Okej, det är värt mer är en kommentar i sitt egna inlägg. Jag kommer prata ganska fritt om hela musikalen, läs inte om du vill gå dit som ett oskrivet papper.

Jag hörde om We will rock you för första gången för bara ett par veckor sedan. Lyckan blev såklart total då jag fick chansen att se den gratis!

Det var min... tredje musikal om jag inte är ute och cyklar. Footloose och Mamma Mia, båda på svenska. Footloose var väldigt enkelspårig, simpel och stack inte ut på något särskilt sätt. Mamma Mia däremot, den var enastående! Smart handling, generationsinkluderande och fantastiska dansnummer. Tyvärr var alla ABBAs låtar översatta till svenska vilket sänkte betyget ett steg. Nog för att jag är stolt över det svenska språket men musik ska för det mesta förbli orörd.

För att vara på den säkra sidan ögnade jag igenom hemsidan för We will rock you och pustade ut då jag läste att "inte mindre än 25 st av Queens megahits framförs i originalversion". Alltså, tre dagar innan premiären fick jag från femte raden vara med om en spektakulär show signerad Queen. Förväntan var hög. Jag var redo, ready Freddie!

Ridån går upp till självaste Freddie Mercurys röst sjungandes introt till Innuendo, kompat av livemusiker. Mycket hår reser sig på kroppen. Scenen tänds upp och ett gäng plastklädda personer framför Radio Gaga på svenska. Håret lägger sig snyggt och prydligt ner igen.

Vad är detta? Har jag blivit lurad hit på en show som ska halshugga Queens maffiga hits en och en?

Lyckligtvis är det en del av handlingen. Engelska språket har blivit ett i raden av förbjudna saker för att ta död på rock 'n roll. Väldigt smart, på grund av detta framförs en bråkdel av låtarna på svenska, detta eftersom det då är skurkarna som sjunger. Det är uttänkt smådåligt. Hjälten, som ska rädda rock 'n roll, sjunger då såklart på engelska och han sjunger väldigt bra. När han för första gången brast ut i sång med I Want To Break Free och jag förstod att musikalen inte alls skulle helt vara på svenska, då reste sig en massa hårstrån för andra gången. Sjunger bra gör för övrigt nästan alla andra på scenen, tråkigt nog får inte kvinnorna nog med volym så deras röster försvinner nästan under de mörka tonerna.

Och vissa låtar blir inte lika slående när tjejer sjunger dem. Som... tja, Fat Bottomed Girls? Det vore som om Carola skulle sjunga Flickorna på TV2 och att jag tog en låt av Gyllene Tider som exempel jämställer inte de med Queen överhuvudtaget blir jag väldigt tvungen att säga i samma mening så ni inte börjar tro saker. Puh.

Ridån från femte raden

Många våta ögon blev det. Queens låtar betyder mycket för mig och att uppleva de på det här sättet var fantastiskt. Sist jag hörde Somebody To Love och Crazy Little Thing Called Love framföras live var av min egen bror under mitt egna bröllop. Så om någon frågar mig om Queen ligger mig varmt om hjärtat så svarar jag på det: Understatement. Att inte You're My Best Friend och Don't Stop Me Now var med var såklart tråkigt men inte överväldigande (trots det faktum att Don't Stop Me Now är världens bästa låt).

Under Another One Bites The Dust projicerades det en massa klipp på olika tv-spel in-game i en hysterisk takt. Jag såg definitivt Quake 3 och något Tekken till Playstation, trean antar jag. Något som såg ut som första Soul Calibur (den där lena bilduppdateringen som har Dreamcast skrivet över hela sig) och något Destruction Derby till Playstation. Tanken var att man skulle få känslan av Game Over då många av klippen gick ut på att spelarna fick spö, blev nedskjutna och kraschade våldsamt med sina bilar. Intressant tolkning.

Annars var grafiken som projicerades på skärmarna under resten av musikalen horribel. Vi snackar introt till Red Alert (minus den ascoola musiken som fortfarande är ascool, jag kollade precis), nej vi snackar faktiskt introt till Theme Hospital.

Men slutet var ännu värre.

Publiken applåderade som vanligt efter en låt, handlingen hade precis gått in i sista fasen. Applåderna fortsätter. Vänta, vad gör skurken framme och bockar till applåderna? Hon sjöng ju inte i den här låten. Applåderna fortsätter. Va? Är det slut? Men det blev ju aldrig någon konfrontation mellan hjälten och skurken! Applåder. Jaha, musikaler kommer visst undan väldigt enkelt. Applåderna fortsätter, jag fick nästan lust att bua. Och just det, en Queen-musikal utan Bohemian Rhapsody. Det var olagligt sist jag kollade.

Så slutresultatet blir: Bra, men det hade kunnat vara så extremt mycket bättre. En erfarenhet och en apsnygg T-shirt rikare går jag från Cirkus. Ganska nöjd ändå. Folket som skrev den visste precis hur de skulle spela på människors förväntningar.

Se den, för all del. Den är värt.