Vuxen vänskap
Vänskap byggs upp och frodas när jag spenderar tid med andra människor, det kan vi alla skriva under på. Betyder det att när jag är ifrån dessa människor bryts vänskapen, sakta men säkert, ner?
Visst låter det deprimerande men ibland får jag känslan av att det fungerar på det viset. Inte för vad som händer mellan mig mina vänner när jag är ifrån dom, utan vad som då händer inuti mitt huvud.
Har han verkligen tid att vara med mig?
Hur högt upp står jag i hans prioriteringslista?
Är han med på att inte göra något vettigt utan bara hänga?
Ser han verkligen fram emot att träffa mig lika mycket som jag ser fram emot att träffa honom?
När jag väl smiskar mig själv och mitt arsle ur vagnen, tar tag i saken och träffar mina vänner upptäcker jag ofta en sak.
Dom har tänkt precis samma saker om mig.
Då spenderar vi en kvart med att försäkra varandra om hur värdefull den ene är i den andres liv och vice versa. Sen träffas vi inte på tre veckor och är återigen tillbaka på ruta ett. Vad är detta? Varför gör jag så?
Mycket är nog för att jag är ovan att numera räkna tid ifrån mina vänner i veckor och inte längre i dagar. Det känns som att jag kan göra bättre ifrån mig, öppna upp fler kvällar och skapa fler luckor i min almenacka. Men livet är inte som för tio år sedan då jag var i mitten av högstadiet och träffade människor på en daglig basis. Då var skolan den gemensamma nämnaren för dom människorna jag umgicks med, det gick liksom inte att komma undan.
Nu för tiden är många av dom vännerna ett namn i min mobiltelefon, ett namn på MSN. Vad jag behöver fatta är att det är okej att det är så. Vi lever olika liv och kommer fortsätta göra det. Ingen idé att försöka upprätthålla vad som har varit utan acceptera vad som är och anpassa sig. Ingen mer stress och magont över att inte hinna träffas på 14 dagar, nu är det vuxen vänskap som gäller.
Inte som när Niko Bellic nekar ett parti biljard med sin kusin för att istället åka och skjuta skallarna av några smågangsters... och spelaren (läs: jag) får mer dåligt samvete av det förstnämnda än det sistnämnda.
Visst låter det deprimerande men ibland får jag känslan av att det fungerar på det viset. Inte för vad som händer mellan mig mina vänner när jag är ifrån dom, utan vad som då händer inuti mitt huvud.
Har han verkligen tid att vara med mig?
Hur högt upp står jag i hans prioriteringslista?
Är han med på att inte göra något vettigt utan bara hänga?
Ser han verkligen fram emot att träffa mig lika mycket som jag ser fram emot att träffa honom?
När jag väl smiskar mig själv och mitt arsle ur vagnen, tar tag i saken och träffar mina vänner upptäcker jag ofta en sak.
Dom har tänkt precis samma saker om mig.
Då spenderar vi en kvart med att försäkra varandra om hur värdefull den ene är i den andres liv och vice versa. Sen träffas vi inte på tre veckor och är återigen tillbaka på ruta ett. Vad är detta? Varför gör jag så?
Mycket är nog för att jag är ovan att numera räkna tid ifrån mina vänner i veckor och inte längre i dagar. Det känns som att jag kan göra bättre ifrån mig, öppna upp fler kvällar och skapa fler luckor i min almenacka. Men livet är inte som för tio år sedan då jag var i mitten av högstadiet och träffade människor på en daglig basis. Då var skolan den gemensamma nämnaren för dom människorna jag umgicks med, det gick liksom inte att komma undan.
Nu för tiden är många av dom vännerna ett namn i min mobiltelefon, ett namn på MSN. Vad jag behöver fatta är att det är okej att det är så. Vi lever olika liv och kommer fortsätta göra det. Ingen idé att försöka upprätthålla vad som har varit utan acceptera vad som är och anpassa sig. Ingen mer stress och magont över att inte hinna träffas på 14 dagar, nu är det vuxen vänskap som gäller.
Inte som när Niko Bellic nekar ett parti biljard med sin kusin för att istället åka och skjuta skallarna av några smågangsters... och spelaren (läs: jag) får mer dåligt samvete av det förstnämnda än det sistnämnda.
"Biljard? Ehh nä, jag har ett viktigt affärsmöte i ett lagerhus utanför stan om tio minuter. Sorry"
Kommentarer
Trackback
