Varje person borde bära runt på tre saker inom varje kategori av intresse (bland annat film, spel, musikartist, bok) som man tycker är överskattade. Då finns det nämligen alltid en het debatt nära till hands. Att slänga ordet överskattat i ansiktet på en fanatiker inom ämnet kan vara riktigt kul. Självklart ska du kunna försvara ditt ställningstagande och föra en diskussion kring ämnet.

Om du då får instämmande nickar från andra i omgivningen är lyckan nästan total.

Obs!
Att vitt, brett och lättvindigt anse att saker och ting är överskattade ska man passa sig för. För då pekar man på allmänheten och säger "ni har fel, ni begriper inte, jag har fattat, jag har rätt". Det är lite översittarvarning på den attityden, lite överlägset.

Självklart ska man få tycka att saker är överskattade, det får dock inte gå till överdrift. Typ som att om tillräckligt många tycker om något väldigt mycket, då betyder det automatiskt att det är överskattat. Så är det ju inte.
Slut på Obs.

Jag har själv inte mycket material uppskrivet på min egna överskattad-lista. Men jag har ett särskilt spel som är uppskrivet på listan. Min åsikt kring det spelet är ristad i sten och tatuerad på min kropp. Det är så sjukt överskattat att jag vill springa ut på landet och ropa ut det över kullarna och ängarna. Jag pratar om Final Fantasy VII. Tyvärr handlar inte det här inlägget om det så jag får ta det någon annan gång.

Minns du ens vad bilden längre upp föreställde? Ja just det, American Beauty. Tillbaks till ämnet! (Eller snarare, låt oss påbörja det!)

Den här filmen är enligt mig överskattad. Jag tycker den är rolig och bra utan några ytterligare förstärkande adjektiv innan. Men fem Oscarsstatyetter? Varav en av dom för Bästa Film? Det är lite smått obegripligt för mig. Hela Oscarsjuryn utbrast:

- Kolla! Dom lever från ytan sett perfekta liv! Men under ytan är dom någon annan och vill därmed ligga med någon annan! Undertryckt och bortprojicerad homosexualitet! Ingen är vem dom utger sig för att vara!

Det var säkert något nytt för dom, men jag som svensk höjer knappt märkbart på ögonbrynen. Våra filmer har sett ut sådär sen urminnes tider. Svensk Filmindustri har under årtionden förfinat konsten att skildra trasiga familjer och förhållanden att det nuförtiden kan filmas inom vilken genre som helst. Vare sig det är drama, action eller ens komedi spelar ingen roll, lite otrohet och ångest får alltid plats!

Visste du att Masjävlar är en komedi? Samma sak med Vuxna Människor. Rrrright...

Nu blev det här helt plötsligt en diss mot hela Svensk Filmindustri... aja, I made my point.

Tror jag.

Jag börjar smått, bara för att se hur det känns. Det här handlar om något som förföljt mig ända sedan början av gymnasiet:

Vad är det?
Du vet när ett samtal avslutas på en mobiltelefon så kommer det alltid en notis på hur länge det samtalet pågick? Jag tittar alltid på den notisen tills den försvinner innan jag sätter på knapplåset och lägger ifrån mig mobilen alternativt stoppar tillbaks den i fickan.

Varför?
Det uppkom troligtvis av en märklig övertygelse om att mobilen kunde haka upp sig om man låste mobilen då en notis visades på displayen.

När, var, hur?
När som helst, var som helst och hur som helst. Det är heller inte begränsat till min egna mobil.

Hur uppkom det?
Jag började göra det i samband med att mobilerna började erbjuda tjänsten, eller snarare tvingade på mig det. Mina två första mobiler, Ericsson 888 och Nokia 6110, gjorde det inte. Det var dagen jag köpte en begagnad Ericsson T28 av en vän (samma vän jag köpt dom två tidigare av) som det började.

Undantag?
Jag vet inte riktigt, tänker inte alltid på det. Jag gissar på att det sker undantag ganska så regelbundet. Det är en sån idiotiskt onödig vana att jag gärna undkommer den så ofta som möjligt.

Övrigt att tillägga?
Det känns som om antalet sekunder som en mobiltelefon ska visa samtalslängden efter ett avslutat samtal går hand i hand med hur avancerad den är. Den vill aldrig försvinna på min Nokia 5800! Undrar hur många minuter av mitt liv jag slösat på det här?

Princip eller tvångstanke?
Tvångstanke, helt klart. Jag stör mig bara på den och det är någorlunda enkelt att göra undantag. Ska jag vara ärlig känns det som om den här vanan långsamt ebbar ut för tillfället. Vi får hoppas det.

På Nintendo Wii finns det en tjänst som gör det möjligt att köpa spel från gamla konsoler, ladda ner dom till sin egna maskin och spela dom därifrån. Efter att en god själ donerade 3000 Wii points (ett spel kostar mellan 600 och 1500 Wii Points) till mig för 2½ år sen köpte jag Paper Mario till Nintendo 64 i samma ögonblick. Sen låg det bara där tills jag bestämde mig för att plocka upp det för en månad sen.

Stjärnan efter hette Härnösand

Dags att introducera ett nytt inslag här på laktosfritt!

Det handlar om principer och tvångstankar och ifall jag kan se skillnaden på dom.

Jag fick lära mig vad ordet konsekvent betyder när en person använde det för att beskriva mig. Jag har inget emot principer, faktum är att jag gillar dom. Det gäller både dom som spelar roll men också dom som är helt onödiga. Principfast är vad man kan kalla mig.

När en spelkväll eller liknande kommer på tal är jag den första (enda) att föreslå olika slags regler den kvällen ska styras av. Speciell dresscode, ingen får somna innan 03.00, ingen får gå på toa såvida man inte förtjänar det, alla måste tilltala han som spelar bäst (alltså mig) efter en viss titel. Utsvävningar som dessa exempel var det iochförsig ett par år sen sist men poängen finns där. Att tillsammans skriva ner regler och även straff för den som bryter reglerna tycker jag är skitkul, sen att utöva det är ännu roligare.

Det var troligtvis där allt började, för under åren som gått har principer och regler växt fast på mig utan att jag riktigt vetat om det. Jag kanske bestämmer mig för hur en hissknapp ska tryckas på och fortsätter göra så tills jag helt enkelt måste göra exakt på det sättet, inga undantag. Vad som började som en rolig grej är nu en grundpelare i mitt kosmos.

Då har principen övergått till tvångstanke och bör avlivas. Det lättaste sättet att kolla ifall något är en tvångstanke är att mäta hur ofta man gör undantag och hur jobbigt det är att göra undantaget. Att göra ett undantag på en princip handlar ju bara om att kunna svälja sin stolthet.

Jag pratar inte om triviala saker som att ställa alarmklockor (alla har väl någon typ av tvångstanke när det kommer till det?), låsa dörrar eller komma på ifall man stängt av spisen eller inte. Nej, jag pratar om mobilvanor, spelvanor, plånboksvanor, matvanor, fickvanor, handfatsvanor, högtidsvanor, kameravanor, offentlig toalettvanor, filmvanor och så vidare.

Detta får fungera lite som terapi för mig, att ta kål på tvångtankar som skulle dödats för länge sen.

Med detta vill jag välkomna dig en bit längre in i mitt huvud. Det är vackert här.

Jag har tidigare pratat om ett arv jag är stolt över.

Idag tänkte jag prata om ett arv som ligger lite längre ner på stolhetsskalan, eller rättare sagt ligger det inte alls på den skalan. Det här är ett arv jag sällan pratar om, något jag bär med mig överallt, något som jag påminns om i mitt vardagliga liv.

Det handlar om Weird Al Yankovic.

Den här mannen har sedan 1983 släppt över tio album med parodier på aktuella låtar för sin tid. Vem har inte hört, eller åtminstone hört talas om, hans Michael Jackson-parodier "Fat" och "Eat it"? Oftast handlar hans versioner om mat och TV, kanske det som amerikanarna tycker är roligast att skratta åt?

"Like a virgin" av Madonna blev istället "Like a surgeon" som i sin tur handlar om en inkompetent kirurg.
"U can't touch this" av MC Hammer blev istället "I can't watch this" som i sin tur handlar om dåliga TV-kanaler.
"Girls just want to have fun" av Cyndi Lauper blev istället "Girls just want to have lunch" som i sin tur handlar om... ja, du fattar.

Min storebror köpte hem hans skivor och som oftast fick jag låna dom. Som åttaåring var det ju jätteroligt att lyssna på lattjo lajban-musik ackompanjerat av konstiga djurläten och lustiga cartoon-ljud. Vad låtarna handlade om förstod jag inte mycket av.

Men villigheten att förstå fanns där, jag hade läst engelska sen skolstarten och min ambitionsnivå vid den tiden visste inga gränser. Så.. där satt jag, med alldeles för stora hörlurar, kopplad till familjestereon som fick skivan att hoppa när man gick omkring i rummet den stod i. Jag lyssnade på skivorna om och om igen samtidigt som jag läste texterna i konvolutet. Dessa systematiska genomlyssningar kombinerat med engelskan i skolan sköt mina engelskakunskaper i höjden och sakta men säkert började jag förstå det roliga i låtarna. Jag vågar fortfarande inte lyssna på hans gamla skivor, med risk för överdos av nostalgi följd av kraftig psykos. Bara fodralet får mig att skaka av känsloöverladdning:

Weird Al Yankovic gjorde också medleyn där han samlade bitar ur populärkulturens favoritlåtar för tillfället och gjorde en egen låt av det, plus att allt skulle spelas i polkatakt. Hysteriskt.

Vad jag, utan min vetskap, saknade var kunskapen om att dessa låtar var parodier av (oftast) seriösa låtar skrivna av (oftast) seriösa artister. Jag fick alltså i många fall höra Weird Al Yankovics versioner innan jag hörde originalversionerna.

Dom tre exemplena jag nämnde lite längre upp i texten är bara några av alla låtar jag inte visste fanns innan jag lyssnade på parodin. Ända sen... ja, ända sen slutet av nittiotalet har jag lite här och var plötsligt fått höra hur originalet ska låta. Det hela sker som en flashbackscen i en film:

Polkatolkningen av "I touch myself" och "What's love got to do with it" fortsätter den här pinsamma listan. I fallet "Ice ice baby" är polkaversionen lika rolig som originalet. Den underbara låten "Owner of a lonely heart" hörde jag inte på riktigt förrän jag körde drive-bys i Vice City i slutet av 2002 (spelet utspelar sig på åttiotalet). Innan dess var polkaversionen den enda referens jag hade. I somras såg jag som sagt Rocky IV och fick då höra James Brown sjunga "Living in America" för första gången. Inte "Living with a Hernia". Eller vad sägs om att jag inte hörde "Losing my religion" förrän en bit in på gymnasiet och tills dess inte riktigt fattat att det funnits en riktig låt bakom Yankovics polkaversion?

Vad som ändå är värst av allt detta är en alldeles särskild låt. En låt som står över alla tidigare nämnda låtar. Alla tidigare exempel är väldigt pinsamma att nämna men i det här fallet känns det mer som ett brott mot populärkulturen. På albumet Alapalooza från 1993 finns en låt som heter "Bohemian Polka" som är en polkaversion av konstverket "Bohemian Rhapsody", troligtvis Weird Al Yankovics lustiga sätt att säga peace till Freddie Mercury som dog två år tidigare.

Jag lyssnade frenetisk på "Bohemian Polka" under resten av nittiotalet.

Det skulle dröja ända till år 2000 för mig att höra originalet, då jag var hos en kompis och tittade på TV. MTV hade någon typ av Queen-dag och av en slump hamnade vi där. Där och då tyckte jag att låten var skitskum, långsam och arty.

Förlåt mig Freddie!!!

Det var så det gick till och jag skyller allt på min storebror. Det var han som möjliggjorde denna skändning av underbar musik eftersom han försåg mig med Weird Als skivor. Lyckligtvis upptäckte han vad han gjort och tog mig under sina vingar när jag började högstadiet. Sen dess har han bara lett mig på rätta vägar och låtit mig vila på gröna ängar. Lärt mig vad bra musik är för något på både uppenbara och subtila sätt.

Men mina uppenbarelser har ännu inte tagit slut. Dom kommer fortsätta att överraska mig. Så om du någon gång ser mig ställa mig upp och utbrista något i stil med "Men hallå, är det en tjej som sjunger den här låten?", döm mig inte isåfall.

You need the blue keycard

Share Trophy information? Ja tack!

Det kanske blir ändring på den här bojkotten iallafall...

• År 2005 släpps La marche de l'empereur, en underbart välgjord dokumentärfilm om hur kejsarpingvinerna förökar sig. Filmen blir en välförtjänt succé och resten av filmindutrin följer snart tätt efter. Allmän fakta: Gösta Ekman är berättarröst i den svenska versionen!
• År 2006 släpps Happy Feet, en animerad film om... kejsarpingvinerna! Pappan i filmen tappar sitt ägg och barnet blir av den olyckan efterb... mon... mu... förståndshandikappad, eller det är vad föräldrarna först tror. Enligt mig en bra film, men inte mycket mer. Allmän fakta: Filmen har en liten musikal-thing going, tyvärr görs det en trist version av den annars underbara Queenlåten "Somebody to love" (spelades på mitt bröllop).
• År 2007 snubblar Surf's up ut i filmvärlden. Hör och häpna; en till film om pingviner! Och den här gången ska dom surfa! Helcrazy, eller hur? Allmän fakta: Semidokumentär blandat med vanlig spelfilm är ett inte särskilt använt grepp i filmvärlden, men om det utförs på rätt sätt kan det ge glans till vilken film som helst, tydligen.