Fight Club spoilervarning.
Du vet den där klassiska bilden av en tonårings sovrum, specifikt med affischer på väggarna av diverse idoler (kanske även en nätt bukett torkade rosor som hänger upp-och-ned)? Bilden av en idoldyrkande tonåring är så självklar att vi alla tror att den obligatoriska perioden i våra liv enkelt kan undvikas. I mina tonår skrockade jag i smyg åt alla piedestaler med diverse Magnus Uggla, Håkan Hellström och Dr Dre ståendes ovanpå.
Tur att ödmjukheten kommer med åren, för där och då förstod jag inte att jag själv bar på en idol som jag dyrkade dag ut och dag in. En person som jag tog efter och försökte härma så gott det gick. Eller, i mitt fall är det inte ens en person, mer som en idé om en person. En karaktär. Eller, inte ens en karaktär som existerar i sitt egna universum, en påhittad karaktär i sitt påhittade universum. Alltså: En fiktiv, fiktiv karaktär (en dubbelnegation är väl ett plus?).
Tyler Durden är hans namn. En karaktär skapad ur en annan karaktär i filmen Fight Club.
Jag tjatar och tjatar om denna film på bloggen, men idag tänkte jag istället göra en djupdykning i en specifik del av den. Så inga upprepningar om filmens briljans, inget sånt där.
Nej, jag vill åt en särskild del av min kära ungdomsidol. Låt oss skala bort mycket av det som gör Tyler Durden till den han är. Bort med faktumet att han spelas av Brad Pitt, då en skådespelare på toppen av sin karriär samt kroppsfysik (perfekt casting, helt klart). Bort med allt Tyler säger om det västerländska konsumtionssamhället, bort med allt han säger om den förvirrade mansrollen som i mångt och mycket fortfarande känns aktuell, bort med hans nihilistiska ideologi.
Låt oss istället komma åt hans sociala färdigheter, detta för att knyta an med ett ämne som låg mig varmt om hjärtat för tio år sedan. Huvudfrågan blir då: Hur förde sig Tyler Durden bland folk?
För att svara på detta tänkte jag ta ett konkret exempel från filmen. Men först vill jag bara klargöra att Tyler Durden är en fantasi, någon som Edward Nortons karaktär (jag kallar honom Jack i resten av det här inlägget, för enkelhetens skull, plus att det är det han benämns som i originalmanuset) önskar att han var. Det konceptet, att vilja vara någon annan - mycket mer cool och snabbtänkt än en själv - känns som klippt och skuret för en tonåring. Inte minst för mig själv.
Exemplet jag kommer ta upp är scenen i filmen där Jack och Tyler pratar med varandra för första gången. Jack hade sekunderna innan drömt upp ett scenario där planet han sitter på kraschar, vilket han ärligt talat skulle tycka var skönt. Ingen munter kille helt enkelt.
Han vaknar upp (or does he? dun-dun-duuun) från drömmen konstruerad av sin dödslängtan, kvar på samma flyg.
Till vänster om honom sitter en man och pratar rakt ut i luften, han vrider huvudet åt hans håll.
Tyler: If you are seated in an emergency exit row and feel unable or unwilling to perform the duties listed on the safety card, please ask a flight attendant to reseat you.
Jack svarar: It's a lot of responsibility.
Tyler: Wanna switch seats?
Jack: No. I’m not sure I’m the man for that particular job.
Tyler tittar runt i flygplanet, självsäker som tusan. Han ger intryck av att veta mer än gemene man och fortsätter: An exit-door procedure at 30.000 feet. Mhm. The Illusion of safety.
Jack förstår inte riktigt vad han menar men svarar ändå: Yeah, I guess so.
Tyler: You know why they put oxygen masks on planes?
Jack tycker att frågan har ett självklart svar: So you can breath.
Tyler skakar omedelbart på huvudet och fortsätter lika självsäkert med ögonen fokuserade på Jack: Oxygen gets you high. In a catastrophic emergency, you take giant panic breaths. Suddenly you become euphoric, docile. You accept your fate. It’s all right here. Emergency water landing, 600 miles an hour. Blank faces. Calm as Hindu cows.
Jack flinar till: That’s, um… That’s an interesting theory. [konstpaus] What do you do?
Tyler vet säkert precis vad Jack menar med sin fråga, men vill ändå locka fram den uttjatade frasen som komma skall: What do you mean?
Jack faller offer för betet och säger de sju orden: What do you do for a living?
Upplagt för smash svarar Tyler med en dräpande motfråga: Why? So you can pretend like you’re interested?
Jack skrattar till ganska tyst, vänder trotsigt huvudet bort från Tyler och svarar: Okay.
Ett utmärkt exempel på hur människans skratt ofta används som försvarsmekanism. De flesta av oss hade reagerat exakt likadant som Jack. Enligt mina beräkningar hade ett normalt samtal dött helt och hållet efter något sådant. Jack hade med största sannolikhet suttit och surat resten av resan, blängt några gånger åt Tylers håll, åkt hem och skrivit ett jätteargt och perfekt formulerat mejl som han inte vetat vad han skulle göra av.
Men Tyler nöjer sig inte där, han fortsätter att trycka ned Jack med ännu mer nedlåtande kommentarer. Med avsmak i rösten säger han, helt utan ömhet: You have a kind of sick desperation in your laugh.
Tyler böjer sig ned och plockar upp sin portfölj. Jack måste helt ha ignorerat det Tyler precis sade, säkert för att det var alltför träffsäkert. Han kommenterar istället något helt annat: We have the exact same briefcase.
FORESHADOWING
Tyler: Soap.
Jack: Sorry?
Tyler: I make and I sell soap. The yardstick of civilization.
Tyler lämnar över sitt visitkort.
Jack (som voiceover): And this is how I met…
Jack: Tyler Durden.
Tyler byter ämne igen: Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?
Jack häpnas av alla snäva svängar som det här samtalet tar, trots att han blivit förolämpad och avsnoppad bara sekunder tidigare: No I did not. Is that true?
Tyler: That’s right. One can make all kinds of explosives using simple household items.
Jack: Really?
Tyler: If one were so inclined.
Jack: Tyler, you are by far the most interesting single-serving friend I’ve ever met.
För första gången i samtalet är Tyler frågvis, han vet inte hur han ska svara. Jack får äntligen chansen att dela något häftigt och uppfinningsrikt, något han själv kommit på och är väldigt stolt över, han börjar förklara: You see, everything on a plane is single-serving and…
Tyler avbryter hastigt: Oh, I get it. That’s very clever.
Jack, riktigt självgod efter Tylers halvhjärtade komplimang svarar: Thank you.
Tyler ser rakt igenom Jack och tar kommandot över samtalet igen. Även om Jack kommit på en ganska lustig terminologi på bekantskaper under flygresor tänker inte Tyler låta honom njuta av det. Ett kaxigt leende sprider sig på hans läppar när han frågar: How’s that working out for you?
Jack: What?
Tyler: Being clever.
Jack svarar neutralt och aningen skamset: Great.
Tyler rundar av samtalet: Keep it up then. Keep it right up.
Han ställer sig upp och när han går förbi Jack ställer han en retorisk fråga:
Now, a question of etiquette. As I pass, do I give you the ass or the crotch?
Tyler väntar inte in något svar utan går framåt i flygplanet.
END OF SCENE.
Vad har vi då att hämta från denna scen. Eller ännu viktigare: Vad har det med mig att göra?
Jag tänkte nämna tre saker:
- What? So you can pretend like you're interested?
Den här frasen satte standarden för allt som karaktären Tyler Durden står för. Hans överrumplande sätt tilltalade mig oerhört mycket. Även om det egentligen är oförskämt att prata med en främling på det viset så dyrkade jag hans sociala tillvägagångssätt. Jag ville vara som Tyler och sticka hål på
den utklädda falskheten (som jag kallade den). Även om kallprat inte alls är särskilt utbrett i en 14-årings värld så hade jag vid den tiden i mitt liv börjat förstå hur många vuxna pratade med varandra. Hur många ord endast agerar som utfyllnad mellan harklingarna, näskliandet, kaffesippandet och "jaha"-andet. Jag var kanske inte riskzonen där och då - när jag såg filmen för första gången - men jag skulle för allt jag var värd aldrig komma dit. Det var jag och Tyler mot världen.
- Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?
Tyler har en tendens att övertyga folk, men inte med konkreta bevis och tydliga exempel. Nej, han gör det med en fokuserad blick och en skärpt tunga. När han säger det han säger på det sättet han säger det, så spelar det egentligen ingen roll att det han säger är helt
bananas. För det är säkert inte så du gör napalm (eller, jag vet att det inte är så du gör napalm). Det här härmade jag också. Jag testade ibland om jag kunde komma undan med saker bara genom att presentera det med en odiskutabel självsäkerhet. Jag pratade om atmosfären och budskapet i
Apocalypse Now under en öppen diskussion i skolan, utan att ha sett filmen (dock så kan jag ha framställt mig som en idiot, det kommer jag aldrig få veta). Jag övertygade en rektor att jag genomfört en kurs i skolan, vilket jag inte alls gjort. Mycket av detta gjorde jag bara för att se ifall det gick. Allt i namnet Tyler.
- Oh, I get it. That’s very clever.
Tyler lämnar aldrig ifrån sig makten i ett samtal, eller i en relation för den delen. Så fort han märker att han börjar förlora den så skyr han nästan inga medel för att få som han vill igen. Det är ett genomgående tema under filmens gång; att Tyler gör och får som han vill. Den här översittarstilen tyckte jag var något att se upp till. Unket, jag vet, men så var det. Det gick hand i hand med striden mot kallprat (från första punkten). Hur skulle jag lyckas bryta ned väletablerade sociala koder utan att ta kommando över samtalen jag deltog i?
-
När jag beskriver Tyler Durden utifrån denna scen upplever åtminstone jag honom som en dryg, självgod översittare som trots allt är väldigt intressant. Och det är just det jag vill poängtera, han är ändå intressant. Jag har avsagt mig väldigt mycket av Tyler Durden det gångna decenniet, inte en lika våldsam separation som Jack fick gå igenom, men ändock en frigörelse från någon som styrde och ställde för mycket i ens liv.
Men en bit av honom lever kvar. Jag behöver ju faktiskt ingens namn på mina kalsonger, jag behöver inte 500 kanaler på min TV, jag behöver inte Twin Peaks på Blu-ray, jag behöver inte den allra senaste telefonmodellen hela tiden. Det finns oändligt många ting ute i världen som jag verkligen inte behöver.
Men så händer det ju ibland att jag faller för frestelsen och klickar hem något onödigt på CDON, blir överdrivet glad över en auktionsvinst på Tradera, eller köper en dyr väska bara för att den har den där nedrans krokodilen på sig. Då flinar han åt mitt håll, som en påminnelse av hur otroligt löjligt det är vad pengarna ibland går till. Hur mycket samhället kretsar kring att köpa.
It's only after we've lost everything that we're free to do anything.
