Jag var på väg till Centralstationen efter en arbetsdag nu i veckan. Vanligtvis en promenad på ungefär fyra minuter, inte idag.

Det börjar med att en tant ramlar och slår sig riktigt ordentligt mitt framför ögonen på mig. Vi blir två som stannar upp och frågar hur det gick. Tanten, som inte kan så bra svenska, försöker förmedla hur fruktansvärt ont hon har när hon ligger på gatan och håller sig för ena knäet:

- Alltsååå... det gör sådär pissont i mitt knä. Ooohhh skiiiiitont, säger hon med helt vanlig samtalston.

Efter en stund är hon redo att ställa sig upp, hon kan inte ställa sig upp själv. En man försöker hjälpa henne, det funkar inte heller. Vi är till slut två män som tillsammans hjälper tanten, rund och tung som en kanonkula, upp på benen igen.

Jag fortsätter vidare.

Någon minut senare ser jag en taxibil som står parkerad. Passageraren i baksätet har troligtvis precis betalat för sin resa eftersom hon, också en tant, öppnar dörren. Vad hon inte ser är att hon öppnar upp dörren över en cykelbana och inte nog med det, en cyklist cyklar rakt in i taxidörren med dunder och brak.

En händelse är tillräckligt galet, men hur stor är chansen att se två inom loppet av två minuter? Rena rama Helan och Halvan-fasoner, mitt i city en helt vanlig Onsdag.

Hur det gick för cyklisten? Han satte sig upp nästan direkt och stirrade strängt på tanten i taxin, helt knäpptyst. Jag hade inte velat vara henne i det ögonblicket. Eftersom cyklisten inte blev hemskt mycket skadad gick jag snabbt vidare.