Det blev bara fem veckor som lärarvikarie, men vad det hann hända saker under dom veckorna!

Förskola, ettor, tvåor, treor, fyror, femmor, sexor och nior där jag hållit i engelska-, svenska-, biologi-, matte- och geografilektioner. Jag har även hjälpt till på fritidsverksamheten under eftermiddagarna.

Utöver detta så har jag...

• ...fått följa med en klass på friluftsdag, jag var den enda som inte hade något matsäck med sig.
• ...gått med två klasser på skolfotografering, en klass saknade lärare helt så då fick jag vara med på bilden.
• ...stoppat ett dussintal bråk och varje gång tvingat barnen att be varandra om förlåtelse.
• ...blivit smygfotograferad med hjälp av en mobiltelefon av några tjejer som "tyckte att jag har så fina ögon".
• ...fått frågan "Ler du aldrig?" ställd till mig ett flertal gånger.
• ...fått torka upp bajs i ett klassrum.
• ...blivit välkänd för min "mördarblick".

Arbetsdagar på en skola är extremt varierande och ibland har det varit riktigt roligt att arbeta som lärarvikarie.

Ibland.

Oftast har det varit tufft och ibland har det varit fruktansvärt. Barn kan verkligen vara skitungar, så pass jobbiga skitungar att jag velat skaka om dom och skrika högt på dom. Tyvärr går det emot regeln jag tidigt satte upp för mig själv, inget skrikande.

Precis när jag börjat som lärarvikarie fick jag höra att barn, oavsett vad man känner för dom, ändå lyckas växa på en. Jag såg inte sanningen i det uttalandet förrän sista dagen på skolan. Jag kände att det skulle bli tråkigt att lämna dom, att aldrig mer komma tillbaka.

Varför blev det så? Jag som några dagar tidigare hade hjärtat på maxpuls och adrenalin forsandes i blodet av frustration över dessa barn. Jag borde varit överlycklig att försvinna därifrån. Vad var det som kändes jobbigt helt plötsligt?

Jag tror att varje sekund som spenderas med barn är en välinvesterad sekund. Känslan av att göra intryck på ett barn, lära barnet något, hjälpa det lite på traven, göra skillnad i deras liv. Att strö lite lärdom om kärlek, respekt, tålamod och lydnad (för det måste hela tiden serveras i små små portioner) över en annan individ har gett mening till mina arbetsdagar på skolan. Oavsett hur mycket dom retar, provocerar och trotsar mig under tiden jag gör det.

Jag gissar att det inte skiljer sig särskilt mycket från hur Gud känner för oss människor.