Jag tror vi alla någon gång ibland undrar ifall man låste dörren/bilen/skåpet/porten/låset eller stängde av spisen/ugnen/lampan/datorn/mobilen. För att undvika att hamna i ändlösa loopar (känna på dörren, gå därifrån, gå tillbaka, känna på dörren, gå därifrån osv) kan man hjälpa sig själv genom att tydligt konstatera för sig själv att ja, dörren är faktiskt låst. Det finns flera olika sätt att konstatera detta.

Att fantisera att man lägger en grönsak på dörrhandtaget som bekräftelse måste ändå vara det konstigaste exemplet jag hört. Kanske är det effektivt och hjälpsamt just därför.

Jag tror ändå att det vanligaste tillvägagångssättet är att säga att dörren är låst, ugnen är av och byxorna är på. För då har man hört sig själv säga det, inte bara en tanke tagen ur luften. Det är mycket av detta beteende som ligger bakom det jag tänkte ta upp idag.


Vad är det?
Varje gång jag lägger ner kort i min plånbok måste jag titta på kortet jag precis stoppade ner, säga den dominerande färgen på kortet tyst tyst för mig själv innan jag stänger plånboken. Allt ska helst göras stillastående.

Varför?
Beteendet bottnar i att jag inte vill tappa bort något kort. För att underlätta den svåruppnådda livsuppgiften involverar jag så många av mina sinnen som möjligt. Jag kände precis kortet när jag lade ner det, jag ser det, jag hör mig själv säga färgen på det och till sist hör jag klicket från att plånboken stängts. Vattentätt! Nästa steg blir att lukta på kortet och därefter... vill jag inte ens tänka på.

När, var, hur?
Varje gång ett kort har använts och ska stoppas tillbaka i plånboken. Märk väl att det endast gäller plastkort (eller vad dom nu är gjorda av). Stämpelkort på Wayne's och annat av papper räknas inte.

Passerade precis spärren på tågstationen? Lila *klick*
Handlade precis på Pressbyrån? Svart *klick*
Lämnade precis gymmet? Vit *klick*
Handlade precis på ICA? Svart och rosa *klick*

Du som fattar varför ett besök på ICA resulterar i två färger har precis inkasserat fem vuxenpoäng.

Hur uppkom det?
När jag gick från traditionsenlig plånbok till korthållare. Det skiftet sparkades igång då jag såg min dåvarande ungdomspastor (nuvarande församlingsledare) ha en praktisk korthållare. Jag kopierade den idén och köpte en nästan likadan. Efter ett tag började jag säga vad det var för kort jag stoppade ner men det var lite för omständigt så det landade vid färgen på kortet.

Undantag?
Det kanske händer, men inget kontinuerligt. Vid väldigt stressiga situationer använder jag kortet och behåller det i handen med ett stadigt grepp för att sedan utföra rutinen vid ett lugnare tillfälle. Det räknas egentligen inte som undantag men det visar att rutinen inte har något att göra med när och hur jag tar upp kortet i fråga.

Övrigt att tillägga?
Det här gäller även när jag är hemma och precis har använt VISA-kortet för att göra en betalning på nätet (säger man fortfarande nätet?). Jag står där i hallen bredvid ytterjackan och viskar svart, tyst för mig själv och känner mig lite som en idiot.

Princip eller tvångstanke?
Det här är lika stora delar princip som tvångstanke. En svår fråga som, när jag ställer det på sin spets, ändå måste få ett definitivt svar. Det svaret blir då princip eftersom jag ändå tycker att jag tjänar mycket på det här beteendet. Men det smyger omkring tvångstankeinfluenser runt den här principen, jag går inte helt säker.