Min tro på Gud var en livlina under mina sista tonår.

 

Jag är uppväxt och fostrad inom den kristna tron. Båda mina föräldrar är kristna. Exakt vad det inneburit för min uppväxt är väldigt svårt att summera, minus faktumet att hela årets söndagsförmiddagar spenderats i pingstkyrkan i Tumba. "En himla massa regler" tänker nog många, men ärligt talat, vilken god uppfostran består inte av regler?

 

Det är klart att det ibland var tydliga skillnader mellan mig och mina vänner - igen - oftast på söndagar.

 

Jag döpte mig som elvaåring. Ja, det var ett eget beslut från min sida (jag har tidigare pratat om vad jag tycker om barndop till exempel), men mycket av det bestod i att jag ville göra det före min lillasyster som bestämde sig innan mig. Jag hann före henne med cirka femton minuter. En trivial sak att ha som drivande anledning mot ett så monumentalt beslut som dopet faktiskt är. Ungefär vid samma tid hade jag drömmar om att bli kock och marathonlöpare.

 

Även om jag mot hårda odds blev en legit marathonlöpare förra året så lämnade jag kockdrömmarna bakom mig för länge sedan. Vad jag försöker säga är att barn drömmer mycket om sin framtid och det är okej, frågan är vad för beslut de ska få ta när de drömmer och fantiserar. En halvseriös tanke jag haft länge är att man inte borde få döpa sig innan man fyller 20 år, men det vore som att säga att alla människor är likadana och går igenom samma processer i samma ålder hela tiden. Så är det naturligtvis inte. Vad jag menar med vad jag försökte säga är att mitt dop genomfördes på väldigt lösa grunder och skulle inte komma att cementeras förrän jag passerat 20-årsstrecket, tio år senare. Vad för effekt hade det beslutet på mig under mina tonår, om något alls?

 

Det kan jag omöjligt sammanfatta, men jag försöker ändå:

 

Under mina sista år bakom skolbänken kände jag mer och mer hur värdelös varje lektion, skirvning och prov var. För varje dag som studenten närmade sig så såg jag på mig själv och försökte se vad som skulle bli av mig. Skulle jag hitta min plats i vuxenvärlden? Tiden var knapp, jag jagade förgäves efter ambitionen som de flesta vuxna hade sagt borde finnas där någonstans inuti mig. Men det gjorde den inte, och det gjorde mig hemskt stressad. En tonåring borde helt enkelt inte gå omkring och vara stressad över sina tio kommande år, att man måste bli något, vara något.

 

 

Det var verkligen en fysisk känsla som malde i bröstkorgen, mer och mer för varje dag som gick.

 

Och åkte jag iväg på läger/konferens då kristna förebilder undervisade från scen så fanns där mycket av samma ambitionsdrivna livstänk: Berätta för dina klasskompisar om Jesus, missionera, vittna, starta en bönegrupp i din skola, lämna avtryck, bli något, var något.

 

Det är inte särskilt konstigt att jag inte kan sluta skriva om mina vänner när jag pratar om min uppväxt. Hos dem fanns aldrig några krav. Det låter larvigt när jag skriver det men med dem kunde jag bara vara. Inte vara någon, bara vara.

 

Påtryckningarna från vuxenvärlden lades på min redan mastiga livsstress jag bar på. Och det fanns ingen förälder, mentor, pastor eller vän som kunde hjälpa mig att lyfta fram kärnan av problemet. Den bara fanns där.

 

Men lyckligtvis fanns svaret där ändå någonstans, inuti mig själv. Under de stunder hemma då jag - liggandes på mitt sovrumsgolv med ljuset släckt - funderade och våndades över framtiden så tog jag ibland modet till mig och försökte prata med Gud: Vad är det för fel på mig? Varför har jag ingen tydlig väg att gå? Kommer jag slösa bort mitt liv?

 

De få gånger jag lyckades stilla mina egna klagorop och högljudda grubblerier och faktiskt lyssna efter något fick jag alltid samma "svar" tillbaka. Något som alltid lyfte upp mig ur mörka stunder:

 

 

Skulle jag idag få rulla fram i en DeLorean, veva ned rutan och ge en tio år yngre Viktor något råd så skulle det vara precis det här.

 

Jag önskar att jag verkligen hade insett detta där och då. Att inte oroa mig för framtiden för det finns massor kvar av den, oavsett vad jag väljer att göra med den. Att inte se på hur andra tacklar frågan om att bli vuxen och försöka apa efter det. Att inte jämföra sig med andra människor jämt och ständigt.

 

Jag önskar att jag känt mig mer säker på den vägen i livet jag tog men väntade alldeles för länge att finna ro i.

 

Jag önskar att jag försökte lyssna mer på Gud, för han lyfte alltid upp mig när jag valde att lyssna på honom.

 

Och det, mina vänner, är varför min tro på Gud var och är så viktig.