The Legend of Zelda: A Link Between Worlds recenserat
Dagboksinlägg #47
20 November 2003
Bernströmsvägen (XX) A
146 38 Tullinge
Viktor Wiklund
850205-(XXXX)
STORSTOCKHOLMS LOKALTRAFIK,
FÄRDBEVISKONTROLLEN
Hej
Jag heter Viktor Wiklund och råkade imorse ut för en incident på tåget mellan Tullinge och Stuvsta station. Jag hade tagit tåget som avgick från Tullinge klockan 08.41 och skulle till Stockholmsmässan i Älvsjö, SACO-mässan för studentelever. Det var min skoldag. Då steg minst fem kontrollanter på tåget.
Problemet var att mitt färdbevis var köpt till reducerat pris. Jag köpte det för 300 kronor, jag var säker på att det var det jag behövde betala eftersom jag fyllde arton år i år. Jag frågade till och med i båset där jag köpte det (Tullinge station) om det var så att reducerat pris gällde till och med det året jag fyller arton. Han nickade instämmande till det påståendet och jag köpte det i god tro för 300 kronor och jag sparade 200 kronor i och med det.
Ändå fick jag idag ett inbetalningskort på 600 kronor för att jag hade införskaffat månadskortet till reducerat pris. Kontrollanterna sa åt mig att se efter på SL:s hemsida om regler för reducerade priser. Jag har gjort det nu och insett att reducerat pris för månadskort gäller endast till den månad jag fyller arton. Jag hade fel och erkänner det nu, men ska jag verkligen behöva gå ut på er hemsida för att se efter? Är er hemsida den enda säkra källan om jag vill kolla upp regler och bestämmelser för era priser? Er personal, det vill säga den man som sålde månadskortet till mig, verkar lida brist på kompetens och det fick jag lida för idag.
Inbetalningskortet på 600 kronor kommer jag få svårt att betala eftersom jag lider brist på pengar, ingen fast inkomst, endast studiebidraget.
Jag är i princip beroende av kollektivtrafiken och jag får nu inte råd att köpa ett månadskort, man måste nämligen bo längre bort än 6 kilometer från skolan (fågelvägen) för att få ett terminskort av kommunen. Jag ligger någonstans innanför den gränsen och att gå till skolan tar drygt 40 minuter, alltså inget bekvämt sätt att börja varje skoldag, särskilt inte nu under vinterhalvåret. Jag provade med att cykla dit ett par gånger, men då fick jag däcken punkterade av någon eller några okända människor.
Samtidigt vill jag berätta för er hur ofrivilliga plankare behandlas av personalen hos SL.
De kom fram till mig på tåget och bad om färdbevis. När de stod klart att jag hade reducerat pris och redan fyllt arton år bad de mig skriva ner mitt personnummer så att jag var identifierbar. Jag hade nämligen inte legitimation med mig. Jag vägrade eftersom jag ansåg att jag inte gjort något som helst fel eller olagligt. De hotade med att tillkalla polis men jag vägrade ändå.
Då gick vi alla av vid Stuvsta station och de ringde till polisen. ”Bedrägligt beteende” skulle jag bli arresterad för. När jag fick min sista chans att skriva ner mitt personnummer innan polisen skulle kallas till platsen gick jag motvilligt med på detta.
”850205-(XXXX)” sa jag. Han som skrev ner det trodde inte på mig, kallade mig lögnare och bad om ett ”riktigt” personnummer. Minst sagt kränkande. Jag bad honom kolla upp det på något sätt.
När det stod klart att det var mitt riktiga personnummer bad jag om en ursäkt från mannen som kallat mig lögnare. Då bad en annan man om ursäkt å den andres vägnar. Jag fick alltså inte en direkt ursäkt av honom. Totalt oacceptabelt beteende, det var minst fem kontrollanter runt omkring mig och de behandlade mig med en minst sagt bagatellartad respekt.
Jag blev tvungen att åka hem till Tullinge direkt efter detta eftersom mitt färdbevis blev beslagtaget och mitt andra färdbevis på 600 kronor skulle upphöra efter en timme. Jag hade tänkte stanna på Stockholmsmässan längre än 20 minuter, så mycket jag skulle hunnit med om jag hade gått dit i alla fall.
Er personal samarbetar inte och det är det som är problemet. De går efter två motsatta sanningar. Vad är det för sorts marknadsföring? Hur ska jag i fortsättningen kunna känna trovärdighet för ert företag när jag ena dagen betalar för ett färdbevis med gott samvete och två veckor senare får det taget ifrån mig, blir bötlagd, ärekränkt och fasthållen för ”bedrägligt beteende”?
Med detta brev vill jag förklara för er vad som hände och poängtera att jag egentligen inte gjort något fel och därför vill jag undkomma betalningen.
Tack för att ni tog er tid att läsa mitt brev.
Viktor Wiklund
Dagboksinlägg #46
Dagboksinlägg #45
- Tre verser som handlar om tre olika personer men lyfter fram samma känsla.
- Varje vers avslutas på liknande sätt; i Tumbuktus låt är det alltid någon vid dörren och tittar på den.
- Hopplösheten och känslan att inte kunna styra över sitt liv.
Han satt ner och väntade på signalen.
Smutsig i ansiktet, nacken kliar. Snart börjar det.
Han håller hårt kring vapnet, han håller det kärt... det är vapnet som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.
...han springer. Han springer något så fruktansvärt fort framåt. Signalen tjuter ovanför honom, signalen som talar till de plikttrogna att storma fram och attackera utan att fråga varför. Trumhinnorna bedövas av planen i himlen, artilleriet bakom och framför honom, vännerna som besvarar elden med sina vapen, fotstegen.
Kulor viner förbi och till slut kastar han sig ner platt på marken och häver fram vapnet. Och i leran, på slagfältet, i regnet, så skjuter han mot fienden.
Men bytet av magasin går inte som det brukar.
Himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är vapnet, som ligger där i leran.
Han satt ner och väntade på signalen.
Nervösa ryckningar i ansiktet, denna dag står i princip allt på spel. Snart börjar det.
Han håller hårt kring stafettpinnen, han håller den kär... det är stafettpinnen som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.
...han springer. Han springer med en makalös medvetenhet framåt. Bestämda steg i symbios med ett bestämt tempo.
Det dröjer inte många minuter förrän han fått upp ett rejält flås. Nu är han igång, och han ska vinna det här! ..men varför?
Det börjar regna och vänner runt omkring honom saktar ner och försvinner bort bakom honom. Knäna värker. Vad händer?
Jo, himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är staffetpinnen, som ligger där i diket.
Han satt ner och väntade på signalen.
Finnar i ansiktet och redan ett kramptillstånd i högra handen. Snart börjar det.
Han håller hårt kring pennan. Han håller den kär... det är pennan som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Hörsnäckorna hänger runt halsen, han sätter på musiken med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.
...han skriver. Han skriver med en sådan entusiasm och intresse som aldrig förr. Efter ett antal skrivna sidor tittar han upp på alla människor runt omkring honom. De skriver de också, med en entusiasm. Varför sitter han här? Här det nog med entusiasm.
Musiken i hörsnäckorna lockar mer än att skriva om sketna ”Lockas av fantasy”. Det krampaktiga greppet kring pennan släpper, den rullar ner på golvet och blir liggandes där. Tom Yorkes röst dominerar trumhinnorna. Han lutar sig bakåt.
Då öppnar sig himlen.
Och verkligheten stiger ner.
Kvar är pennan, som ligger där under stolen.
---
Om jag saknar livslust har jag säkerligen ingen större lust med någonting, då har jag alltså ingen stridslust.
Men funkar det tvärtom?
Om jag inte har någon stridslust, har jag då ingen livslust?
Om jag ifrågasätter min stridslust, blir min livslust indirekt ifrågasatt också?
Det jag kämpar för, är det livet? Är det det jag lever för?
Varför skulle jag skjuta mot människor som rör sig ett par hundra meter framför mig, varför ska de dö? Varför kämpar jag? Är det en nyttig stridslust?
Jag tjänar ingenting på det. Det gynnar mig inte alls.
Varför skulle jag springa 42 kilometer, bli bevakad av media, hatad av vissa; älskad av andra? För att bli kändis? Är det värt att kämpa för?
Varför ska jag sitta i en aula i fem timmar och skriva en text som en småfet lärarinna senare ska läsa igenom med en röd penna i handen? Vad får jag ut av det? Kämpar jag för ett MVG? Enkelt svar.. struntprat. Sitter jag här och skriver för att en dag får ta på mig en vit mössa och springa ut med ett leende på läpparna?
Om jag lever för stunden ser det inte alltför ljust ut. Att leva i nuet är inte alltid särskilt kul.
Om jag istället lever för framtiden, vad har jag då att se fram emot?
Jag vill kämpa för något som är värt att kämpa för.
Livslust och stridslust ska gå hand i hand. Jag vill kämpa för sådant som jag vill leva för, JAG JAG JAG. Ingen annan. Ingen lärare, speciellt ingen historialärare.
Jag behöver verkligen inte kämpa för min egen överlevnad, vad ska jag då kämpa för? Min egna individuella välfärd? Aulaskrivningar utvecklar inte min välfärd på ett positivt sätt. Jag blir inte lycklig av det. Jag går under.
Eftersom min livslust och stridslust gått skilda vägar.
Ifrågasätt det du kämpar för. Genast.
Dagboksinlägg #44
”Vetenskapens värld”, en utopi?
Människans vetenskap om saker och ting blir bara maffigare och maffigare. Vårt psyke, varandras beteende, djurens beteende, historien, all bottenlös teknologi i vår vardag som vi inte vet HUR den funkar men vet att den MÅSTE funka.
Är vetenskapen människans lösning?
När vi har kartlagt hela universum och vet exakt hur allt funkar i kosmos, är vår hunger stillad då?
Människor som viger sina liv för vetenskapens fördel; vad är det för hunger dom försöker mätta? Varför känner dom så starkt för just det dom håller på med? Är det deras syfte på jorden?
Visst, vi har dragit nytta av många människors uppfinningsrikedom, men vilar dessa lugnt i sina gravar idag? Kunde dom dö fulländade?
...oj, jag råkade komma in på meningen med livet och sånt där trams, jag hoppar över det.
Det jag från första början ville prata om var vetenskap.
Vad är vetenskap? Något vi vet.
Vi vet att... du vet att du finns, du är, du lever. Vi vet att luft är livsnödvändigt. Vi vet att naglar blir kortare då vi klipper dom.
Vet du, då du lägger dig för att sova, att det blir en ny morgondag med hela dig själv som huvudroll imorgon?
Absolut, det har ju hänt de tidigare tusentals dygnen du levt. Men om en av dom tusentals gångerna inte funkar.. hela du vaknar inte upp. Faller inte hela ekvationen då?
Det hände min pappa för knappt en vecka sen. Han gick och la sig med vetenskapen i att vakna upp i en ny morgondag. Men det var bara en bråkdel av min far som vaknade upp. Han saknade vissa egenskaper som människa.
Det kan vara förödande skillnader mellan det du VET och det som är RÄTT. Den här gången visste min pappa fel.
Om då en morgon inte bjöd på vetenskapen att normalt vakna upp, vad händer med ekvationen? Vad händer med vetenskapen?
Ja, den sjunker drastiskt från ”Jag vet att..” till ”Det är högst sannolikt att..”.
Då faller mångas världsbild. De som klamrar sig desperat fast vid vetenskapen, lever för det dom vet och blundar inför allt annat. Och då när vetenskapen sviker dom, då har dom ingenstans att ta vägen. Då blir det mörkt.
Problemet med vetenskapen är att den bara innebär hjärnverksamheten och förståndet. Och bortom dom två sakerna ligger mycket annat, det VET både du och jag. Förresten, är det överhuvudtaget något negativt? Bör vi bara hålla oss till vetenskap?
Icke sa nicke.
En tro på något är så mycket djupare än en vetenskap (jag pratat inte alls bara om religion). En tro kan vara en början på en vetenskap, en föraning.
En tro är något du känner, en tro på att det du gör är rätt, en tro på att du en dag kommer möta den rätta och, självklart, en tro på Gud.
Vi kommer aldrig förstå oss på så otroligt många saker här i livet, men vår tro finns det inga gränser på.
Vetenskap är så definitivt, typ som spöregn. Då vet man att det regnar, man stannar hemma, punkt slut.
En tro fungerar som en mulen himmel, ska man stanna hemma? Eller vågar man sig ut? Det blir en argumentation inom sig själv där man kan komma att inse saker och ting om sitt inre. Allt detta på grund av en mulen himmel?! Tro mig, jämförelsen är mer relevant för mig än vad ni tror.
En tro ska finnas i det mesta, en tro är väldigt viktig, extremt viktig. Genom tron breder vi ut oss, vi utforskar själen och testar vårt psyke. Det hela blir så mycket mer intressant genom tro.
MEN.
Jag tänkte göra en schysst tillbackablick på vetenskapen och väva samman det hela nu.
Vetenskapen och tron tillsammans tar oss upp till oanade höjder.
Om min flickvän säger till mig att hon alltid finns där för mig, då vet jag det. Men om jag inte har känslan i magen då hon säger det, om jag inte ser det i hennes ögon, vad betyder orden och vetenskapen då?
Ingenting.
Men jag har vetenskapen och jag har känslan. Jag vet och jag känner att hon älskar mig, att hon alltid finns där för mig, att hon är fullt ärlig mot mig.
En fullkomlig känsla.
Jag vet och jag känner även att mina vänner alltid finns där för mig.
Även det en helt underbar känsla.
Dessa två termer måste samverka i våra liv för att vi ska kunna leva fullt ut. Ett väl fungerande samarbete mellan dom två gör oss alla gott.
Vi är alla agnostiker.