Då har vi kommit hela vägen fram på denna resa genom mitt dagboksarkiv från Lunarstorms glansdagar. Lika många inlägg som veckor på året... tyvärr finns det ingen djup mening bakom det udda sammanträffandet. Hade det varit för tio år sedan skulle jag säkert ägnat en eftermiddag åt att krysta fram någon trött liknelse om årstider som kommer och går, likadant som mitt liv rullar framåt och mina texter läggs på hög.

 

Ja, du fattar. Det vore lamt. Lite så som jag var för länge sedan då jag kollade Lunarstorm 35 gånger om dagen (trots att jag behövde ringa upp mot Internet varje gång) och blev alldeles för euforisk när de där fotspåren animerades som visade att något hade hänt, någon hade bekräftat mig! Inte konstigt att jag behövde ett par sabbatsår från Internetcommunities.

 

 

 

Att se hela biblioteket av mina gamla tonårsbrydier känns speciellt, jag är stolt över mig själv. Jag håller ju min tonårstid väldigt nära hjärtat. I mitt huvud spenderas ovanligt mycket tid i det gamla, men jag känner att jag behöver det. Allt hände så snabbt när jag närmade mig och passerade 20-årsåldern. Rätt som det var hade jag gift mig och mitt nya liv tillsammans med mitt livs kärlek hade satt igång. Kvar i mig fanns där precis samma osäkerheter och rädslor som vuxit fram under mina tonår, nu inte längre i förarsätet, men fortfarande med på färden - viskandes tidskrävande omvägar på min resa. Och att skriva om det, våga blotta alla de där oönskade medpassagerarna har varit en stor del av min bearbetning.

 

Vad har jag då att säga om mitt sista inlägg? Inte mycket, tråkigt nog. 

 

Det är ännu ett sådant inlägg proppat av olika åsikter hit och dit, utan någon röd tråd. Med sådana totalt urvattnade åsikter som att ge kängor till mediaindustrin är det väldigt svårt att skriva något personligt, något av vikt. Jag hade gärna valt att avsluta min Lunarkarriär med #45 eller kanske #51, texter som var väldigt personliga och symboliserade mycket av det jag gick igenom där och då.

 

Men så är det med livet, man slutar sällan när man är på toppen.

 

...eller botten, som i den här situationen (om du förstår vad jag menar).

 

Tack för att du varit med på resan. Texter om mitt tio år yngre jag kommer garanterat fortsätta komma här på bloggen, men det här är den sista texten från mitt tio år yngre jag.

 

14 mars 2004

Att vi människor är både manipulerbara och manipulativa råder det absolut inga tvivel på. Hur många har inte slängt dit något sexistiskt ord som "kåt" eller "sexig" när bilderna här på lunarstorm ska namnges, eller döpt ett dagboksinlägg till SEX eller något liknande. Detta i det enda syftet att få någon sorts kändisstatus på lunar. Öka sina siffror bredvid sina bilder.

 

Och folk går ju på det, sex säljer, vare sig det är trevligt eller otrevligt. Jag synar mina siffror på dagboksinläggen och upptäcker att "Våldtagen av en älg" har blivit läst flest gånger. "Föräldramöten är speglar" ligger sist, eller en av dom sista. Hur skulle det gå för den här texten om jag döpte den till "Folkpartiet" eller "Grodan, en intressant varelse"...?

Detta är tecken på hur folk så lätt kan bli manipulerade i sin vardag. Om då lunarstorm kan användas till detta syfte, då måste ju i princip allt gå...

 

Jag har skrivit en hel del om media, om du inte läst "Media" så gör det innan du läser detta. Detta är väl en slags fristående uppföljare till den texten..

 

Religionskrig är ett väl myntat begrepp. Ett begrepp som används flitigt idag.

Och människor gillar att svartmåla religioner, dom älskar det. En del har det som hobby till och med. Dom vill hänvisa många konflikter i världen just till religionen, dit vill dom skicka syndabocken.

Religionskrig är ett begrepp stiftat av dessa människor. Ett krig där kanske en FAKTOR är religionsskillnader kan lätt målas upp som ett religionskrig. Varför får vi då kalla kårar längs med ryggraden då vi hör "muslimska extremister" men inte då vi hör "judiska extremister". Varför ser vi på TV dessa människor med mycket hårväxt på hakan med en Kalashnikov eller AK5 i handen och skrika 11 konsonanter i följd? Det är just där media kommer in.

 

Medias uppgift har blivit att skapa referenser till ord som finns i våra mentala lexikon. En femteklassare vet troligen vad en extremist och en muslim är för något. Men vad dom två orden innebär tillsammans har ungen inget grepp om. Men media fyller igen det tomrummet med att visa bilder på folk med vita lakan inlindade runt sig och vapen i hand. Dom trycker bilder på folk med vapen i hand och säger sig komma från Al-Qaida. Vi präntar in det i våra huvuden:

 

^//Link pic Osama_bin_Laden.jpg to associated words "muslimsk extremist".<Enter>

Saving.....

...Saving done\\^

 

På så sätt skapar vi referenser till alla sorters ord som till exempel smal person, tjock person, snygg människa, ful människa, bra låt, lätt mat, elaka människor, viktiga människor, matchande kläder, dåliga skådespelare, god McDonaldsburgare ovärdiga Robinsonvinnare, rätt, fel, sanning, lögn.

 

Dom gör det hela tiden och dom gör det med en knivskarp precision och genialitet. Snart behöver vi knappt tänka, det gör ju media åt oss.

 

Väldigt läskigt att bli uppfostrad av dessa människor må jag säga. Och bevisen har vi i plural.

Se bara på kvinnobilden i samhället. Smal, härliga former, inte ha samma uppsättning kläder två dagar i rad, inte vissa sig offentligt med bleka ben. Var snygg helt enkelt, och visa aldrig någon annan sida av dig.

På något märkligt sätt har denna bild slunkit in i oss alla, och kvinnor lever efter det. Dom går till skolan i tron om att om dom inte ser ut som dom gör så är dom mindre värda än andra människor. Dom spenderar varje vaken timme i rädslan om att sjunka i värde på grund av utslag på halsen, finne på kinden eller att ha vanliga trosor på sig.

En sjuklig rädsla som kan anta vilken form som helst. Obeskrivlig ångest, ätstörningar, social rädsla, magsår, alkoholproblem, uppmärksamhet i all bemärkelse.

Dom skär sig på sina armar eftersom det är så oändligt mycket enklare och skönare att prata om sin yttre smärta, än den smärta man känner inuti.

ALLT handlar om det yttre, ALLT!

Vaknar du en morgon och känner dig deppig. Ser du alla deppighetens mönster i ditt ansikte i spegeln? Lös det med lite smink. Funkar det inte, lägg på mer smink. Funkar inte det heller, lägg på ännu mer smink.

Till slut är ditt ansikte täckt av så mycket smink att du lika gärna kunnat ta på dig en burka och gått till skolan.

Smink ger kvinnan möjlighet att framhäva ansiktsformer och delar av ansiktet som hon själv behagar. Men det kan leda till en snedvriden bild av henne, en orättvis bild. Detta eftersom, som vi alla vet, kvinnans bild av sig själv är fel och inkorrekt.

Därför anser jag att burka kan, i många fall, ge en mer rättvis bild av en kvinna, än vad smink kan.

 

 

 

Människor lägger mer tyngd och värde i hur dom ser ut än vilka dom är.

Människor lägger mer tyngd och värde i vad dom presterar än vilka dom är.

Detta är tragiskt.

 

Ett härligt upptäckande jag gjort under min skoltrötthet nu under trean är just skillnaden mellan det jag gör och vem jag är.

Förr i tiden kunde jag må pyton om jag fick tillbaka prov som det stod G- på. Jag kände hur mitt värde som människa kunde sjunka.

"-Att jag kunde få fel på den frågan, hur är det möjligt?!"

"-Du är dum."

"-Jaha.."

En monolog som är begränsad till ett sådant litet utrymme som ditt huvud. Det är där alla dessa värdesatser äger rum. Men våra små huvuden är så smarta så dom lyckas få det att se ut som om detta gäller hela världen.

 

Så vad gör det mig om jag får G i historia B. Det betyder ju bara att en lärare med tunt, vitt hår anser att jag ska ha G. Punkt.

Jag skiter väl i vad han tycker!

 

 

Tillbaka till kvinnobilden..

Hur i hela fridens namn kan alla tjejer se sig speglarna och se något fult?

Alla dessa tjejer som dragit högvinster i det genetiska lotteriet. Helt otroligt!

Det enda dom ser i spegeln är dubbelhakor, fet hy och klyvna hårtoppar. Det är verkligen tragiskt!

 

Det är synd om er