Dagboksinlägg #51
Hemma efter ännu en meningslös dag. Eller, egentligen en halv.
Skolan har en kvävande effekt. Som att försöka andas genom ett sugrör när du själv är under vatten. Ibland blir jag nästan panikslagen och kallsvettas.
Nå, var ska jag börja?
Ju mer du åldras, desto sämre blir du på bättre saker och desto bättre blir du på sämre saker.
Ta artighet som exempel. Det är något som bara blir mer fel och fel ju längre det får hålla på. Det började så omedvetet, det var bara ett par oskyldigt tomma ”hej” till folk ibland. Ord som du kunde släppa ur dig enkelt, som oljat svinspott gled det ut ur munnen. Detta uppskattades alltså av människor. Men ville du verkligen säga hej till dessa människor?
Sedan blev det fraser:
- Hej, hur är det?
- Jorå
Det fanns ju faktiskt en tid då alla trodde att alla var intresserade av hur alla mådde och varför. Men de fraserna är minst lika tomma som en uppdrucken Fanta, minst.
Att hälsa på människor är alltså synonymt med att fråga hur dom mår och att själv säga hur du mår. Det blir ursprungsläget för att vara artig, allting lägre än det anses oartigt. Om du tvunget ska göra det när du hälsar, då blir det jobbigt när du möter tre personer i korridoren på väg till en lektion.
Eftersom bara ett ”hej” inte godtas behöver du stanna och skapa en illusion av ett intresse för hur tre personer mår, plus att du ändå vet hur svaret kommer bli och vice versa.
Fraserna blir till korta konversationer:
- Tjena!
- Hej!
- Läget?
- Jo tack det är bra själv då?
- Det är bra
Inga pauser, instinktivt kommer svaren. Lika snabbt som onödigt. Lika onödigt som fånigt. Konversationen kan pressas ihop till under tre sekunder, väldigt effektivt! Ju snabbare du lär dig att göra det, desto mer tid sparar du! Som att använda snabbnummer på telefonen.
”Tjena läget tjena jo de e bra själv då jo det e lugnt”
Lär dig denna ramsa, det resulterar i en massa fler människor att hälsa på, varje dag. Lika ointressant varje gång.
Och kom ihåg att det ska gå fort, fort, fort!!
De mindre konversationerna kommer sedan bli längre dialoger, där du och en gammal bekant kommer prata rappakalja i flera minuter.
När jag slutade Falkberg, tappade jag kontakten med väldigt många människor. Den sista tiden där bestod av tårar och smärtfyllda farväl. Falkberg var en underbar tid, tre år som formade mig. Många härliga människor.
Men nu är över hälften borta, och det är dom av minst en anledning. Självklart lovade jag majoriteten att inte tappa kontakten med dom. Det gjorde dom också.
Men vi var unga och dumma.
Ingen av oss ville det tillräckligt mycket, bevisligen. Mycket snack och ingen verkstad helt enkelt.
Men många verkar ha svårt att erkänna den förlusten, förlusten av en relation. Dom vill fortfarande prata med mig som om vi känner varann, men det gör vi inte längre. Dom frågar fortfarande hur jag trivs på Mobila Gymnaiset, även fast jag har sagt dom förra gångerna som vi träffades på tåget att jag har bytt till Tumba. Munnen rör på sig och ord kommer ut, men intressets granna låga är som bortblåst.
”Vi måste hitta på nåt nån gång” betyder ingenting för mig längre. Ingenting. Vi måste ingenting.
Tyvärr.
Jag har minnena kvar, men inget annat. Jag kommer ihåg er och jag kommer ihåg tiden med värme i hjärtat och ett leende på läpparna.
I alla fall.. dessa dialoger är inte slutet. Det blir värre.
Vi har sett artighetsord, artighetsfraser, artighetskonversationer och artighetsdialoger.
En lång karavan av idioti.
Men artighetsrelationer är ändå det vidrigaste av de vidrigast.
Ett förhållande till en människa som helt och hållet är byggt på artighet. Artighetsord har ju förvärrats till artighetsdialoger, varför skulle cirkusen sluta där?
Det här är någonting som jag verkligen tror kommer komma senare i livet. Någonting alla vuxna måste ta del av. Och jag ryser av obehag.
Ni låtsas dela samma intressen, ni låtsas vilja bjuda varandra på lunch, ni låtsas vilja komma på varandras middagar, ni låtsas beundra den andres klädstil. Men ni bara låtsas.
Det enda verkliga är att ni träffas varje dag, på arbetsplatsen.
Vi kommer simma runt i ett stort hav av falskhet förklädd till artighet.
Större delen av artigheten i vår värld är falsk.
Och en avsaknad av artighet blir automatisk en oartighet, det finns inget mellanting. Precis som vakuum suger åt sig luft.
Om du inte är artig är du oartig, men om du inte är oartig, blir du då artig?
Väldigt ofta vill jag bara slippa falskheten, men ändå inte ses som oartig. I många av fallen är det ändå det priset jag får betala. Många människors sociala liv är som indränkt i artighetens normer. Denna ulv i fårakläder som folkmassorna följer mot sin vilja.
’Utan fri vilja existerar ingen skillnad mellan underkastelse och revolt’
Alltså spelar det ingen roll om vi är artiga eller oartiga om det är mot vår fria vilja. Det är lika tomt ändå.
Jag tror säkert att det är som Douglas Adams skriver i ”Liftarens guide till Galaxen” där Ford Prefect gör en undersökning om människorna.
Han funderar väldigt mycket om varför de hela tiden pratar om vädret i deras dialoger. Han gissar att det är människornas sätt att slippa tänka. Det blir som utfyllnad för vår egentliga hjärnkapacitet. Ungefär som när man frågar ”vad som händer i helgen” på en Måndag.
Just det, bara utfyllnad.
Det har verkligen gått överstyr när de flesta dialoger bara består av artighetsfraser.
...en liten parantes bara:
Jag vill aldrig krama dig om inte våra blickar möts någon gång innan eller efter. Jag skulle lika gärna kunna krama en soffgrupp i så fall...
På Internet är det inte bättre. Avsluta inte ett meddelande med kram. Gör inte det. Om du inte kramar personen i verkliga livet är det sliskigt av dig att skriva det.
Försök göra något åt det här. Stick hål på illusionen, doppa ulven i tjära och fjädrar. Bryt mönstret på något sätt. Döda den utklädda falskheten.