Församlingsplanteringen är igång. Under dom gångna veckorna har vi (kyrkan) regelbundet träffats för att umgås, äta/fika, sitta i soffor, planera och be. Ikväll är det dags igen och alltihop känns så bra och så rätt.

Valet mellan vindskydd och segel (som jag tidigare skrivit om) har i efterhand blivit extra tydligt när jag funderat på människors reaktioner till att lämna församlingen och starta något helt nytt. Vi blev varnade att "man är extra utsatt och sårbar när man bryter ny mark. Man står verkligen framme vid frontlinjen."
Underförstått är att det vore bättre (säkrare?) för oss att stanna kvar och ställa oss längre bak i ledet (bakom vindskyddet). Det håller jag inte riktigt med om.

Som tur var är Guds nåd större än allt som vill hindra oss från att bygga denna församling.

Jag är så glad att vi valde seglet framför vindskyddet! Att nu få se det i sin prakt då förändringens vindar huggit tag i det känns långt ner i magen. Och även fast vi ännu bara är vid startlinjen av detta långa lopp så känner jag att vi är på väg till en helt ny härlighet!