Jag kommer aldrig någonsin få spela ett spel som Ōkami igen. Det är inte som något annat spel.

Visst, det Zelda-liknande upplägget att utforska vackra miljöer och ta sig igenom labyrintgrottor med en boss på slutet har jag sett förut. Men allt annat med Ōkami är unikt. Handligen, grafiken och inte minst möjligheten att när som helst kunna frysa spelet och måla på skärmen med en "gudomlig" pensel.


Ingen bro över vattnet? Måla dit den.
En spricka i väggen? Måla fram en bomb som spränger upp en öppning.
Ett visset träd? Måla fram gröna blad och rosa blommor.

Det är precis så flummigt som det låter, men tro mig, det är väldigt vackert.

Spelet går, med enkla ord, ut på att du är Gud som är återfödd i en vit varg och ska rädda världen från att slukas av mörker och hat. Ditt vapen är din pensel och du ska ge världen liv och lyster igen.

Det här spelet var bland det sista Clover Studio utvecklade, och många av dom som jobbade där har nu startat Platinum Games som gett ut Mad World och har en del annat nytt på gång. Jag ser fram emot det.

För efter Ōkami har jag fullt förtroende för dessa spelutvecklare. Jag har aldrig spelat ett spel som berört mig så djupt som detta. Nog har jag fällt en eller flera tårar till Metal Gear Solid-serien och några Final Fantasys-slut men Ōkami tar priset. Jag satt och grät som en liten bäbis under slutskedet av spelet.

Och ett spel som framkallar sådana känslor hos mig, förtjänar all hyllning det kan få. Jag spelade Playstation2-versionen men det finns också en Wii-version där målandet utförs med mer naturliga penseldrag än med en joystick. Om du är intresserad tv-spel och inte spelat Ōkami så gör det, för det liknar faktiskt ingenting annat.

Min fru avskyr mustascher ifall det inte handlar om 70-talet och allt vad det hör till. Jag har längde drömt om att ha en redig mustasch som pryder överläppen, speciellt nu när min skäggväxt börjat mogna till sig. Jag vill ju bara experimentera med mitt ansiktshår. Men jag respekterar min andra hälft (fru) så pass mycket att jag är beredd att lägga det åt sidan för henne.

Men när det kommer till att vara med i kampen mot prostatacancer, då var valet simpelt.
- Hellre mustasch än prostatacancer, tänkte jag och lyckades tjata till mig en tjugofyratimmars permission ifrån mustaschförbudet. Plus att jag skulle spendera hela det speciella dygnet i Uppsala, så antalet vittnen som spelar någon roll kan nu efteråt räknas på ena handen.

Jag försökte göra den så lik min pappas mustasch som möjligt. Lite buskig liksom... ingen rakmaskin, bara sax.

Speciellt var det, väldigt speciellt. Jag och en vän gjorde detta samtidigt och gled runt i Uppsala tillsammans. En underbar dag, verkligen!

Köpte en Milky Way på Willy:s häromdagen och tänkte steget längre innan stoppade i mig något, för en gångs skull. Milky Way betyder ju Vintergatan, men bara Milky liksom?

Det gäller att vara steget före, hajjar du?

Så här ligger det till, enligt lag behöver inte en innehållsförteckning specifikt tala om att produkten har laktos i sig. Istället kan det gömma sig i mjölk, grädde, skummjölkspulver (bland det värsta) eller varför inte, vegetabiliskt fett?

Men Master Food gick den extra milen och har specifikt skrivit Laktos med stor bokstav i sin innehållsförteckning.

- Bra jobbat! tänkte jag, och åt upp den.

Behövde ändå kolla ifall det är värt det.

Mina föräldrar bodde på Bernströmsvägen i 27 år, 22 av dom bodde även jag där. Samma, stora, röda villa i 22 år, det var inte illa! Jag kommer nog aldrig kunna vara tillräckligt tacksam för att ha bott sex stycken i en stor villa istället för i en lägenhet eller något annat trångt.

Nåväl, storhetstiden är över. Mina föräldrar har flyttat från mitt älskade barnhem, min uppväxt, min barndom och tja, allt sånt där nostalgiskt tjafs. Dom bor numera inte på annan ort men på en annan gata på samma ort och visst är det lite jobbigt att se en främmande familj flytta in i den stora röda villan. Min stora röda villa.

Förutom en viss Boliviaresa 1999-2000 så har jag inget tydligt minne av att fira jul någon annanstans än på just Bernströmsvägen. Om jag tänker efter så är det nog faktiskt det som känns tyngst, att fira jul någon annanstans än där.

Lyssna noga, det är nu det börjar bli intressant!

19 dagar efter att mina föräldrar flyttat från Bernströmsvägen så flyttar mina svärföräldrar dit. Det här är inte bara ett väldigt lustigt sammanträffande utan även ett utmärkt tillfälle att säga lol.
Efter att jag hela mitt liv har relaterat till Bernströmsvägen som en del av mig själv så behövde jag bara vänta i 19 dagar för att få anledning att komma tillbaka och minnas, men också för att skapa nya minnen.

Det blir alltså jul på Bernströmsvägen några år till, inte i samma hus men ändå... på Bernströmsvägen!

Jag är nu officiellt på ett avvänjningsprogram och jag vet att en dag, en vacker dag, kan jag leva ett vanligt liv där Bernströmsvägen bara kommer vara underbara minnen och bilder i ett fotoalbum. Men idag är jag överlycklig eftersom Bernströmsvägen får stanna kvar i mitt liv ett tag till.