Jag bestämde mig tidigt i livet att aldrig röka. Inte testa det någon enstaka gång. Ingen cigarett-, cigarr eller cigarrillrök ner för mina lungor!

Grejen med fasta beslut som detta är att de ibland måste reformeras. När vattenpipor dök upp i bilden under gymnasietiden stod jag inför ett nytt beslut. Gick de under samma beslut?

Jag har ett tydligt minne av att jag stod i en hall och tittade in i köket på en grupp vänner som satt runt ett bord och rökte vattenpipa. De såg ut att ha det väldigt bra. Just där och då var jag mittemellan.

Men jag gjorde det ändå inte.

Till skillnad från alkohol så har jag hållit på den här nollan hela livet. Och när ett sådant beslut fattas och hålls stenhårt all day every day så kan det ge konsekvenser. Det är som att jag har identifierat mig med den nollan, den har talat tydligt om vem jag är, vad för typ av människa jag är. Det är så inpräntat i mina vänners huvuden att det blir en parodisk stämning när jag tar en tänd cigarrett mellan fingrarna och poserar för bilder. Det är fullkomligt otänkbart att Viktor skulle huffa och puffa på den där cigaretten att det blir roligt om han håller i den och låtsas att han skulle.

Men kan det gå för långt?

Ja, det kan det.

Jag har under flera nätter drömt att jag tagit ett par bloss och sedan fått panik över att jag inte har den där nollan längre. Jag kan faktiskt gå så långt och kalla de drömmarna för mardrömmar, för det är rädsla, panik och ångest som är huvudingrediensen i dem. Sedan har friden varit obeskrivlig när jag vaknat.

Ett klart och tydligt tecken på att det kan gå för långt.

Ibland har jag bara vela ta ett bloss, för att avdramatisera hela grejen.

Men så kan jag ju inte göra.