Nu när sommarlovet semestern är slut kan det passa bra att sammanfatta spelsommaren 2010. Jag hade längtat efter att ha tre regelrätta semesterveckor, min första riktiga sommarsemester ända sedan... nej, den allra första faktiskt! Få se nu...

Sommaren 2004 - Studenten och sen jobba hela sommaren innan min militärtjänstgöring startade i september.
Sommaren 2005 - Samlade så många timmar jag kunde på både Posten och en spelbutikskedja.
Sommaren 2006 - Fast jobb som assisterande butikschef på samma butikskedja! Jag hann bestämma vilka veckor jag ville ha semester men hann tyvärr få sparken (av okänd anledning och två veckor innan provanställningen skulle gått över till tillsvidare) innan sommaren började. Fick jobb på en sängbutik i Länna och jobbade hela sommaren.
Sommaren 2007 - Efter att ha spenderat läsåret på Arkens bibelskola och jobbat halvtid på samma sängbutik gick jag upp till heltid och jobbade hela sommaren.
Sommaren 2008 - De två första veckorna i Maj bestod av en veckas smekmånad och en veckas arbete med att få plats med både mitt och min nyblivna frus liv på 40 kvadratmeter. Jobbade sedan hela sommaren.
Sommaren 2009 - Blev varslad från GRIN i Maj, arbetslös hela sommaren.

Smekmånaden på Cypern 2008 var en helt fantastisk resa, tro inget annat. Men var det sommarsemester? Nja, inte riktigt. Det var mer en chans att få vara med sin sprillans nya fru, plus en tillflyktsort från allt vad bröllopsplanering heter.

Och om jag ska vara petig så blev inte årets sommarsemester en riktig semester heller. Jag bröt den nämligen en arbetsdag för att få chansen att gå en introduktionsdag på ett längre uppdrag jag fått. Jag håller båda tummarna för semestern 2011!

Här är iallafall spelskörden från sommaren 2010:


Halo 3: ODST, Xbox360, 2009

Halo-serien, behöver den en introduktion? Serien har alltid haft en astronomisk pr-budget i ryggen och till och med min mamma kommenterade att "det var något nytt stort spel på gång" när trean släpptes. Det är effektiv pr i mina ögon.

Men, ODST alltså. Vad är det? Istället för en fyra sätter utvecklarna på en helt obegriplig bokstavsföljd på ursprungloggan till trean och kallar det för en "expansion".

(Jaja, Orbital Drop Shock Trooper, jag vet. Men ingen vidare genomslagskraft på det, alls.)

En Halo-kampanj med mer tyngd lagd på handlingen ligger troligtvis längst ner på min önskelista, handlingen var ointressant redan i första spelet och det är den fortfarande. Att gå omkring i en kvällsmörk metropol fylld med jazzmusik var väldigt långt ifrån explosiviteten som Halo annars brukar stå för men ja, jag måste faktiskt ge de extra poäng för friskt vågat. Men att en nyhet är ett visir som lyser upp omgivningen och fiender är lite skrattretande.

Även om tempot ökar en smula mot slutet så kändes ändå hela spelet som en transportsträcka. Och what's up med reklamfilmen för spelet? Snacka om vilseledande marknadsföring! Betyget räddas av att spelet såldes till reducerat pris, det var ju faktiskt bara en expansion. Och det är ungefär så det känns i efterhand, bara en expansion, en axelryckning. Halo-fans finns det gott om och de får säkert mycket roligt med denna transportsträcka mellan trean och fyran Reach som släpptes för någon vecka sedan.

Men jag som följt Halo på håll sedan början och gärna spelar igenom dem åtminstone en gång för att njuta av samarbetet och alla välkända ljud, jag hade inte särskilt kul med det. Inte Henning heller, om jag tolkade hans signaler rätt. Men så spelar han bara Battlefield: Bad Company 2 också.

(Betyget räknat bara på kampanjen)

BETYG: 2/5

Vad kunde gjort det bättre? Fler nyheter än ett visir och lite vapen. Något enstaka tecken på att utvecklarna lärt sig att inte designa hela banor som oändliga stålkorridorer där allt ser likadant ut. Jag spelade igenom halva Reach för ett par dagar sedan, det var fritt från oändliga korridorer. Jag hoppas för deras eget bästa att andra halvan också är fritt från något sådant. Annars får betyget gå plankan.

Än så länge har bara Blizzard överraskat med expansioner, men så är de ju bäst också.


Gunstar Heroes, Sega Mega Drive, 1993

Min gamla chef på GRIN talade munnen varm om det här spelet så fort han fick chansen. Så när jag såg det på PSN under hundringen (och troféer!) passade jag på.

Gunstar Heroes är ett plattformspel av den gamla skolan med en samarbetsfunktion som inte alls var särskilt självklar för sin tid. Spelet har också en väldigt speciell vapenhantering, man får kombinera flera olika funktioner (till exempel eld + målsökande eller... jag minns inte vilka dom andra var, körde bara med det) fritt och välja vilken kombination som passar en bäst.

Banorna var olika varandra, både i utseende och utförande. Och det var längre än vad det först gav skenet av. Sista banan med allt vad den innehöll var riktigt cool. Ett spel som åldrats med värdighet och får bra betyg, trots att jag inte alls har några nostalgiska trådar kopplat till det. Det är bra jobbat för ett spel som är sjutton år gammalt

BETYG: 3/5

Vad kunde gjort det bättre? Även fast det var kul att kunna kasta runt sin partner (de första tre minuterna) behövde de väl inte haft kastknappen på samma knapp som skjutknappen, vilket ledde till att man kastade iväg sin partner så fort man kom nära varandra. Sen var vissa ljudeffekter rent ut sagt jobbiga, som skriket spelarna gör när man kastar något. Jag undrar om dessa irritationsmoment sitter ihop? Musiken var ingen höjdare heller. Och även fast bossarna var varierade och fantasifulla var många av dem helt obalanserade.


Tom Clancy's Ghost Recon: Advanced Warfighter 2, Xbox360, 2007

Jag har aldrig gillat de tidigare spelen, en halvfuturistisk actiontitel med stark betoning på realism. Alltså man dör av en, två kulor. Men vilket spel blir inte kul av att spela det i lag tillsammans med elva andra personer?

Just det, vi var tolv personer som spelade det här spelet. Och vi satt allihop i samma rum. Då blir det automatiskt roligt.

Men det blev ändå till slut segt och styrningen är lite av en soppa. Plus att tredjepersonsperspektivet som finns när man spelar själv klipps bort så fort man är fler på samma TV. Man är alltså ett sikte som springer runt och skjuter terrorister med krångliga vapen i miljöer som skriker 1997 och en handling som är gjord av papper, alltså papperstunn.

Pluspoäng för möjligheten att spela hela spelet tolv (till och med sexton!) personer. Det gick även att skräddarsy sin upplevelse; hur många liv alla skulle, vilka vapen som var tillåtna, svårighetsgrad. Det är väldigt få spel som erbjuder en sådan variation.

BETYG: 2/5

Vad kunde gjort det bättre? Kom igen, ge oss över-högra-axeln-perspektivet som det var tänkt från början. Ge oss lite intensivare strider, lite tydligare anvisningar, lite spänning. Mer av allt, nästan.


Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure, Nintendo DS, 2009

Om introt till ett spel får mig att skratta rakt ut, då har det spelet automatiskt höjt sig ovanför medelmåtta för mig. Då är det definitivt något att ge en ärlig chans.

Det var just det som hände med Henry Hatsworth och handligen är helt galen. Man spelar en gentleman som ska hitta alla heliga gentlemannaartefakter för att kunna hålla isär den riktiga världen och pusselvärlden. Kolla bara på omslaget.

Den övre skärmen är ett plattformspel där Henry springer runt med machete och hugger ner fiender. Varje fiende som dör faller ner till den nedre skärmen och blir en del av ett pussel som måste lösas inom en viss tid, annars kommer fienden tillbaka till Henry, argare och starkare.

Så man byter mellan dessa två olika spel med ett knapptryck och de är både beroende av varandra, på både gott och ont. Det måste nästan spelas för att förstås men det skapar ett fartfyllt äventyr som aldrig tappar tempot. Fienderna blir snabbt tåligare och gör mer motstånd, pusslet blir bara mer och mer hektiskt och som tur var går det att köpa uppgraderingar mellan banorna.

Ett helt underbart spel. Riktigt riktigt bra. Jag skulle kunna skriva massor mer om det men mycket måste helt enkelt upplevas. Speciellt musiken. Åh, musiken! Suverän.

BETYG: 4/5

Vad kunde gjort det bättre? Lite tajtare bandesign och aningen fler fiendetyper.


...så var ett schizofrent plattformspel det bästa spelet jag klarade den här sommaren? Kanske, kanske inte. Men spelet jag pratar om är faktiskt värt ett alldeles eget inlägg. Mer om det snart.