Den 11 december 1998 är ett viktigt datum. Då släpptes The Legend of Zelda: Ocarina of Time i Europa.

Min storebror jobbade/praktiserade då på Passagen och varje dag efter jobbet gick han in på Åhléns spelavdelning för att se om det hade släppts. Men på dagen D, den elfte (eller kan det varit den artonde? En fredag i december var i alla fall), fick han tag på det och kom hem till en ovetandes lillebror som hade väntat i år och dagar.

Han bad mig komma ut till utbyggnaden (ja, vi hade en del av huset som kallades så. Tänk ett vardagsrum för barnen typ) för han hade något att visa mig. Jag kom ut dit och han sa åt mig att titta runt. När jag såg spelet i mitt Nintendo 64 ropade jag ut. Ett av de mest magiska spelögonblicken jag haft, utan att överdriva. De kommande timmarna var extas, fullkomlig extas.

Nintendo satte reglerna för hur ett tredimensionellt äventyr ska designas och, framför allt, styras. Lock-on-tekniken hade aldrig sett förut och det kändes direkt helt självklart.

När det släpptes hade jag inte sett något som helst rörligt från spelet, ingen trailer, ingen utvecklardagbok, ingenting! Det första jag använde Internet till var att söka efter bilder på det här spelet. Då fick jag se fyra-fem bilder, that's it.

Det var tretton år sedan, tillräckligt lång tid för att ha glömt bort mycket och bli sugen att spela det igen. Men den här gången den extra svåra versionen som släpptes med specialutgåvan Windwaker 2003, nämligen Master's Quest!

Knappa tiotalet fredagskvällar senare i goda vänners lag är vi klara med det! Vi var mellan 3 och 8 personer varje gång Det var verkligen ett kärt återseende. Master's Quest har exakt samma handling och miljöer. De stora ändringarna märks i forten, där pusslena är mycket svårare och fienderna många fler. Plus att skärmuppdateringen är något bättre.

Grejen är den också att nu var det ju så länge sedan jag klarade originalet att utmaningarna blir dubbla; det från originalet och allt nytt i Master's Quest. Många nya pussel kräver helt absurda lösningar, i vissa fall att det känns som att man ska bugga sönder spelet för att komma vidare. Objekt hänger fritt i luften, facklor leviterar ett par meter upp, kristaller ligger gömda bakom kistor och mycket annat. Realismen får stå över den här gången, blir pusslena svårare av detta så får det bli så. Ingen leveldesign från Portal så långt ögat når.

Billigt? Ja. Roligt? Ja, faktiskt. När vi var så många och kunde hjälpa till så blev det ändå roligt. Vi kunde skratta åt vissa sjuka lösningar. Handen på hjärtat, vi kollade inte upp någon lösning på Internet en enda gång.
Fienderna skadade även dubbelt så mycket så där blev det också mer att göra.

Det är inget nytt material som gjorts, istället är det existerande objekt som kastats om. Det mest nämnbara är inuti Jabu Jabu belly där alla knappar blivit utbytta till kossor.

En kulturgärning som följde med på köpet var att min fru fick uppleva (nästan) hela spelet. Hon fick ju faktiskt originalet samma jul som jag fick det för första gången. Men i det hushållet var spelet inte lika efterlängtat, eller inte efterlängtat alls rättare sagt. Jag tror det följde med i all hast när pappan i hushållet köpte konsolen, men istället blev det Mario Kart 64 som blev det älskade spelet där.

Summerat blev hela upplevelsen riktigt rolig. Nostalgin, gemeskapen, godiset, pusslena och musiken. En varm rekommendation!