Att hitta trygghet i rutiner är inget nytt. Men det är intressant att se vad för utspel det beteendet får för oss här under det fantastiska tiotalet. När vi sedan inser att världen utanför ytterdörren inte kan skapa fasta rutiner åt oss, så som vilka tider tågen kommer eller hur mycket bensinen får kosta, så får vi skapa egna fasta punkter att hålla fast i.

En av de rutiner jag har är något jag ofta undrat över ifall den är kvalificerad att kallas för en rutin. Mestadels känns den mer som en princip eller tvångstanke. Det har blivit dags att gå till botten med det här.


Vad är det?
Jag tittar alltid igenom hela introt för varje avsnitt för varje TV-serie jag följer.

Varför?
Direkt delas mina åsikter. Jag vet inte riktigt varför. Det har väl att göra med att en fast punkt som är likadan varje avsnitt berättar för min kropp att jag nu kan slappna av i soffan, för nu kommer antingen 27 eller 48 minuters populärkultur serveras för mig. En melodislinga som rutar in upplevelsen.

Så där sitter jag, som en av Pavlovs hundar, och väntar på min stimulansfix.

När, var, hur?
Idag slukas TV-serier i hundra gånger större mått än när jag var yngre. Följer man något via TV-tablån blir man ju illa tvungen att titta, men min gissning är att majoriteten av oss ser igenom serier i större portioner via avsnitt som ligger nedladdade på ens hårddisk. Eller så har man köpt boxen.


Med ett knapptryck på handkontrollen (eller Ctrl + Höger piltangent i VLC) kan man alltså enkelt hoppa över signaturmelodin som egentligen inte tillför något redan i andra avsnittet.

Men det gör inte jag.

Hur uppkom det?
Jag bestämde mig för det, det var ett fullt medvetet val. Jag började följa animeserien One Piece och upptäckte snabbt att introt i den serien övergick det normala. Där och då beslutade jag att titta på varenda intro för varenda avsnitt, och då föll det sig naturligt att låta det smitta av på alla andra TV-serier jag skulle följa.

Undantag?
Tittar jag tillsammans med andra så behövs det inte. Jag har en princip att inte tvinga på andra mina dumma principer/tvångstankar. Det där var bland det dummaste jag skrivit den här månaden.

Övrigt att tillägga?
Seriöst, introt till One Piece innehåller en hel karaokelåt, en allmän introduktion till serien och till sist en uppfräschning om vad som hände förra avsnittet. Totalt snackar vi om 6-7 minuter intro till varje avsnitt. Det hade väl varit godkänt ifall serien bestod av 24 avsnitt eller något. Men med över 500 avsnitt blir det löjligt att hålla på som jag håller på. 500 x 6 = 3000 minuter repetition. Till mitt försvar så ändrar de karaokelåt typ var 60:e avsnitt.

Annat är det med enkla sitcoms där introt är lite lattjo lajbans i 40 sekunder och så kör de ba. Eller i Lost där introt bara består av roterande Wordart som kommer flygande mot en som en skärmsläckare från nittiotalet.

Princip eller tvångstanke?
Ett medvetet beslut är lika med princip. Men det gick snabbt över till tvångstanke då jag ibland led mig igenom alla intron (främst till One Piece). Men så här i backspegeln är jag ändå glad och tänker landa på princip. Det har såklart att göra med One Piece.

Många av karaokelåtarna är oemotståndliga. De har förvånansvärt mycket känsla och glädje nedlagda i sig, som en väldigt kort och intensiv schlager. Och ser man dem tillräckligt många gånger under en särskild period blir den låten kopplad till den tiden.

Första introt bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar, jag var nyförlovad och gick på Arken Bibelskola.
Andra introt var jag nyinflyttad i Tumba, levde ungkarlsliv med fryspizza och bacon.
Tredje introt hade jag Jonathan som inneboende i min lilla lägenhet, vi såg då även de två första säsongerna av Dexter vars intro är precis lika bra fem säsonger senare.
Fjärde introt hade bröllopsplaneringarna nått critical mass.
Femte introt var jag nygift. (Bästa introt, delat med det fjärde)
Sjätte introt kopplar jag ihop med tiden då One Piece gick från jättebra till chiiiiiietbra.

De nästkommande sju introna (hittills) är också bra, men hände inte för tillräckligt länge sedan för att kategoriseras på det här viset.

Princip --> Tvångstanke --> Princip blev det alltså. För idag är jag glad att ha börjat följa One Piece, för serien är fantastisk. Och jag är nästan lika glad för den här principen, för den har låtit varje intro sätta sina fotspår i mitt liv. Att få gåshud och bli tårögd av japansk karaokesång känns nästan olustigt när jag skriver det så här, men sådan är sanningen. Det tar mig tillbaka i tiden.

Till sist; ska du börja följa någon animeserie, börja med One Piece.