter två motsatta sanningar. Vad är det för sorts marknadsföring? Hur ska jag i fortsättningen kunna känna trovärdighet för ert företag när jag ena dagen betalar för ett färdbevis med gott samvete och två veckor senare får det taget ifrån mig, blir bötlagd, ärekränkt och fasthållen för ”bedrägligt beteende”?
Med detta brev vill jag förklara för er vad som hände och poängtera att jag egentligen inte gjort något fel och därför vill jag undkomma betalningen.

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt brev.

Viktor Wiklund


Dagboksinlägg #46

Deprimerande Viktor är deprimerande.
 
Jag vet inte exakt vad som hände under november månad 2003 som fick mig att skriva inte mindre än fyra dagboksinlägg på Lunarstorm, en communitysida vars glansdagar egentligen hade passerat. Men jag var där, troligtvis varje dag flera gånger varje dag, skrivandes på alla dessa texter som bara blev mörkare, hårdare och mer cyniska för varje månad som gick. Jag var egentligen alldeles för ärlig för mitt eget bästa, dock är det nu så här i efterhand väldigt tacksamt att läsa texterna, att se hur okonstlat allt är formulerat. Det är inte lätt att vara tonåring.
 
Med det sagt finns det tyvärr inget att läsa idag, varken konstlat eller okonstlat (jag har lärt mig ett nytt ord!). Det tror jag beror på diverse påhopp som inlägget kretsade kring. Utöver påhoppen var hela texten skriven i versaler, som ett grammatiskt experiment helt utan punchline. Jag tror detta "experiment" egentligen kan sammanfattas så här:
 
JAG SKRIVER VÄL MED VÄRSALER OM JAG VILL, VAD SKA DU GRÖA ÅT SAKEN.
 
Jag hade en extra dålig dag och skrev av mig om allt möjligt. Lärare, klasskompisar, folk som gick för nära mig, folk som öppnade munnen, allt kastades under bussen och skrevs på ett högst störande sätt. Och passande nog döpte jag inlägget till "STÖRANDE, ELLER HUR" (Jag tror Lunarstorm inte tillät frågetecken i sina rubriker). Att mitt tjugoåriga jag valde att radera denna text för alltid kanske var lika bra.
 
Tack tjugoåriga Viktor.
  
 
STÖRANDE, ELLER HUR
18 november 2003
 
 
 

Dagboksinlägg #45

Inte riktigt meningen att maxa dina förväntningar men det här inlägget är det bästa jag skrev på Lunarstorm.
 
Yes, du läste rätt. Ställ ner kaffekoppen, knyt morgonrocken igen, släng bort luggen och följ med när jag beskriver känslan bakom texten som bäst summerade allt jag kände inför framtiden och livet när jag var 18 år gammal.
 
Och det hela börjar med en låt av Timbuktu, Sveriges nästbästa hiphopartist (Organism 12 tar guld i den frågan). Låten heter "I väntan på vadå" och den bär på väldigt många liknande beståndsdelar som mitt dagboksinlägg, det är nog mycket därför jag tycker det verkligen är en av hans bästa låtar:
 
  • Tre verser som handlar om tre olika personer men lyfter fram samma känsla.
  • Varje vers avslutas på liknande sätt; i Tumbuktus låt är det alltid någon vid dörren och tittar på den.
  • Hopplösheten och känslan att inte kunna styra över sitt liv.
 
Den extra roliga detaljen är att Timbuktus låt släpptes 15 månader efter mitt dagboksinlägg publicerades. Nu tror jag såklart inte att Timbuktu läste min dagbok på Lunarstorm. Nej, det jag menar är att jag fascinerats om och om igen hur man som människor i den här världen så ofta delar exakt samma känslor, men sällan pratar om det.
 
Varje gång jag lyssnar på "I väntan på vadå" så kommer exakt samma känsla tillbaka, precis den känslan om livet jag hade när jag skrev dagens dagboksinlägg. Lyssna på låten och läs texten till den redan nu vetja. 
Angående dagboksinlägget så står bakom det jag skrev än idag (skönt bara att jag inte skrev namnen på lärarna jag var arg på när jag skrev detta, då hade det behövt censurerats. Min lärare jag hade i Historia B fick sig visst en extra gliring).
 
Tro mig när jag säger att det här var min hjärtefråga under en lång tid:
 
Att veta vad man kämpar och lever för. Och varför.
 
 
Livslust o stridslust
15 november 2003

Han satt ner och väntade på signalen.
Smutsig i ansiktet, nacken kliar. Snart börjar det.
Han håller hårt kring vapnet, han håller det kärt... det är vapnet som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han springer. Han springer något så fruktansvärt fort framåt. Signalen tjuter ovanför honom, signalen som talar till de plikttrogna att storma fram och attackera utan att fråga varför. Trumhinnorna bedövas av planen i himlen, artilleriet bakom och framför honom, vännerna som besvarar elden med sina vapen, fotstegen.
Kulor viner förbi och till slut kastar han sig ner platt på marken och häver fram vapnet. Och i leran, på slagfältet, i regnet, så skjuter han mot fienden.
Men bytet av magasin går inte som det brukar.
Himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är vapnet, som ligger där i leran.

Han satt ner och väntade på signalen.
Nervösa ryckningar i ansiktet, denna dag står i princip allt på spel. Snart börjar det.
Han håller hårt kring stafettpinnen, han håller den kär... det är stafettpinnen som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han springer. Han springer med en makalös medvetenhet framåt. Bestämda steg i symbios med ett bestämt tempo.
Det dröjer inte många minuter förrän han fått upp ett rejält flås. Nu är han igång, och han ska vinna det här! ..men varför?
Det börjar regna och vänner runt omkring honom saktar ner och försvinner bort bakom honom. Knäna värker. Vad händer?
Jo, himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är staffetpinnen, som ligger där i diket.

Han satt ner och väntade på signalen.
Finnar i ansiktet och redan ett kramptillstånd i högra handen. Snart börjar det.
Han håller hårt kring pennan. Han håller den kär... det är pennan som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Hörsnäckorna hänger runt halsen, han sätter på musiken med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han skriver. Han skriver med en sådan entusiasm och intresse som aldrig förr. Efter ett antal skrivna sidor tittar han upp på alla människor runt omkring honom. De skriver de också, med en entusiasm. Varför sitter han här? Här det nog med entusiasm.
Musiken i hörsnäckorna lockar mer än att skriva om sketna ”Lockas av fantasy”. Det krampaktiga greppet kring pennan släpper, den rullar ner på golvet och blir liggandes där. Tom Yorkes röst dominerar trumhinnorna. Han lutar sig bakåt.
Då öppnar sig himlen.
Och verkligheten stiger ner.
Kvar är pennan, som ligger där under stolen.

---
Om jag saknar livslust har jag säkerligen ingen större lust med någonting, då har jag alltså ingen stridslust.
Men funkar det tvärtom?
Om jag inte har någon stridslust, har jag då ingen livslust?
Om jag ifrågasätter min stridslust, blir min livslust indirekt ifrågasatt också?

Det jag kämpar för, är det livet? Är det det jag lever för?
Varför skulle jag skjuta mot människor som rör sig ett par hundra meter framför mig, varför ska de dö? Varför kämpar jag? Är det en nyttig stridslust?
Jag tjänar ingenting på det. Det gynnar mig inte alls.
Varför skulle jag springa 42 kilometer, bli bevakad av media, hatad av vissa; älskad av andra? För att bli kändis? Är det värt att kämpa för?
Varför ska jag sitta i en aula i fem timmar och skriva en text som en småfet lärarinna senare ska läsa igenom med en röd penna i handen? Vad får jag ut av det? Kämpar jag för ett MVG? Enkelt svar.. struntprat. Sitter jag här och skriver för att en dag får ta på mig en vit mössa och springa ut med ett leende på läpparna?
Om jag lever för stunden ser det inte alltför ljust ut. Att leva i nuet är inte alltid särskilt kul.
Om jag istället lever för framtiden, vad har jag då att se fram emot?
Jag vill kämpa för något som är värt att kämpa för.

Livslust och stridslust ska gå hand i hand. Jag vill kämpa för sådant som jag vill leva för, JAG JAG JAG. Ingen annan. Ingen lärare, speciellt ingen historialärare.
Jag behöver verkligen inte kämpa för min egen överlevnad, vad ska jag då kämpa för? Min egna individuella välfärd? Aulaskrivningar utvecklar inte min välfärd på ett positivt sätt. Jag blir inte lycklig av det. Jag går under.
Eftersom min livslust och stridslust gått skilda vägar.

Ifrågasätt det du kämpar för. Genast.


Dagboksinlägg #44

Det jag precis skrev om min tro på Gud passar bra in på dagboksinlägget jag är för sent ute med, så here goes.
 
Klart det är lönlöst att diskutera tro och vetenskap genom att ställa dem mot varandra. Som den där mannen som fäktas med väderkvarnarna (vars namn jag inte kan stava utan hjälp av Google) så blir det alltid pannkaka av sådana försök.
 
Jag kan bara lägga fram min egna resa med Gud som bevis och hur låter det i rätten? Det är just det här problemet som Contact beskriver helt perfekt. Jodie Fosters karaktär är med om något hon inte kan bevisa men vägrar släppa taget om. Hon har upplevt något som förändrade henne inifrån och ut.
 
Det bästa vore om båda kunde leva sida vid sida, för de är faktiskt inte varandras motsatser. 
 
Och "Vi är alla agnostisker"? Pyttsan, det var bara något jag hörde en predikant säga under ett möte och jag tyckte ordet lät häftigt.

 
Vetenskap vs Tro
12 oktober 2003

”Vetenskapens värld”, en utopi?

Människans vetenskap om saker och ting blir bara maffigare och maffigare. Vårt psyke, varandras beteende, djurens beteende, historien, all bottenlös teknologi i vår vardag som vi inte vet HUR den funkar men vet att den MÅSTE funka.

Är vetenskapen människans lösning?
När vi har kartlagt hela universum och vet exakt hur allt funkar i kosmos, är vår hunger stillad då?
Människor som viger sina liv för vetenskapens fördel; vad är det för hunger dom försöker mätta? Varför känner dom så starkt för just det dom håller på med? Är det deras syfte på jorden?

Visst, vi har dragit nytta av många människors uppfinningsrikedom, men vilar dessa lugnt i sina gravar idag? Kunde dom dö fulländade?

...oj, jag råkade komma in på meningen med livet och sånt där trams, jag hoppar över det.


Det jag från första början ville prata om var vetenskap.
Vad är vetenskap? Något vi vet.
Vi vet att... du vet att du finns, du är, du lever. Vi vet att luft är livsnödvändigt. Vi vet att naglar blir kortare då vi klipper dom.
Vet du, då du lägger dig för att sova, att det blir en ny morgondag med hela dig själv som huvudroll imorgon?
Absolut, det har ju hänt de tidigare tusentals dygnen du levt. Men om en av dom tusentals gångerna inte funkar.. hela du vaknar inte upp. Faller inte hela ekvationen då?
Det hände min pappa för knappt en vecka sen. Han gick och la sig med vetenskapen i att vakna upp i en ny morgondag. Men det var bara en bråkdel av min far som vaknade upp. Han saknade vissa egenskaper som människa.
Det kan vara förödande skillnader mellan det du VET och det som är RÄTT. Den här gången visste min pappa fel.

Om då en morgon inte bjöd på vetenskapen att normalt vakna upp, vad händer med ekvationen? Vad händer med vetenskapen?
Ja, den sjunker drastiskt från ”Jag vet att..” till ”Det är högst sannolikt att..”.
Då faller mångas världsbild. De som klamrar sig desperat fast vid vetenskapen, lever för det dom vet och blundar inför allt annat. Och då när vetenskapen sviker dom, då har dom ingenstans att ta vägen. Då blir det mörkt.

Problemet med vetenskapen är att den bara innebär hjärnverksamheten och förståndet. Och bortom dom två sakerna ligger mycket annat, det VET både du och jag. Förresten, är det överhuvudtaget något negativt? Bör vi bara hålla oss till vetenskap?
Icke sa nicke.

En tro på något är så mycket djupare än en vetenskap (jag pratat inte alls bara om religion). En tro kan vara en början på en vetenskap, en föraning.
En tro är något du känner, en tro på att det du gör är rätt, en tro på att du en dag kommer möta den rätta och, självklart, en tro på Gud.
Vi kommer aldrig förstå oss på så otroligt många saker här i livet, men vår tro finns det inga gränser på.
Vetenskap är så definitivt, typ som spöregn. Då vet man att det regnar, man stannar hemma, punkt slut.
En tro fungerar som en mulen himmel, ska man stanna hemma? Eller vågar man sig ut? Det blir en argumentation inom sig själv där man kan komma att inse saker och ting om sitt inre. Allt detta på grund av en mulen himmel?! Tro mig, jämförelsen är mer relevant för mig än vad ni tror.

En tro ska finnas i det mesta, en tro är väldigt viktig, extremt viktig. Genom tron breder vi ut oss, vi utforskar själen och testar vårt psyke. Det hela blir så mycket mer intressant genom tro.

MEN.
Jag tänkte göra en schysst tillbackablick på vetenskapen och väva samman det hela nu.
Vetenskapen och tron tillsammans tar oss upp till oanade höjder.
Om min flickvän säger till mig att hon alltid finns där för mig, då vet jag det. Men om jag inte har känslan i magen då hon säger det, om jag inte ser det i hennes ögon, vad betyder orden och vetenskapen då?
Ingenting.
Men jag har vetenskapen och jag har känslan. Jag vet och jag känner att hon älskar mig, att hon alltid finns där för mig, att hon är fullt ärlig mot mig.
En fullkomlig känsla.
Jag vet och jag känner även att mina vänner alltid finns där för mig.
Även det en helt underbar känsla.

Dessa två termer måste samverka i våra liv för att vi ska kunna leva fullt ut. Ett väl fungerande samarbete mellan dom två gör oss alla gott.

Vi är alla agnostiker.


Gymnasiet - Mina motpoler - Del 3

Fortsättning från del 1 och del 2...
 
Min tro på Gud var en livlina under mina sista tonår.
 
Jag är uppväxt och fostrad inom den kristna tron. Båda mina föräldrar är kristna. Exakt vad det inneburit för min uppväxt är väldigt svårt att summera, minus faktumet att hela årets söndagsförmiddagar spenderats i pingstkyrkan i Tumba. "En himla massa regler" tänker nog många, men ärligt talat, vilken god uppfostran består inte av regler?
 
Det är klart att det ibland var tydliga skillnader mellan mig och mina vänner - igen - oftast på söndagar.
 
 
Jag döpte mig som elvaåring. Ja, det var ett eget beslut från min sida (jag har tidigare pratat om vad jag tycker om barndop till exempel), men mycket av det bestod i att jag ville göra det före min lillasyster som bestämde sig innan mig. Jag hann före henne med cirka femton minuter. En trivial sak att ha som drivande anledning mot ett så monumentalt beslut som dopet faktiskt är. Ungefär vid samma tid hade jag drömmar om att bli kock och marathonlöpare.
 
Även om jag mot hårda odds blev en legit marathonlöpare förra året så lämnade jag kockdrömmarna bakom mig för länge sedan. Vad jag försöker säga är att barn drömmer mycket om sin framtid och det är okej, frågan är vad för beslut de ska få ta när de drömmer och fantiserar. En halvseriös tanke jag haft länge är att man inte borde få döpa sig innan man fyller 20 år, men det vore som att säga att alla människor är likadana och går igenom samma processer i samma ålder hela tiden. Så är det naturligtvis inte. Vad jag menar med vad jag försökte säga är att mitt dop genomfördes på väldigt lösa grunder och skulle inte komma att cementeras förrän jag passerat 20-årsstrecket, tio år senare. Vad för effekt hade det beslutet på mig under mina tonår, om något alls?
 
Det kan jag omöjligt sammanfatta, men jag försöker ändå:
 
Under mina sista år bakom skolbänken kände jag mer och mer hur värdelös varje lektion, skirvning och prov var. För varje dag som studenten närmade sig så såg jag på mig själv och försökte se vad som skulle bli av mig. Skulle jag hitta min plats i vuxenvärlden? Tiden var knapp, jag jagade förgäves efter ambitionen som de flesta vuxna hade sagt borde finnas där någonstans inuti mig. Men det gjorde den inte, och det gjorde mig hemskt stressad. En tonåring borde helt enkelt inte gå omkring och vara stressad över sina tio kommande år, att man måste bli något, vara något.
 
 
Det var verkligen en fysisk känsla som malde i bröstkorgen, mer och mer för varje dag som gick.
 
Och åkte jag iväg på läger/konferens då kristna förebilder undervisade från scen så fanns där mycket av samma ambitionsdrivna livstänk: Berätta för dina klasskompisar om Jesus, missionera, vittna, starta en bönegrupp i din skola, lämna avtryck, bli något, var något.
 
Det är inte särskilt konstigt att jag inte kan sluta skriva om mina vänner när jag pratar om min uppväxt. Hos dem fanns aldrig några krav. Det låter larvigt när jag skriver det men med dem kunde jag bara vara. Inte vara någon, bara vara.
 
Påtryckningarna från vuxenvärlden lades på min redan mastiga livsstress jag bar på. Och det fanns ingen förälder, mentor, pastor eller vän som kunde hjälpa mig att lyfta fram kärnan av problemet. Den bara fanns där.
 
Men lyckligtvis fanns svaret där ändå någonstans, inuti mig själv. Under de stunder hemma då jag - liggandes på mitt sovrumsgolv med ljuset släckt - funderade och våndades över framtiden så tog jag ibland modet till mig och försökte prata med Gud: Vad är det för fel på mig? Varför har jag ingen tydlig väg att gå? Kommer jag slösa bort mitt liv?
 
De få gånger jag lyckades stilla mina egna klagorop och högljudda grubblerier och faktiskt lyssna efter något fick jag alltid samma "svar" tillbaka. Något som alltid lyfte upp mig ur mörka stunder:
 
Du är älskad precis som du är.
 
Skulle jag idag få rulla fram i en DeLorean, veva ned rutan och ge en tio år yngre Viktor något råd så skulle det vara precis det här.
 
Jag önskar att jag verkligen hade insett detta där och då. Att inte oroa mig för framtiden för det finns massor kvar av den, oavsett vad jag väljer att göra med den. Att inte se på hur andra tacklar frågan om att bli vuxen och försöka apa efter det. Att inte jämföra sig med andra människor jämt och ständigt.
 
Jag önskar att jag känt mig mer säker på den vägen i livet jag tog men väntade alldeles för länge att finna ro i.
 
Jag önskar att jag försökte lyssna mer på Gud, för han lyfte alltid upp mig när jag valde att lyssna på honom.
 
Och det, mina vänner, är varför min tro på Gud var och är så viktig.

Dagboksinlägg #43

Jag lyssnade mycket på Eminem när jag var liten. Jag lyssnar mycket på Eminem, men gjorde det ännu mycket mer när jag var liten. Jag funderade en hel del kring hans dotter Hailie som texterna handlade ganska mycket om. Jag fantiserade över hur det skulle bli för henne att växa upp och långsamt inse vilken världstjärna till pappa hon har. Okej, Eminem är väl kanske inte den hetaste potatisen längre (det kanske The Marshall Mathers LP 2 kan ändra på, den släpps om en månad idag... IT'S A SIGN)
 
Vad jag inte förstod som tonåring är att mina tankar kring Hailies uppenbarelser om sin pappa är vad jag själv höll på att gå igenom med min egna pappa (i en annan skala). För jag har insett att min pappa är en superstjärna. Och det är om honom som dagens dagboksinlägg handlar om.
 
 
För varje år jag vuxit har jag mer och mer förstått vilken kändis min pappa är (alla som har en egen fanclub räknas väl som kändis?). Överallt där han rört sig fram märker jag på människor vilket avtryck han lämnat efter sig. Hur folk pratar om honom som om han vore en hjälte/kändis/muskelknutte/komiker.
 
Kanske har han försökt - helt ogenerat - göra sig förstådd på engelska med hjälp av väldiga rörelser med kroppen och riktigt risig engelska med bred norrländsk brytning? Kanske har han - igen, helt ogenerat - brutit ut i spontandans samtidigt som han förställer mungiporna och rösten och drar något citat från Sju vågade livet. Kanske har han varit upp i din vind och isolerat den så fint och jämnt så du knappt tror dina ögon. Kanske kastade han ut ett getingbo eller två därifrån när han ändå var igång? Kanske har du fikat med honom där han mallat sig över antalet Vasalopp och Marathon han plågat sig igenom?
 
Min pappa var och är ett kraftpaket. Vore han en Marvelhjälte så skulle han vara Hulken. Den otroliga Hulken. I jämförelse med honom är jag Charles Xavier, utan hans superkrafter. Japp, jag känner mig som en flintis i rullstol i jämförelse med honom.
 
 
Han går ofta under alias Sportolle av goda anledningar. Ett par år efter han fyllt 30 kände han att det var dags att se efter sin kropp och började motionera - som en idiot. Och med idiot menar jag helt hysteriskt mycket. Och med helt hysteriskt mycket menar jag att han idag, som 71-åring, står modell för hur jag skulle önska se ut som 40-åring. En förebild helt enkelt. Och ett argument jag använder mig av inuti mitt huvud ofta: "Det är ännu inte för sent, jag har gott om tid att få in träning mer i min vardag".
 
 
Han byggde upp ett företag från grunden som rullade på så bra att min mamma kunde jobba hemifrån medans jag och mina syskon var små.
 
Som egenföretagare jobbar man sjukt mycket, så säger normen. Det gäller även i detta fall. Pappa jobbade jättejättemycket när jag var yngre. I slutet av mina tonår använde jag det emot honom en hel del. Det var orättvist av mig.
 
En stor del av livet är att lära sig tyda och ta in ens nära och käras individuella kärleksspråk. Och min pappas slitande för sitt företag var hans kärleksspråk. Han såg till att slantarna fanns där i det fantastiska hemmet jag växte upp i.
 
Han tog mig åt sidan regelbundet och skulle lära mig något. Det kunde handla om hugga ved, tälja med kniv, rensa avloppet i duschen och handfatet, laga punkan i mina cykeldäck, smörja cykelbromsarna, byta däck/olja/oljefilter på bilen, konfigurera värmepannan. Han har en aura av "we can do" över sig, att man faktiskt kan fixa saker själv. Jag som trevande fegis har dragit nytta av den attityden många gånger.
 
Men det bästa av allt hos min pappa är hans ärlighet. Det finns inte rum för struntprat och ihåliga ord i min pappa. Han säger vad han menar, menar vad han säger och håller allt han lovar.
 
 
Idag är det lite drygt tio år sedan som han fick sin första stroke. Det var en söndagsmorgon, jag satt i soffan i finrummet och... vek tvätt tror jag. Klockan var efter nio och pappa låg fortfarande i sängen. Det hände aldrig annars, såvida han inte fyllde år och väntade på sånger och frukost på sängen.
 
Helt plötsligt stod min storasyster vid trappan och frågade mig om jag sett pappa den morgonen, hon hade allvar i blicken. Hon beskrev kortfattat att han inte kunde prata och knappt ens röra på sig.
 
Hela mitt hjärta sjönk ihop.
 
Jag ställde mig långsamt upp och gick sakta ned till mammas och pappas sovrum. Jag kikade försiktigt in när det kom inom synhåll. Där inne satt resten av min familj, samlade runt min pappa som fortfarande låg ned i sängen. Han kunde styra lite av sin överkropp och titta sig omkring. Han kunde inte prata. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
 
Jag stod kvar där, utanför sovrummet, och tittade. Fick ögonkontakt med pappa ett par gånger. Jag ville gå in till honom men jag vågade inte. Jag var fullkomligt livrädd. Istället gick jag till mitt rum och grät, liggandes på golvet, medan ambulansen letade efter vårt hus. Jag trodde där och då att jag förlorat min pappa.
 
Det var inte förrän en dryg timme senare då vi följt ambulansens sirener till sjukhuset och till slut hittat honom i ett rum där. En läkare undersökte honom lite enkelt. Blodtryck och sånt där, minns inte exakt. Grejen var den att mojängen som läkaren skulle använda sig för undersökningen fick han inte att fungera, han stod och grubblade över vad som kunde vara fel med den här prylen. Då hörde jag de första orden från min pappa den morgonen, han riktade orden mot läkaren och hans pryl. Det lät väldigt otydligt men alla hörde vad han sade:
 
"Kast bort han"
 
Alla i rummet brast ut i skratt, även läkaren. För mig var det det mest frigörande skrattet jag haft nöjet att skratta i hela mitt liv. Min pappa fanns kvar där inne! Han hade överlevt. Hela vägen till sjukhuset fasade jag för hur illa det var. Men han var kvar. Det var ett underbart ögonblick.
 
Det skulle ta veckor för honom att prata tydligt igen, månader att gå igen, år att få köra bil och motorcykel igen. Inget blev sig likt för familjen efter den dagen. Men det viktigaste var att han överlevde. Jag fick se hur skört livet är den dagen. Det blev en uppenbarelse jag fortfarande bär med mig. Att uppskatta och älska människorna jag har runt omkring mig.
 
Just den morgonens erfarenheter försökte jag ett par dagar senare formulera i ett dagboksinlägg och det är vad ni ska få läsa idag. Bara en sak innan du börjar läsa. Jag använder ordet "far" istället för "pappa" i den här texten och det skulle kunna uppfattas pretentiöst eller smålarvigt. Gör ditt absolut bästa att förbise det, för texten i sig är så uppriktig den kan bli.
 
Och en sak till: Jag älskar dig pappa.
 
 
En dag
5 oktober 2003

En kväll var jag hemma hos en gammal grundskolekamrat, precis innan jag gick in ringde min far och frågade vart jag var någonstans, hur dagen hade varit (helt underbar) och när jag skulle komma hem.

Ett kärleksfullt samtal, jag blev glad att han ringde.
-
Nästa morgon vaknade min far. Det såg ut att bli en fin höstdag med stämningsfulla färger på träden och lugna brisar i luften. Men allt stod inte rätt till.

Det var bara en del av min far som vaknade upp. Det som inte gjorde det hade mörkret tagit under natten. Han saknade något.

Jag kom in i hans sovrum på morgonen och blev rent ut sagt förskräckt. I sängen låg min far och tittade runt omkring sig, som ett nyfött frågetecken. Han hade inte full kontroll över högersidan på sin kropp. Höger öga, höger kind, höger arm, höger hand.
Någonting hade tagit det ifrån honom.

Han låg i sin säng och min mor satt bredvid och höll hans hand. Han ville ju stiga upp, dricka kaffe, äta morotskaka med sin fru, ta en morgontur i skogen, åka till kyrkan och sedan övningsköra med sin yngre son.

Min mor ringde ett samtal så att en ambulans kom och hämtade honom. Far tittade runt på alla människor runt omkring honom, med samma frågande blick han hade haft hela den morgonen.

Vi följde efter i en annan bil till Huddinge Sjukhus. Där fick vi besked.

Till skillnad från mig är min far en praktiker ända in i ben och märg.
Han är en person som mycket hellre visar vem han är än talar om vem han är.
Men när ondskan stiger ner på jorden och tar det ifrån honom, nämligen hans högt respektabla fysik för sin ålder tillsammans med en enorm motorik och koordination, då bestuls han på sin förmåga att uttrycka sin livsglädje, plikttrogenhet och kärlek.

Ulf Lundell hade kunnat fortsätta skriva böcker.
Adam Duritz hade kunnat fortsätta skriva låtar.
Johan Croneman hade kunnat fortsätta skriva filmrecensioner.

Men min far kräver fritt spelrum med sin kropp för att kunna göra det som hans liv går ut på!

Och jag såg det i hans ögon. Jag stirrade rakt in i hans själ och såg hans långvariga reaktion. En stor del av hans liv hade försvunnit under natten, det var borta nu. Jag såg hur han himlade med ögonen för att hindra tårarna; och jag såg hur han, för andra gången i mitt liv, grät.
Det var dumdristigt att intala sig något annat. Det var hopplöst. Lika hopplöst som en glassbil inkrockad i en snödriva. Lika hopplöst som basketkorgar uppsatta på en gräsmatta.

Han låg där, som en spindel med bara tre ben kvar.

Det var det värsta jag varit med om.

Och jag ber till Gud att du ska få tillbaka ditt liv igen.

Jag älskar dig far.


Dagboksinlägg #42

Idag publiceras ännu ett tio år gammalt dagboksinlägg som är helt blankt - förutom titel och datum. Jag har ägnat lite extra tid åt att fundera varför det här händer.
 
Och det är nog för att jag hade min egna privata lilla censureringsfest där i slutet av 2004 då jag skulle gå ur Lunarstorm. Var det magstarkt då, så plockade jag bort det. Jag har alltid varit väldigt emot att ändra redan publicerade texter så var det något jag absolut inte ville sprida vidare (något påhopp eller alldeles för pinsamt för mig) så tar jag bort texten istället för att ändra detaljerna.
 
Det var mitt i dessa funderingar jag kom på att ett inlägg faktiskt inte ens följde med överhuvudtaget. Det hette "Jag vill vara TRYGG" och skrevs någon gång mot slutet av 2001. Jag var onykter och patetisk. Så det fick gå, helst raderas ur minnet också men nu - drygt tio år senare - påminde jag mig själv om det igen. Bra jobbat Viktor.
 
Men men, skönt att veta hur långt jag kommit, hur annorlunda jag är idag som 28-åring. Även när jag är deppig och väldigt nere så hålls blicken tämligen rak och hakan något sånär pekad uppåt. Mitt inre har en hyfsad lägstanivå.
 
Så! Dagens inlägg, vad handlade det om då? En till dikt faktiskt. En dikt om att slå sig fri från förväntningar och strunta i vad andra tycker. Och ja, det låter ascoolt när jag sammanfattar den som en halvvuxen karl. Men kom ihåg: Den skrevs av en småplågad 18-åring. Och det var väl därför jag ett drygt år senare valde att exkludera den från mitt arv från den tiden - min legacy så att säga.
 
Jag minns knappt några exakta formuleringar från texten men jag minns känslan. Dock så minns jag de två sista meningarna:
 
Den vita skåpbilen är omkullvält.
Det är över.
 
 
Det var det jag hade att bjuda på idag gott folk. En blank text. Men vänta bara tills lördag. På lördag kommer en riktigt smällkaramell hörrni, håll utkik!
 
 
Det är över
3 oktober 2003
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0