Idoler är också människor
När jag var liten var det tv-spel som gällde, för hela slanten. Tv-spel var något jag såg upp till, något fascinerande och engagerande som jag gav otroligt mycket tid och fokus. Tv-spelen var mina idoler helt enkelt.
Och som många idoldyrkande småungar fick jag en dag mötas av verkligheten att idoler också är människor. Eller, i mitt fall att det är människor som ligger bakom mina idoler.
1998 var GoldenEye 007 till Nintendo64 the shit! Jag spelade det som begynnande tonåring och älskade det, nästan avgudade det. Vårt grabbgäng träffades regelbundet och tokspelade tills vi drömde febriga drömmar om kostymklädda herrar som sprang omkring i diverse faciliteter och gamla tempel och sköt ner varandra med Walter PPK's.
När vi inte spelade det tillsammans lånade jag hem spelet (ja, jag ägde det faktiskt aldrig) och spelade det själv. Det var under ett sådant spelpass som det hände. Jag spelade Surface 2, banan som utspelar sig mitt i natten på ett stort snöfält. Jag sprang runt med en outtömliig källa av Proximity mines (minor som exploderar när man kommer nära dom) och kastade dom vilt runt omkring mig. På banan finns ett parabolhus man kan springa in i.
Där inne kastade jag minor på glasrutorna för att sedan skjuta sönder glasrutorna och se minorna falla till marken och explodera. Då hände det.
Spelet kraschade.
Jag satt med rymdskeppskontrollen i mina händer och stirrade på TV:n där spelet hade frusit på skärmen. Jag kunde inte fatta det. Spelet hade precis visat mig sin dåliga sida av brister och fel. Genast bröts min illusion av hur spel var perfekta paket av underhållning. Spel är också människor. Eller, spelutvecklare är också människor. Dom kan självklart inte garantera att spel ska fungera precis som man tänkt sig under alla tänkbara omständigheter. Detta hade jag inte ens tänkt på, förrän nu.
Jag kommer aldrig glömma den händelsen. Uppriktigt sagt blev jag faktiskt rädd när spelet frös. Min idol liksom!
Händelsen kan på ett sätt likställas med reaktionen min fru fick då hon hörde att Brian i Backstreet Boys var inlagd på sjukhus för ett problem i hjärtat. Detta var 1998, hon var elva år gammal och fick helt plötsligt se människan bakom idolen. Se sin idol bryta ihop och läggas in på sjukhus. En jobbig men nyttig upptäckt. Ungefär som när man i tonåren börjar inse att ens föräldrar också gör misstag och är, just det, helt vanliga människor med fel och brister.
Idag har jag kommit förbi händelsen, det känns skönt.
Jag höjer inte ens på ögonbrynen då jag lyckas krascha Mirror's Edge, Army of Two, Uncharted och hitta fatala blockeringsbuggar i Killzone. Det har nog också mycket att göra med att jag idag jobbar med spelutveckling och vet hur omöjligt det är att skapa ett bugg- och friktionsfritt spel.
Och som många idoldyrkande småungar fick jag en dag mötas av verkligheten att idoler också är människor. Eller, i mitt fall att det är människor som ligger bakom mina idoler.
1998 var GoldenEye 007 till Nintendo64 the shit! Jag spelade det som begynnande tonåring och älskade det, nästan avgudade det. Vårt grabbgäng träffades regelbundet och tokspelade tills vi drömde febriga drömmar om kostymklädda herrar som sprang omkring i diverse faciliteter och gamla tempel och sköt ner varandra med Walter PPK's.
När vi inte spelade det tillsammans lånade jag hem spelet (ja, jag ägde det faktiskt aldrig) och spelade det själv. Det var under ett sådant spelpass som det hände. Jag spelade Surface 2, banan som utspelar sig mitt i natten på ett stort snöfält. Jag sprang runt med en outtömliig källa av Proximity mines (minor som exploderar när man kommer nära dom) och kastade dom vilt runt omkring mig. På banan finns ett parabolhus man kan springa in i.
För dig som inte vet hur ett parabolhus ser ut
Där inne kastade jag minor på glasrutorna för att sedan skjuta sönder glasrutorna och se minorna falla till marken och explodera. Då hände det.
Spelet kraschade.
Jag satt med rymdskeppskontrollen i mina händer och stirrade på TV:n där spelet hade frusit på skärmen. Jag kunde inte fatta det. Spelet hade precis visat mig sin dåliga sida av brister och fel. Genast bröts min illusion av hur spel var perfekta paket av underhållning. Spel är också människor. Eller, spelutvecklare är också människor. Dom kan självklart inte garantera att spel ska fungera precis som man tänkt sig under alla tänkbara omständigheter. Detta hade jag inte ens tänkt på, förrän nu.
Jag kommer aldrig glömma den händelsen. Uppriktigt sagt blev jag faktiskt rädd när spelet frös. Min idol liksom!
Händelsen kan på ett sätt likställas med reaktionen min fru fick då hon hörde att Brian i Backstreet Boys var inlagd på sjukhus för ett problem i hjärtat. Detta var 1998, hon var elva år gammal och fick helt plötsligt se människan bakom idolen. Se sin idol bryta ihop och läggas in på sjukhus. En jobbig men nyttig upptäckt. Ungefär som när man i tonåren börjar inse att ens föräldrar också gör misstag och är, just det, helt vanliga människor med fel och brister.
Idag har jag kommit förbi händelsen, det känns skönt.
Jag höjer inte ens på ögonbrynen då jag lyckas krascha Mirror's Edge, Army of Two, Uncharted och hitta fatala blockeringsbuggar i Killzone. Det har nog också mycket att göra med att jag idag jobbar med spelutveckling och vet hur omöjligt det är att skapa ett bugg- och friktionsfritt spel.
Kommentarer
Trackback
