Det är lika bra att jag får det sagt med en gång:

För tio år sedan var jag olyckligt kär.

Jag hade en rejäl crush så att säga, som jag redan berättat mycket om tidigare. Den hade hållit på i nästan två år, till och från. Vissa perioder var enkla, andra perioder svåra. Hon hade gått låg- och mellanstadiet i en annan skola än den jag gått i. Därför gick hon i en annan enhet vilket betydde att vi inte hade några lektioner tillsammans. Jag lyckades bli bekant med några stycken från hennes klass som jag hade franska med (je veux bien mais je n'ais peux pas), för att på något sätt skaffa sig anledningar att stöta ihop med henne. Vi pratade kanske sammanlagt sju gånger under dessa två år, ingen mer kontakt än så. Jag lärde aldrig känna henne, så pass ytligt var det.

Under denna tid (som faktiskt fick mig att mogna på många sätt) föddes en längtan att uttrycka vad jag kände. Så det tredje dagboksinlägget som idag fyller tio är det första med någon slags förankring i något konkret. De två tidigare inläggen har jag ingen aning om vad jag yrar om, men det här inlägget har att göra med min olyckliga kärlek. Faktum är att inlägg som dessa kommer fortsätta komma ända fram till juni, då jag slutade nian och började på gymnasiet på annan ort.

Numera är hela händelsen bara ett avlägset minne, en del av min högstadietid. Och jag älskade högstadiet. Jag kan skratta åt det idag, precis som med det allra mesta som hände under de åren.

P.S. I sedvanlig Cerianska var jag livrädd för att bli missförstådd och bryter därför ner texten i slutet. Snacka om att fälla krokben på sig själv.

Kärlek.
Ett ämne som många poeter, producenter och programledare tar upp. Kärlek pratas det mycket om.
Även skadlig kärlek. Jag tänkte ta upp skadlig kärlek som ämne idag.
Jag har gjort en jämförelse med kärlek som skadar. Jag gillar jämförelser.
(Jag har kommit på den helt själv).

Tänk dig att du går på stan. Tittar i olika affärer. Handlar lite kläder på JC kanske...
Helt plötsligt uppenbarar sig en Seven Eleven - Affär. Du går självklart in i den med tanken att köpa något gott att äta, du är hungrig.
Där inne är det en väldigt speciell stämning. Lugnt och tyssst....
Du ser en bekant sitta och dricka en kopp kaffe. Trevlig som du är går du fram, slår dig ner vid personen och börjar småprata litegrann. Hon (det är en tjej) tipsar dig om semlorna i affären. Hon har inte smakat dem själv men hon bara tipsar dig om dem. Du är en sådan person gillar smärre förändringar så du går fram, betalar och smakar. Du gillar inte mandelmassan så du slickar bara av florsockret och lite av grädden till att börja med.

Det smakar.......märkligt. Du går hem för dagen och känner den där smaken på tungan fortfarande. Vad smakade den?
Detta var alltså en fredag och du tänker på den där smaken över helgen. Sen, genast på måndagen springer du till den där affären igen, köper en ny semla. Du äter upp florsockret och lite av grädden.
Den där känslan när du för andra gången smakade på semlan var.....helt underbar. Du har aldrig känt den där smaken i munnen förut men du känner i hela kroppen att det här är bra, det här är positivt. Varje vardag går du dit och köper en semla. Dock äter du bara florsockret och lite av grädden, du vågar inte ta hela semlan i tro om att kanske om man får i sig lite för mycket semla försvinner den där underbara känslan. På helgerna har butiken stängt, tyvärr. Du har svårt att sluta tänka på de där semlorna. Detta håller på ett halvår.

Till slut känner du dig mogen nog att ta större bitar av semlan. Du vågar dig till och med på mandelmassan. Du tar en stor tugga genom hela semlan. Urk. Det smakade inte alls gott. Du lägger undan semlan och går hem väldigt besviken. Nästa dag känner du nya krafter. Du köper en ny och tar en till stor tugga, kanske till och med lite större. Du fick bita i det sura äpplet...igen. Du kommer hem, gråter en skvätt. Men ändå gör du om det varje dag i hopp om att kanske en dag tycker du att det smakar gott. Detta händer tyvärr aldrig. Dina misslyckanden sparkar hårt på dig för varje dag. Till slut ligger du så långt ner, du mår så dåligt så det känns som om inget spelar någon roll, varför ska man leva? Varför ska man leva när man inte får ta den där stora tuggan i semlan och tycka att det smakar gott?
Man går till den där butiken varje dag, man känner sig tvungen. Men du slutar köpa en semla, du tittar bara lite på den.


Förstår du min lilla berättelse?
Några hjälpmedel bara. Seven Eleven - Butiken var såklart skolan. Pengarna du betalade semlan med var lektionstid och raster. Känslan på tungan var känslan i hjärtat.
Kärlek gör ont...hemskt ont.
Tyvärr har jag varit med om detta. Och det händer ibland att jag går till den där Seven Eleven - Butiken och tar mig en semla. Men den smakar lika hopplöst varje gång. Jag har inget hopp längre om att en dag ska den semlan smaka gott. Men ändå försöker jag, jag fattar inte varför.

En sak till bara. Missförstå inget i berättelsen är du snäll. Då menar jag när jag sa att jag slickade på semlan så gjorde jag ju inte det i verkligheten. Berättelsen är en jämförelse.