Nu var det ett par veckor sedan men historien måste ändå berättas, sanningen måste fram!

Efter ett härligt bröllop i Vimmerby var vi fyra personer på väg hem till Stockholm igen. Jag hade precis tagit mig ut till E4:an igen, några hade redan somnat i bilen och Dire Straits kom ut ur högtalarna i alldeles lagom volym. Min frus huvud började nicka och jag satt för mig själv och tänkte. Timmarna från att jag har varit på ett bröllop tills jag somnar är jag lite existentiell och blickar framåt i livet på ett sätt jag sällan gör.

"Aaahhhh", tänkte jag, "vi kommer ligga i våra sängar om knappt två timmar".

Då dog REX.

Bilen tvärdog, lamporna och instrumentpanelen slocknade, gasen reagerade inte och styrservon la av. Med ett sådant åbäke mitt på E4:an var det bara att väja in i vägrenen så smidigt som möjligt. Klockan var ungefär elva på kvällen sent i oktober. Vad gör man i en sån situation?

Det var ingen idé att försöka få igång den på egen hand utan vi började ringa folk och be om råd. Som tur var låg det en bil ungefär 15 minuter efter oss, de hade också varit på bröllopet. De hjälpte mig att få tag på startkablar (den ena macken stängde precis när vi kom och hade ingen större lust att hjälpa oss. Den andra macken var mer hjälpsam och lånade ut kablar med legitimation som pant)

Vi lyckades till slut, med hjälp av en främling som stannade helt oprovocerat och ville hjälpa, få igång bilen igen och alla jublade och hoppade in. Men tyvärr höll den resan inte särskilt länge, REX gjorde sin sista kilometer låtandes som en helikopter och jag förstod då att det var inget mer att göra.

Bilen bakom oss hade plats för en person till så vi gick från fyra till tre som fick stanna kvar. Vi ringde bärgning och satt i en bil som var så pass död att den inte ens orkade ha på sina varningsblinkers. Nu var klockan mitt i natten (ungefär halvtvå) och vi behövde hålla värmen med de festkläder vi hade på oss. Vi satte oss alla i baksätet, klädde på oss alla kläder vi hittade och höll om varandra väldigt hårt. De äktenskapliga lagarna fick tänjas lite på då det blev kramparty där bak i bilen, lyckligtvis var den tredje personen hon som nästan såg mig halvnaken för ett par månader sedan så den isen var redan bruten.

Vi lyckades överleva kylan och äntligen kom en bärgningsbil som, då han fick veta hur länge vi suttit ute i kylan, maxade värmen i kupén på sin bil och lät oss sitta där.

Bilen bärgades in till Norrköping och ställdes innanför en grind hos bärgningsfirman. Det fanns ett 7/11 som hade öppet bara över vägen. Vi stormade in, klädda som illegala immigranter och köpte varm soppa. Under tiden kom det en hjälte från Stockholm som på ingen varsel hämtade upp oss och skjutsade hem oss.

Jag ägnade en vecka åt att se om någon var intresserad av en fin bil med en helt trasig motor. Jag fick inte napp någonstans och vi bestämde till slut att det var lika bra att göra slut på dess lidande. En dryg vecka senare åkte jag och hjälten ner dit igen för att skriva på papper för att få den skrotad. Nu finns den inte längre.

Det blev en kort romans. Tråkigt, men sant.

Vi passade på att leka lite när den ändå skulle skrotas: