Jag var på bilbesiktning igår morse. Lyckan har inte riktigt varit på min sida när det kommer till bilar. Den första bilen blev stulen och totalkvaddad (...eller krossad om man vill säga så, fast det är ju bara sååå 2009), den andra bilen drabbades av plötslig död på motorväg och fick kort därefter skrotas. (Att döpa sin bil efter en maskin som förstörs av superspionen Solid Snake var såhär i efterhand inte det smartaste draget)

En besiktning är ju alltid lite småsvettig, men jag får ännu svårare att slappna av vid sådana tillfällen. Visst, min nuvarande bil är som ett rymdskepp i jämförelse med de två tidigare, men det är fortfarande mycket som kan gå fel.

 

Men det gick utmärkt! Och kort därefter unnade jag mig en sojalatte från närmaste café. När jag irrade mig därifrån till jobbet smuttandes på latten i ena handen funderade jag lite på hur ofta jag fira/tröstar mig själv till vardags.

 

För så fort jag åkte iväg med min godkända bil tyckte jag helt klart att det skulle firas med en cafélatte.

- Pssssch, vem försöker jag lura? tänkte jag ögonblicket efter det beslutet.

- Om bilen inte hade gått igenom hade gjort exakt samma sak, fast istället sagt att det skulle tröstas med en cafélatte.

 

Då började jag fundera på hur ofta jag egentligen unnar mig saker, och hur ofta av de gångerna som anledningen jag hittar på är utifrån att fira eller trösta. För det spelar egentligen ingen roll varför, jag gör det ändå när jag väl börjat tänka på det, Inceptionstyle.

 

Är det här vanligare i dagens samhälle? Till exempel; gjorde mina föräldrar det lika mycket när de var i min ålder? Nej, det tror jag inte. Det här är vår generations last helt enkelt, belöningarna ska komma enkelt och ofta.

 

- Pssssch, vem försöker jag lura? Det här är min last, försök inte skylla ifrån dig på vad för generation du tillhör.

 

(Latten satt riktigt fint förresten!)