Karaktärerna i en film behöver allra oftast ha lärt sig något nytt om sig själva eller sina medmänniskor i slutet av en film. Kanske att kärleken övervinner allt, värdet i att förlåta, att tro på sig själv, följa sina drömmar eller helt enkelt få tillbaka hoppet. Det låter väldigt blaskigt när jag radar upp det på det här viset men så är det faktiskt.

Sarah Connor fick tillbaka hoppet för mänskligheten, Simba fick tillbaka tron på sig själv, John Anderton gick vidare efter att ha gjort upp med sitt förflutna, huvudpersonen i Fight Club... ja, vad lärde han sig egentligen? Och vad hette han?

Till exempel:

I love you man, vad hände i den egentligen? Kille A och kille B blir polare. A gör B en tjänst men det gillade inte B så de blir osams. Så pass osams att B i princip säger upp vänskapen med A. Snacka om barnsligt överdriven reaktion... men sen blir de vänner igen! För de kom på att de skulle vara vänner. Vilken tur.

Jag håller med om att det är dumt att läsa in för mycket i en enkel komedifilm. Men jag blev helt paff över avsaknaden av drama och konflikt i den. Inget som just den här filmen förlorar något på eftersom den är så sjukt rolig, men det finns ett par andra exempel som inte kan räddas av sköna skämt. Till exempel:

Twilight: Eclipse, vad hände i den egentligen? Drygt hundra år gammal vampyr vill väldigt gärna gifta sig med tonårstjej. Så pass gärna att han tjatar på henne i hopp om att lyckas övertala. Klassigt.

Sedan tar en konflikt vid som introducerades för två filmer sedan. Jag som gillade greppet att en kvarvarande konflikt från första filmen fick samexistera med den andra filmens konflikt. Men att den sedan skulle få fylla ut i princip hela filmen i trean blev ett antiklimax. Filmen slutar som den började, bara det att nu är de förlovade. Tonårstjejen sa alltså ja till giftermål och mycket mer än så hände inte. Birollerna fick vi veta mer om men huvudpersonerna stod still hela filmen.

Hoppas resten av serien har mer händelser och utvecklingar att erbjuda.

Men det finns värre exempel. Exempel som inspirerar mig att skriva ett inlägg som detta.

Sex and the city 2, vad i hela fridens frid? Ingenting vettigt kommer ur den filmen. Inga roliga skämt, inga mysstunder och inga som helst lärdomar.

Kvinna #1: Ånej, min man vill bara vara med mig hela tiden, han vill sällan gå ut och hitta på något! Ånej, nu råkade jag kyssa ett hett gammalt ex också, nu är min man säkert rasande, vårt äktenskap står på spel! (Nej, det var visst lugnt, alltihop. Han var knappt ens lack. Vad skönt.)

Kvinna #2: Ånej, min man är säkert otrogen med vår barnflicka! Crap, crap, crap! (Jaha oj, barnflickan var visst lesbisk... så det var ju verkligen onödigt att oroa sig.)

Kvinna #3: Ånej, mannen jag vill ha sex med får jag inte ha sex med på offentlig plats! Det här är bortom all kritik! (Jaha, jag behövde följa lagar och ha ett visst mått av respekt för kulturen i det här landet jag befann mig i. Jag åker tillbaka till USA och gökar istället.)

Kvinna #4: Ånej, jag vet inte varför jag är med i den här filmen! (Jaha, de behövde ett redhead för att sluta cirkeln.)

Den här filmen är en katastrof. Snacka om tragisk kraschlandning för en såpass populär serie. Var det kanske dumt av mig att vänta mig något annat det?