Avklarat spel: Paper Mario
På Nintendo Wii finns det en tjänst som gör det möjligt att köpa spel från gamla konsoler, ladda ner dom till sin egna maskin och spela dom därifrån. Efter att en god själ donerade 3000 Wii points (ett spel kostar mellan 600 och 1500 Wii Points) till mig för 2½ år sen köpte jag Paper Mario till Nintendo 64 i samma ögonblick. Sen låg det bara där tills jag bestämde mig för att plocka upp det för en månad sen.Nu är jag klar med det och har en härlig känsla i magen.
Paper Mario är det första i en serie spel där en papperstunn Mario utforskar ett papperstunnt Svamprike. Just det designvalet ger spelet ett alldeles eget utseende, plus att det har åldrats med godkänd värdighet. Det är i första hand ett rollspel men innehåller också lätta inslag av plattformshoppande och pussellösande. Vad som ändå knyter ihop hela spelet är humorn som är bland det bästa som går att hitta i spelväg på den här sidan millenieskiftet, hittills. Hela spelet är proppfyllt med en massa sköna karaktärer! Det verkar som att så fort Mario är med i ett rollspel så blir det automatiskt jättehumoristiskt.
Spelet var nästan hela tiden för lätt, men all dialog gjorde ändå hela upplevelsen minnesvärd. Uppföljaren till Gamecube är bättre på alla sätt och vis, men det gör inte det här spelet dåligt. Jag gillar att gå bakåt i en serie för att på det viset se hur spel utvecklas, vad som är kvar och vad som förändras. Helst spelar jag en spelserie i kronologisk ordning men i det här fallet fick jag gå bakåt.
Jag rekommenderar Paper Mario nästan helt baserat på humorn och charmen. Det innehåller inslag jag inte sett i andra spel tidigare. Det märks vilket avstamp det här spelet blev med tanke på hur uppföljaren utvecklats vidare på så många sätt.
Avslutningsvis vill jag dela med mig av den här märkliga bilden. Genom hela spelet räddar man som spelare en massa stjärnor med egna personligheter. Döm av min förvåning då jag räddar en som heter Kalmar:
Stjärnan efter hette Härnösand
Jag tror att du är en finsmakare när det kommer till spel, men det som skrämmer är hur effektivt du dödar din egen stereotyp utan att försöka, eftersom du istället fullständigt uppriktigt talar om dina spelupplevelser. Du är nog den mesta hardcore spelaren jag känner. man tänker då att för hardcore spelare ingår även en cynisk världsbild (läs spelvärldsbild). Ungefär som filmbuffar ska hata en obestämbd men ansenlig mängd film, gärna mycket mainstream, går att överföra direkt från film till musik.
Du sätter en ära i ditt spelande, har alla kvalitéer för att vara en gamer, men så har du detta söta nästa näpna sättet att analysera spel med, ska vi kalla dem, "mjuka" kvalitéer. Det gör helt enkelt lite ont i ens fördommar när man läser hur du fullständigt fri från prestige, talar om charmen och humorn hos pappersmario.
En finare komplimang till mitt spelintresse kommer jag behöva leta land och rike runt efter.
