Vi bygger en ny kyrka, nämligen världens bästa kyrka.

Sen vi började i Februari har det ägnats tid åt att riva ner mycket av det som jag tidigare tyckt hur en kyrka ska vara. Begreppet kyrka har helt enkelt omdefinierats för mig. Därav också alla ord som kan kopplas ihop med kyrka; bland annat kyrklokal, kyrkbänkar och kyrkkaffe.

Hur ska ett möte se ut? (Ska det ens kallas för möte?)
Hur ska en bönegrupp se ut? (Ska det ens kallas för bönegrupp?)
Hur ska lovsången låta?

När vi alla träffas varannan onsdag hemma hos våra ledare så bygger vi inte bara på vår kyrka, vi är kyrkan. Att som kristna bara gå samman och umgås med varandra är att vara kyrka. Den definitionen av kyrka är härlig att upprätthålla.

Med detta sagt vill jag berätta om en tanke som kommit upp i mitt huvud under året. En tanke som jag inte varit särskilt stolt över och som jag behövt ta itu med. Under denna renovering av mina syn på en kyrka och församling har jag fått hålla tillbaka tankar som låter ungefär så här:

"Det vi gör är rätt, så här ska man bygga en kyrka. Alla andra borde göra som oss"

Ett elitistiskt tänkande som detta är självklart inte acceptabelt. Bara för att Tjugofyrakyrkan gör mycket annorlunda jämfört med det jag varit van vid betyder inte det att det jag varit van vid är fel. Läs den meningen en gång till så du verkligen förstår vad jag menar.

Det behövs många olika typer av kyrkor, vi försöker inte vara alla typer.

Min gamla kyrka har jag tvärtom väldigt mycket att tacka för. Om det inte vore för eran Söndagskola, alla läger, kuddrummet, ungdomssamlingar/WWJD/1UP, 7/11, alla förebilder, alla "En enkel kärlekssång", alla cellgruppssamlingar och alla relationer så skulle jag inte vara den jag är idag. Utan er hade jag aldrig blivit mogen nog att bygga något nytt.

Jag känner faktiskt att jag står på era axlar nu när jag bygger.