Det är mindre än nio månader kvar tills jag blir 30 år gammal. Det känns som en stor grej, lika mycket slutet på en era som en chans att få begrava mycket av det jag gått och burit på. Jag ser väldigt mycket fram emot det, faktum är att jag redan spånar på hur jag ska fira det. Kul kommer det i alla fall att bli!

 

Saken är den att jag också gillar tanken att passera 30-årsstrecket, fylla 31, 32, 33 och fortsätta uppåt. Att tänka mig själv som 40-åring känns bra. Jag brukar fokusera blicken framåt extra noga, visualisera mig själv om 10 år - var jag kommer vara, vem jag kommer vara - för att se vad för känsla det genererar i magregionen. Idag känns det bra att göra så.

 

Men det var inte särskilt länge sedan som det var bland det värsta jag visste.

 

Egentligen är det något de allra flesta människorna går igenom, den obekväma tiden mellan ungdom och vuxen. Alla diken man som ansvarsfull människa behöver falla ned i. Alla tankefällor man behöver undvika. Att inte alls kunna se var vägen man går på leder till. Det är ingen nyhet, inget unikt för just mig, Dustin Hoffman spelade förvirrad, välutbildad ungdom sjukt bra i The Graduate, 1967. Eller varför inte James Dean i Rebel Without a Cause, 1955? Såklart att det går längre bakåt än så, jag plockade bara dessa exempel eftersom de träffade mig ordentlig när jag såg dem (heta tips, båda två).

 

Normalt eller inte var det en verklighet för mig under en lång tid. Jag har rört vid ämnet tidigare när jag skrev om min tro på Gud, Årstabroarna och Dagboksinlägg #45. Nu när jag tänkt ägna ett helt inlägg om ämnet har jag försökt författa den mest kortfattade beskrivningen av känslan: Jag var livrädd att jag skulle lyckas slösa bort mitt liv.

 

Slösa bort mitt liv på vad exakt? På... på grejor, du vet.

 

Jag vet inte faktiskt. Hur jag bäst beskriver känslan är att jag inte ville något annat än välja helt rätt inriktning på någon form av universitetsstudie som skulle sömlöst skicka vidare mig in i någon karriär kring vad det än var jag skulle syssla med. Spikrak skulle vägen vara, helt utan pauser, avstickande gränder eller omvägar.

 

Jag såg mina gåvor som en börda, något jag var illa tvungen att förvalta. En del av denna stress kom från hur jag tagit till mig ett berättelse i Bibeln och missförstått den ganska ordentligt. Hoppa inte över det här partiet nu (som vi alla gjorde när det vankades sång med kursiv text i Sagan om Ringen-trilogin), läs gärna berättelsen:

 

 

Hur det förhåller sig med himmelriket kan man också förstå av berättelsen om mannen som for utomlands. Han samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem tusen kronor, till den andre två tusen kronor och till den tredje tusen kronor, allt i proportion till deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem tusen kronor började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop ytterligare fem tusen kronor. Mannen med två tusen kronor gjorde likadant och tjänade ytterligare två tusen kronor. Men mannen som fick tusen kronor grävde en grop i marken och gömde pengarna där för att de skulle vara i säkert förvar.

 

Efter lång tid kom deras arbetsgivare tillbaka från resan. Han kallade då på männen och bad dem redovisa pengarna. Den man som hade fått hand om fem tusen kronor gav honom tio tusen kronor. Då berömde hans arbetsgivare honom för hans pålitlighet. 'Du har förvaltat denna summa väl Sedan kom mannen som tagit emot två tusen kronor och redovisade: 'Du gav mig två tusen kronor att förvalta, och jag har fördubblat dem.' 'Utmärkt! Sedan kom mannen med de tusen kronorna och sa: 'Jag vet att du är en sträng man, och jag tänkte att hur mycket jag än tjänar så tar du det ifrån mig. Jag vågade inte att ge mig in i några som helst affärer. Därför grävde jag ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!'

 

Men hans arbetsgivare svarade: 'Din late bedragare! Eftersom du visste att jag skulle kräva mer tillbaka än du hade fått, borde du åtminstone satt in pengarna på banken, så att jag hade kunnat få ränta på dem. Ta ifrån honom pengarna och ge dem till den man som har tio tusen kronor. För den som väl använder det han fått, ska få mer och han ska leva i överflöd. Men den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla ansvar han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder i sin förtvivlan.

 

 

Som jag förstår det handlar den här liknelsen om vad vi människor gör av våra gåvor och egenskaper på den tiden vi har på den här jorden. Vi finns alla till för varandra, på ett eller flera sätt. Att leva ärligt och generöst är en av de större nycklarna till ett gott liv. Men att känna sig stressad för att förvalta sina egenskaper på det enda sättet som skolan lär ut - genom en lyckad karriär - är fel på så många plan. En karriär tvingar oss att säga nej till så många olika (bättre) saker. Plus att känna sig stressad över sina kommande 50 år är fullständigt irrationellt.

 

Jag önskar så gärna jag kunde gå tillbaka och lugna mig själv. Krama om mig och säga att det kommer ordna sig, Det finns ingen sådan sak som en perfekt streak av felfria livsval. Jag önskar att jag hade insett tidigare att valen jag gör inte är det absolut viktigaste här i livet. För när valen visar sig gå helt åt skogen, eller - ännu värre - när de dåliga valen väljs åt mig så är det absolut viktigaste vem jag väljer att vara och hur väljer att reagera.

 

Jag insåg nu precis att min rädsla för hemrenovering är en utmärkt bild för det här problemet. Att sluta fega och börja leva istället. Att våga möta misslyckanden.

 

"Vem vill jag vara?" är frågan jag skulle ställt till mig själv som tonåring. Istället för "Vad ska jag bli/göra?".