Falkbergsidentitet
Så, vem var jag under högstadiet då? För att få grepp om det får vi först gå längre tillbaka i tiden.
Långt, långt tillbaka i tiden
Efter att ha varit ett dagisbarn som straffade alla vuxna med komplett tystnad när jag blev sur, arg eller på något sätt orättvist behandlad blev jag sedan kombinerad småclown/plugghäst i låg- och mellanstadiet.
Plugghästen Viktor var en kraftig flamma som brann från båda ändarna. Helt seriöst; minsta lilla uppgift, varje liten hemläxa, gick jag genom eld och vatten för att göra så brutalt perfekt som det bara gick. Och sedan mer därtill.
Jag kunde gå upp en timme tidigare på morgonarna för att fortsätta skriva på en berättelse som egentligen var klar enligt läxans alla regler. Men efter havregrynsgröten byggde jag vidare på historien, rev ut fler blad från kollegieblocket för att utöka mer och mer.
Prestationsångest är väl ett ord att beskriva det med. Obefogad, överdriven och onödig prestationsångest.
En barndomsvän, ett ex kan man också säga, det är komplicerat (it was the 90s, och vi gick på mellanstadiet) har flera gånger delat med sig av ett minne av mig från lågstadiet. Jag sitter med alla andra elever i klassrummet och färglägger plommon. Och helt oprovocerat basunerar jag ut med hög röst så hela klassrummet hör:
Långt, långt tillbaka i tiden
Efter att ha varit ett dagisbarn som straffade alla vuxna med komplett tystnad när jag blev sur, arg eller på något sätt orättvist behandlad blev jag sedan kombinerad småclown/plugghäst i låg- och mellanstadiet.
Plugghästen Viktor var en kraftig flamma som brann från båda ändarna. Helt seriöst; minsta lilla uppgift, varje liten hemläxa, gick jag genom eld och vatten för att göra så brutalt perfekt som det bara gick. Och sedan mer därtill.
Jag kunde gå upp en timme tidigare på morgonarna för att fortsätta skriva på en berättelse som egentligen var klar enligt läxans alla regler. Men efter havregrynsgröten byggde jag vidare på historien, rev ut fler blad från kollegieblocket för att utöka mer och mer.
Prestationsångest är väl ett ord att beskriva det med. Obefogad, överdriven och onödig prestationsångest.
En barndomsvän, ett ex kan man också säga, det är komplicerat (it was the 90s, och vi gick på mellanstadiet) har flera gånger delat med sig av ett minne av mig från lågstadiet. Jag sitter med alla andra elever i klassrummet och färglägger plommon. Och helt oprovocerat basunerar jag ut med hög röst så hela klassrummet hör:
- Jag är noggrann!
Den händelsen ramar in bilden perfekt. Ambitionsnivån var maximerad. Men det är inte lätt att försöka göra saker perfekt hela tiden.
Har du någon gång legat i sängen och nojjat över att alarmet är rätt ställt inför en jobbintervju, eller första dagen på nya jobbet nästkommande morgon? Orolig för att inte kunna somna och sedan försova dig? Ond cirkel till slut som du inte vet hur du ska ta dig ur?
Sådant fick jag nog av redan i femman och sexan. Klockan hann bli kvart över tio, halvelva, till och med förbi elva (lagom till att syntdängan från Seinfeld kunde höras från köksteven). Jag fick inte komma för sent, fick inte komma för sent, var tvungen att hålla nollan jag hållit under hela läsåret (princip/tvångstanke?), fick inte komma för sent fick inte komma för sent. Inför varje kvartsamtal under mellanstadiet fick jag skitont i magen av nervositet, Samarin hjälpte inte. Såklart hade jag ingen anledning att vara det, mina föräldrar kunde alltid stolta lämna det och jag kunde alltid pusta ut.
Den rollen slog om ordentligt till högstadiet, då gjorde jag istället det minsta möjliga hela tiden. Jag tog tag i saker kvällen innan de skulle lämnas in och klarade alltihop väldigt bra ändå. Prov, arbeten och inlämningar gick ändå som på räls. Energin lades istället på alla nya och gamla relationer som blandades ihop ordentligt när man började högstadiet. En del Banslättare, en del Parkhemare, och en Rågsvedare. Tillsammans blev vi ett stort gäng!
Under högstadiet, speciellt under sjuan, var jag orädd. Orädd för konfrontationer, lärare, nior, främlingar och alla möjliga obekväma sociala situationer. Jag har ett minne att som sjua sätta mig bredvid en kille i nian (som i sin tur gick i internationella klassen (vaddå integration?)) under en rast och börja snacka med honom. Jag kallade honom för "Snygging" hela tiden och vi snackade egentligen om ingenting. Efter det hejade vi på varandra i korridorerna, "Tjena snygging!".
Galet egentligen när jag tänker på det idag. Snacka om att inte ha några barriärer, charmigt kan man tycka.
Men det hade sina baksidor också. Jag kunde säga det mesta för att få ett skratt ur klassen, vilket gjorde att jag nästan utan att tveka kunde köra över andra och göra mig själv rolig på deras bekostnad. Jag skulle inte kalla det mobbning, men jag var ibland ganska elak och vass med tungan.
Jag var omöjlig att argumentera med, för jag spelade dum, låtsades inte höra och körde cirkelargument tills den jag "bråkade" med gav upp. Jag var, som Clint Eastwood skulle kalla det, a punk.
Den händelsen ramar in bilden perfekt. Ambitionsnivån var maximerad. Men det är inte lätt att försöka göra saker perfekt hela tiden.
Har du någon gång legat i sängen och nojjat över att alarmet är rätt ställt inför en jobbintervju, eller första dagen på nya jobbet nästkommande morgon? Orolig för att inte kunna somna och sedan försova dig? Ond cirkel till slut som du inte vet hur du ska ta dig ur?
Sådant fick jag nog av redan i femman och sexan. Klockan hann bli kvart över tio, halvelva, till och med förbi elva (lagom till att syntdängan från Seinfeld kunde höras från köksteven). Jag fick inte komma för sent, fick inte komma för sent, var tvungen att hålla nollan jag hållit under hela läsåret (princip/tvångstanke?), fick inte komma för sent fick inte komma för sent. Inför varje kvartsamtal under mellanstadiet fick jag skitont i magen av nervositet, Samarin hjälpte inte. Såklart hade jag ingen anledning att vara det, mina föräldrar kunde alltid stolta lämna det och jag kunde alltid pusta ut.
Den rollen slog om ordentligt till högstadiet, då gjorde jag istället det minsta möjliga hela tiden. Jag tog tag i saker kvällen innan de skulle lämnas in och klarade alltihop väldigt bra ändå. Prov, arbeten och inlämningar gick ändå som på räls. Energin lades istället på alla nya och gamla relationer som blandades ihop ordentligt när man började högstadiet. En del Banslättare, en del Parkhemare, och en Rågsvedare. Tillsammans blev vi ett stort gäng!
Under högstadiet, speciellt under sjuan, var jag orädd. Orädd för konfrontationer, lärare, nior, främlingar och alla möjliga obekväma sociala situationer. Jag har ett minne att som sjua sätta mig bredvid en kille i nian (som i sin tur gick i internationella klassen (vaddå integration?)) under en rast och börja snacka med honom. Jag kallade honom för "Snygging" hela tiden och vi snackade egentligen om ingenting. Efter det hejade vi på varandra i korridorerna, "Tjena snygging!".
Galet egentligen när jag tänker på det idag. Snacka om att inte ha några barriärer, charmigt kan man tycka.
Men det hade sina baksidor också. Jag kunde säga det mesta för att få ett skratt ur klassen, vilket gjorde att jag nästan utan att tveka kunde köra över andra och göra mig själv rolig på deras bekostnad. Jag skulle inte kalla det mobbning, men jag var ibland ganska elak och vass med tungan.
Jag var omöjlig att argumentera med, för jag spelade dum, låtsades inte höra och körde cirkelargument tills den jag "bråkade" med gav upp. Jag var, som Clint Eastwood skulle kalla det, a punk.
Kommentarer
Trackback
