För ett par år sen var det också jul. Precis som det är nu.
Men då var det annorlunda..

Då var dom här tjugotre dagarna innan julafton i December en oändlig tid, nästan en smärtsam väntan. Positivt menat.

Man följde julkalendern varje dag och satt med kalendern i handen och log åt Sunes julkalender. Öppnade luckan för varje dag som gick. Åt en liten bit tysk choklad varje dag från en julkalender man fått från mamma.

Följde med pappa och köpte en julgran som man sedan julpyntade med försiktighet.
Gjorde julklappar åt hela familjen i slöjden. Fågelholkar, dukar, smörknivar eller kanske en lampa?

Vaknade tidigt på julaftons morgon med en julklapp i strumpan. Stiger upp och äter frukost. Ögonen tindrar stora som tefat när man ser alla julklappar under julgranen med allt sitt pynt.
Man lyckas trycka ner lite julskinka, lite janssons frestelse, köttbullar, prinskorvar och julmust.
Man hade ännu inte lärt sig Kalle Ankas jul utantill. Suckade när tjuren Ferdinand kom (även fast det är Arne Weises favorit).

Äntligen dags för att öppna julklappar!
Man får dom där julklapparna som man önskade sig av mor och far. Efteråt somnar pappa och man sitter med familjen och äter knäck och annat gott. Dricker julmust och är lycklig överallt. Ljusen är tända, familjen är samlad, julklapparna är öppna, allt är perfekt.


Det är annorlunda idag. Jag saknar mig själv för ett par år sen.
Julen är inte densamma. Jag har inte den gnistan kvar. Den där roliga känslan i magen som visade längtan efter julafton.
Okej, tjuren Ferdinand är fortfarande lika tråkigt och julmiddagen är lika god och underhållande.
Men det där barnsliga är borta. Nu är det för sent, julen kommer aldrig blir densamma. Jag saknar mig själv så mycket att det nästan gör ont.
Jag vill njuta av julen som jag gjorde förr.