Minimal spoilervarning för dom flesta Zelda-spelen sedan 1998.

Ända sedan 1998 har dom flesta spelen i Zelda-serien redan i titelskärmen presenterat temat för spelet, nämligen vilket färdmedel och instrument man kommer använda sig av. Lyssna bara, vad är det första du hör?

The Legend of Zelda: Ocarina of Time: [kloppetikloppeti] och ocarina.
The Legend of Zelda: The Wind Waker: [kluckkluck] och [swischswosch].
The Legend of Zelda: The Twilight Princess: [aooooooo].
The Legend of Zelda: Phantom Hourglass: [puttputt].

När då The Legend of Zelda: Spirit Tracks öppnar med [tufftuff] i takt med en panflöjt så börjar jag känna ett visst obehag klättrandes på ryggraden.

Redan under Phantom Hourglass kändes det lite för modernt med en ångbåt. Zelda-serien ska enligt mig existera i någon form av fantasytolkning av medeltiden. Det var ju då prinsessorna kändes som mest aktuella och Zelda (vars namn nästan alltid är med i titeln) är ju faktiskt en prinsessa. Men utvecklingen lät inte vänta på sig, den industriella revolutionen stod runt och hörnet och nu var det alltså dags att åka tåg. Link kunde (nästan) lika gärna ha en cowboyhatt på sig!

Om utvecklingen fortsätter på det här viset är väl Zelda till slut en skandalprinsessa som är med på alla omslag i HäntExtra och Klick! Istället för att bli räddad från Ganon behöver Link skydda henne från aggressiva paparazzifotografer.

Skämt åsido gör det alltid ont när en så älskvärd serie som Zelda ändrar sig på det här viset.

Riddaren Ingenjören Link, ännu en ättling av sig själv från tidigare spel (han ser ju exakt likadan ut) får reda på att han är kallad att rädda kungariket, med hjälp av sin häst sitt tåg! Han ger sig ut på äventyr och utforskar kungarikets stora gröna ängar tågspår.

Spelet är helt klart mysigt men utforskandet är inte direkt något smörgårdsbord. Känslan av att stiga iland på en ö i Wind Waker var oslagbar eftersom troligtvis ingen varit där tidigare. Men var man än stannar i Spirit Tracks så är det första du vidrör en tågperrong, wow.

Det är absolut inget svart får i Zelda-serien (som Zelda II som är ganska dåligt, förutom musiken). Det finns ändå en del att göra utöver huvudäventyret och att föra anteckningar på kartor är fortfarande häftigt (även fast jag gjorde det redan i Phantom Hourglass). Samarbete är ju faktiskt helt nytt men att spela på panflöjten kändes väldigt krystad.

Spelet var... bra. Jag har inte spelat ett Zelda-spel på sån rutin sen jag spelade igenom The Legend of Zelda: Oracle of Seasons och Ages. Det vill säga; dom är alla bra spel men flyter på i ett sådant igenkännbart tempo att det aldrig blir någon riktig utmaning. Ingen större förändring alltså.

BETYG: 3/5

Kolla på mig, först klagar jag på att dom förändrar saker sakta men säkert, sen klagar jag på att inte särskilt mycket förändras. Nej, jag behöver bestämma mig för något och då förespråkar jag förändring! Jag får svälja stoltheten och be om en riktigt ordentlig förändring inför det nya The Legend of Zelda: Skyward Sword som släpps till Wii tidigt nästa år. Friskt vågat, hälften vunnet! Då kan det bli hur bra som helst.