Kampanjen avklarad i co-op och multiplayer spelat i kanske... 20 timmar? Tvåan spelade jag väldigt mycket under mitt sommarlov 2009, så jag kände mig redan varm i kläderna när jag satte igång.

Jag gillar Killzone som serie väldigt mycket. Handlingen är solid, minus många av de goda karaktärerna som antingen är tråkiga eller skitstörande (läs längre ner). Ljud och grafik är i toppklass. Stridernas tyngd är bäst i genren, science fiction-delen av spelet tar aldrig över och blir något mumbo-jumbo. Sedan är det coolt att Stockholm nämns i just det här spelet i serien (likt Metal Gear Solid får spelet ett litet plus i kanten av den notisen).

Men ändå har Killzone fått utstå massiv kritik till och från genom hela dess livstid. Att lansera en serie som en Halo-dödare är såklart att lägga sig i underläge direkt och ska jag vara helt ärlig är det första spelet inte särskilt bra. Tvåan fick sin beskärda del Internet rage innan det ens hade släppts. Det var när första trailern till spelet visade sig vara förrenderad. Ja, det var väl ganska billigt där och då. Men tittar man på slutprodukten förstår man också hur nära de kom den första visionen. Crap vad snyggt Killzone 2 var när det släpptes, och fortfarande är för den delen. Det kanske är därför som Gametrailers har den trailern på 18:e plats på topp 100 bästa trailers någonsin.

Fast sedan när det släpptes kritiserades det för att vara för brunt, som så många andra spel i den här generationen också fått kritik för. Men planeten Helghan är brun, det är aska. Bilden av planeten var rättvis och spelet var riktigt rått, riktigt bra. Den enda riktigt rättvisa kritiken som det fick var att co-op saknades.

Men när nu Killzone 3 släpptes tidigare i år var kritiken vänd åt andra hållet istället. Då var det helt plötsligt för påverkat av Call of Duty med sina plötsliga miljöombyten och varierade krigssituationer. Det är inte lätt att vara Killzone. Men vad tycker jag då?

Multiplayer i både tvåan och trean känns likvärdig, tvåan får väl extrapoäng då den var banbrytande för sin tid. Men ställer jag kampanjerna bredvid varandra så är tvåans kampanj helt klart bättre. Det enda pluspoänget som trean kan få är att den nu går att spela tillsammans med en vän (men bara offline).

Tvåan känns helt enkelt mer kompromisslöst. De hade sin vision av hur ett krig skulle se ut på Helghan och de följde den visionen till fullo. Sådant kan jag verkligen uppskatta. För när jag sitter med trean känns det mesta så hastigt, vissa banor upplevs som nästintill larviga. En annan vattendelare är hur tvåan nästan saknar tutorials helt och hållet medans trean har en långtråkig skjutbana, ett designval som känns ungefär lika fräscht som kaviar.

Sedan föll Killzone 3 offer för Sonys tappra försök att arbeta in två gimmicks de tror på så mycket; nämligen 3D och rörelsekänsliga kontroller. Kolla bara på omslaget ovan. Det är så uppenbart att Sony inte bara vill sälja in dessa prylar hos barnen och förfestande partymänniskor, utan också hos de inbitna spelarna. Och då var väl Killzone det bästa alternativet att kontaminera med dessa styggelser?

Till sist; Killzone 3 är bra men inte lika bra som tvåan. Jag håller ändå tummarna för en framgångsrik framtid för den här serien.

BETYG: 3/5

Rolig trivia: Ända sedan första Killzone har karaktären Rico varit en sidekick till huvudpersonen. Det tråkiga med det är att Rico är en stridspitt, mansgris och idiot. Hans dominanta stämma och fjantkaxiga uttalanden är bland det sämsta i hela serien.

Jag har jobbat tillsammans med killen som gav sitt ansikte till Rico. Han var såklart supertrevlig och till sättet en  en rak motsats till Rico. Han gav även sitt ansikte till en karaktär i spelet Terminator: Salvation. Så, då vet ni det.