Fortsättning från tidigare inlägg...

Jag satt och åt lunch på Kungsgrillen, äntligen fri från rädsla att bli avslöjad. I flera månader levde jag av förföljelseparanoia, ständigt på min vakt för att inte bli påkommen av mitt Överjag. Denna plågoande som är lika snabb som min tanke, som alltid har nära till att fördöma mina matvanor och andra dumma rutiner. Jag åt ju aldrig lunch på Subway längre. Den tiden var förbi, det var uttjatat. Jag hade gått vidare.

Nej, den dagen åt jag kycklingfilé. Jag jobbade ju inte ens på Söder längre. Kycklingen var saftig, aiolin tillsammans med pommes frites dansade på tungan. Även fast aiolin innehåller lite för mycket vitlök för mitt eget bästa. Solen sken och Colan var kall.


Men den dagen var dagen han hittade mig. Jag kände igen hans kroppshållning på långt håll. Precis framför trapporna till Konserhuset stod han med knutna nävar. Jag förstod att han hade fått syn på mig, trots att hans blick inte syntes bakom de kolsvarta solglasögonen han alltid har på övermig.

Jag visste att det inte var någon idé att fly, det hade jag ändå gjort länge nog. Har han väl fått syn på mig är det i princip omöjligt att fly. Det enda som har fungerat tidigare var att uppehålla honom med Det. Men Det är en kraft som ingen av oss kan kontrollera, så det är aldrig mer ett alternativ. Jag gjorde mig redo för möte.

Shit vad varmt det måste vara under den där kostymen, tänkte jag då han stegade fram ganska onaturligt. Nästan som att han inte var mänsklig. Faktum är att han gav ifrån sig en kall och omänskliga aura. Vem är han?

Utan att vika med blicken från mig tog han stolen mittemot och satte sig. Munnen var stilla ända tills han öppnade munnen och började prata med mig.

Överjag: Du har varit svår att hitta.

Han smakade på varenda ord som kom ut ur munnen på honom.

Jag: Jag bytte arbetsplats i mars.

Överjag: Det var den enda logiska slutsatsen som fanns kvar. Exakt var jobbar du?

Jag: Det tänker jag inte berätta för dig, sa jag med överraskande stort självförtroende.

Överjag: Jasså, det säger du. Jag har läst din blogg i undersökande syfte, varför skriver du inget betydelsefullt i den? Var du jobbar, var du bor, någon tanke om någon bok du precis läst, analys av något krig som pågår här i världen just nu. Nej, du har ägnat de senaste månaderna åt att samla på dig plastinstrument till din patetiska rockambition. Tid och pengar åt att bygga ett vardagsrum som nu är belamrat med en massa plast och en hårddisk fylld av låtar. De pengarna kunde gått till någon organisation som hjälper svältande barn, arbetslösa, utrotningshotade tigrar i Ryssland. Du kunde i princip ha lagt pengarna på vad som helst annars, det hade varit mer moget av dig.

Jag skrattar till kort och lite hånande, lutar mig framåt och svarar:

Jag: Jaja, du kör fortfarande med din nedlåtande stil. Det biter inte längre på mig. Jag ägnar mig åt vad jag vill. Så länge min fru samtycker, det räcker som klartecken för mig. Jag har kvar en del av min lunch här så, do you mind?

Överjag gav ifrån sig ett ögonblick av ett överraskat ansiktsuttryck. Aldrig hade någon pratat med honom på det där viset. Någon gång ska ju vara den första, tänkte jag stolt inom mig när jag helt plötsligt såg hans pannveck träda fram. Han tog av sig sina glasögon och svarade:

Överjag: Jag skulle vilja dela med mig av en uppenbarelse jag haft under min tid här. Det kom till mig när jag försökte rubricera dina mat- och shoppingvanor, och jag insåg att du som människa egentligen inte är ett däggdjur. Varje däggdjur på den här planeten utvecklar instinktivt en naturlig balans till sin omgivning; men du gör det inte. Istället så konsumerar du, och konsumerar, tills alla resurser omkring dig har tröttats ut och förstörts. Det enda sättet för dig att överleva är att förflytta dig till ett annat område. Det finns en annan organism på den här planeten som följer samma mönster...

A VIRUS