Laktoslunk

Ibland tänker jag på min laktosintolerans som ett påhitt från min sida. Ett ynkligt rop efter uppmärksamhet, en anledning att tycka synd om mig själv, en lam ursäkt till att starta en blogg och på det viset offentliggöra hela tillståndet för allmänheten.

Men så sitter jag där i en soffa med ballongmage och rapar för fullt igen. Och inga sådana rapar som du får en lätt euforisk känsla efter, inget befriande brölande. Nej, istället är det liksom gurglande, smygande, viskande rapar som trycker sig upp.

- Vad är det den här gången? Tänker jag för mig själv och går ut i köket.

Messmör.

Det är ibland lika jobbigt som befriande när jag gör sådana nya upptäckter, eftersom jag då får bekräftelse på att det här inte är något påhitt. Kanske en diagnos hos doktorn vore mer passande?

Vad som oftast får mig att ifrågasätta min intolerans är när jag tänker på alla runt omkring mig. Alla som gör sitt allra bästa att hela tiden göra det enklare för mig. Alla som köper hem laktosfria produkter just när jag ska komma och äta hos dom. Men lika mycket alla som slår sig för pannan när dom lagat/bakat något som inte är laktosfritt. Inte för att jag vill åt den reaktionen, för jag lägger inte ett uns av skuld på den som glömmer, men alla vill verkligen mitt bästa, alla bryr sig!

När jag tänker på all den extra omtanke så måste jag helt enkelt tänka igenom allt en gång till. Stämmer det verkligen? Är jag laktosintolerant?

Och efter att ha ätit lite kolafudge kan jag konstatera det än en gång; ja, det är jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0