Jag har alltid haft svårt att skratta åt mig själv. Skratta åt misstag och pinsamheter i det förgångna. Jag minns på högstadiet, då var det många klasskamrater som gillade att ta upp saker från låg- och mellanstadiet för att konstatera hur omogen, dum och barnslig man varit. Samma sak gällde för högstadiet under gymnasiet. Det har jag alltid tyckt varit jobbigt. Det har känts som att det fortfarande var jag som gjort allt, att för mycket av mig själv var kvar i mig för att kunna vifta bort det. Visst var jag fortfarande jag, men du förstår vad jag menar när jag säger att det hinner hända mycket med en från fjärde till åttonde klass.

Vissa människor vänder sina misstag till skratt och skak på huvuden på 24 timmar, andra gjorde det på veckor, månader ett par år. För mig har det dröjt väldigt länge att kunna se tillbaka och verkligen kunna le åt mig själv. Jag vet inte riktigt varför, jag är garanterat för hård mot mig själv.

Men det är ju ändå skönt att tiden går. Misslyckanden, misstag och pinsamheter tynar bort och alla bra minnen kan förgyllas och förevigas i mentala fotoalbum. Jag behöver bara mer tid på mig än de flesta.