Metal Gear Solid = Världens bästa spel
Kuben = Gamecube, konsol utvecklad av Nintendo
Playstation = Konsol utvecklad av Sony, konkurrent till Nintendo
Gamer = Individ som regelbundet spelar tv-spel, titeln går att utveckla vidare till "riktig gamer" och till sist "hardcore gamer"
30 timmar = Tid det tar för en gamer att klara Metal Gear Solid, en hardcore gamer gör det på högst en tredjedel av den tiden
Jolt Cola = Läskedryck med väldigt mycket koffein i, hjälper gamers att hålla sig vakna under spelsessioner som sträcker sig långt in på natten. Högkonsumeras under tillfällen som Dreamhack, världens största LAN-party, hålls två gånger per år i Jönköping
Blip blop musik = Spelmusik fram till mitten av 90-talet, innan CD-mediet möjliggjorde avsevärt högre musikkvalité. Musiken var tvungen att spelas upp genom ett datorchip, som för ett otränat öra kan tolkas som "blip blop musik". Bra exempel här


Keigo är en serie jag aldrig tidigare hört talas om. Inte förrän jag läste tidningen City förra veckan och kom över en strip som gav mig en kraftig känsla av deja vú. Jag har nämligen haft en exakt likadan konversation med min bror angående exakt samma sak. Det gick nämligen till så här:


Lördagen den 27:e Mars 2004 vaknar jag upp i mitt pojkrum med en stor förväntan. Dagen innan hade jag med lånade pengar köpt ett Nintendo Gamecube, ett minneskort och, anledningen till hela inköpet, ett exemplar av Metal Gear Solid: The Twin Snakes som släppts samma dag. Spelet är en så kallad remake av Metal Gear Solid från 1999. Grafiken var helt omgjord, all dialog återinspelad och vissa spelmoment finslipade.

Jag hade förberett en heldag tillsammans med det här spelet; låst dörr, godis, läsk och ett anteckningsblock för att skriva ner vad som var bättre/sämre jämfört med originalet.

Helt plötsligt ringer mobiltelefonen, det är min bror som vill ha sällskap till Kungens Kurva för att titta på möbler. Jag förklarar läget för honom, att jag tänker sitta på mitt rum hela dagen och spela en ny version av ett spel jag redan klarat över tio gånger. Jag kan tänka mig hur det lät.

Han tycker det låter som slöseri med tid, att jag kan ägna mig åt det någon annan gång. Jag står fast vid vad jag sagt och han lackar.

Men visst hade han rätt, spelet visade sig vara ett slöseri med tid. Förbättringarna gick att räkna på ena handen och försämringarna gick inte att räkna, fingrarna och tårna räckte inte till.


Moralen i denna historia? Ingen aning.
Men det var iallafall väldigt roligt att slå upp tidningen City den dagen och mötas av ett så bekant scenario. Tråkigt med en så superkass punchline bara...