När jag nu spenderat mycket tid att blicka tillbaka över mina år före och efter studenten fick jag frågan ställd till mig: "Var du deprimerad under den tiden?". Det var lite omtumlande.

 

Ett sådant omfattande ord som 'depression' är väldigt lätt att avfärda, sådant händer inte mig! Eller?

 

Nu fick jag ju aldrig diagnosen så allt jag skriver är ju rena spekulationer baserat på mina minnen och några enkla sökningar på Internet. Frågan är då: Var jag deprimerad under min gymnasietid?

 

Mitt korta svar är: Nej.

 

Mitt långa svar är: Jag kan känna igen mig i många av symtomen som depression kan ge. Här är ett utdrag från 1177.se om depressionssymtom där den feta texten är det jag kan identifiera mig i:

 

"Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt. Sexlusten minskar eller försvinner helt.

Depressionen kan också kännas i kroppen på olika sätt. Förutom trötthet är det vanligt att man har besvär med hjärtklappning eller har ont i ryggen eller magen.

När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv."

 

Dessa symtom är säkerligen riktat endast mot vuxna människor, för flera av dem kan ju faktiskt avskrivas som pubertetsproblem för en tonåring. Koncentrationssvårigheter, sömnproblem och självförakt är i sammanhanget snarare hormonella symtom än en del av en regelrätt depression. Grejen är den att mycket av detta var vardag för mig, och med vardag menar jag då alltså vardag. På kvällar och helger var jag som en annan person som för det mesta umgicks med vänner jag älskade. Då var många av symtomen som bortblåsta.

 

Då det var dags för skoldag tror jag faktiskt att jag klädde på mig mycket av dessa symtom, lite som en image. Så oavsett om jag ärligt kände så eller inte så var det den Viktor jag lite motvilligt bestämt mig för att vara. Och långt hår, mössa på, hörsnäckor i öronen hjälpte inte direkt mot den isoleringen. Plus att det beteendet gav enligt mina beräkningar mest reaktioner från klasskamrater och lärare. Reaktioner som jag kunde leva på länge: Oroliga blickar, skakande huvuden, någon liten hand på axeln ibland, uppmuntrande ord.

 

Det enda symtomet jag skulle säga att jag hade dygnet runt var missmod inför framtiden. Och det fanns som ingen hejd på den olustiga känslan. Jag tror många av de andra symtomens ursprung är just härifrån. Detta har jag ju skrivit om tidigare så jag går inte in på det mer.

 

Flera av er skulle nog skriva under på att jag hade en rad depressionssymtom då jag var yngre. Det skulle även jag göra. Men var jag deprimerad? Nej, det tycker jag inte.

 

Det finns ett annat ord som mycket bättre beskriver mig från den tiden. Men vad det är för ord berättar jag nästa gång på V som i Viktor, då jag tänkte sammanfatta hela den här soppan som var gymnasiet.