Spelvärldens pubertet
Åttio- och nittiotalet var tv-spelens barndom. En tid för nyexaminerade unga män och kvinnor att testa sig fram och utforska vad som då var ett helt nytt underhållningsmedium. Spelen riktade sig generellt mot sådana som jag, alltså barn. För det var barn som spelade spelen på de små, små tv-apparaterna i hushållet som inte stod i vardagsrummet. Det var leksaker precis som vilken studsboll, rutschkana och låtsasbil som helst. Och leksaker var bara tidsfördriv tills man vuxit upp och förväntades ägna sig åt viktigare saker.
Lyckligtvis har inte bara jag vuxit upp med tv-spel, tv-spelen har nämligen också vuxit upp med mig.
När Playstation släpptes 1994 lyckades Sony med något som Sega varit långt ifrån och Nintendo inte ens försökt göra; få spelvärlden att växa upp. Maskinen marknadsfördes med graffitikonst och smygpretentiösa, på gränsen till äckliga, konstverk. Flaggskeppet Wipeout innehöll licensierad elektronisk musik från heta artister och fordonen hade givits form av designstudios.
Playstation skapade en helt ny publik. En publik som nu ville pröva på att spela, eftersom det inte längre var något barnsligt. (Jämför det ungefär med vad Nintendo gjorde med Wii, som breddade spelpubliken ytterligare att till och med pensionärer nu ville bowla framför tv:n)
Åren efter det började spelvärlden växa till sig ordentligt. Maskinerna blev kraftfullare, spelen större och mer påkostade och spelarna bara fler och fler. Som Hideo Kojima sade för ett par dagar sedan: "In this day and age, the video game business is a major entertainment industry that surpasses movies in terms of revenue. But when I started out, it was a completely different story. Back then, the game industry was a place for people with broken dreams to gather because they couldn't land the jobs that they really wanted"
Men efter barndomen kommer puberteten och vi vet alla vad det innebär. En period av omogna utspel, ogenomtänkta handlingar och en kropp man inte riktigt vet vad man ska göra av:
Jag vet att mina föräldrar skulle få spel om jag visade dem Dead Space 2, men det får inte mig som 26-åring att vilja spela det mer. Nej, den här reklamen riktar sig till sådana som vill trotsa sina föräldrar. Och de får i sin tur inte ens köpa spelet då de garanterat är under 18 år.
När jag ser spelreklam som denna så skäms jag. Fy vad pinsamt det är.
Den osäkra tonåringen med kasst självförtroende ser jag när jag startar upp Modern Warfare 2 från 2009, även det ett spel med en åldersgräns på 18 år:
Grattis till ditt köp av den här boken! För att undvika att du tar illa upp av innehållet skulle du kunna hoppa över sidorna 142-191. Vi vill ju absolut inte att du ska ta illa upp, det vore vår värsta mardröm. Du kanske skulle bli arg och sparka ner någon och sedan skylla på den här boken. Det vill vi ju inte ska hända. Vi vill inte reta upp någon. Du blev väl inte arg nu? Säg "Nej, jag blev inte arg".
Modern Warfare 2 innehåller ett uppdrag där man som agent har infiltrerat en terroristgrupp och tar sedan del av en massaker på en rysk flygplats. Man går långsamt genom flygplatsen med automatvapen och pepprar ner hundratals oskyldiga människor. Ingen tvingar en att skjuta någon, men man kan om man vill. Ett otroligt effektfullt uppdrag som blev den vinterns stora snackis.
Men istället blir det som en parentes i spelet, just eftersom man tvingas svara "Nej, jag kommer inte provoceras" för att få spela det. Nästan som att man skrev under på att inte anklaga spelet för något i efterhand.
Att inte våga ta ställning är ett av spelvärldens största tecken på att den är ett ungt medium. Dante's Inferno hade till exempel inget att säga, trots att det tog upp sådan monumental sak. Kritik mot aktuella händelser händer aldrig i spelens värld, knappt ens historiska händelser. Ingen utvecklare tar några steg åt något håll. Det längsta vi kommit är att konstatera att under Andra Världskriget var de allierade goda och nazisterna onda. Rädslan att uppröra människor med kontoversiella åsikter och uttalanden gör att många spel blir intetsägande. Spel som annars kunnat bli odödliga just för att de tog ställning till något aktuellt krig, ett fenomen, en ledare eller något annat.
Den hormonstinna tonårspojken märker jag hos mig själv. Ja, problemet ligger absolut inte bara hos spelutvecklare och PR-folk. Vi spelare är också en del av problemet. Under E3-mässan i år följde jag mycket av vad som hände, både på presskonferenserna, på mässgolvet och i intervjuer. Så fort jag ser en kvinna stå och prata om tv-spel på tv är den första tanken som flyger genom mitt huvud "ögongodis för alla killar där ute". Så här vill jag inte tänka för jag vet faktiskt bättre, men det är så det är.
Jag skäms för att erkänna det och jag övar hela tiden på tanken att tv-spel är för alla. Publiken är idag så bred och jag har svårt att vänja om mitt hårt programmerade huvud från tv-spelens barndom. Jag följer hellre kvinnors spelbloggar av just den anledningen, för att ställa om mina blixtsnabba fördomar. Emmyz.net skrivs av en ganska så nybliven mamma som bor på Gotland. En riktigt bra blogg för spelälskare, tekniknördar och föräldrar. Xboxflickan.se är också bra, men hennes matiga inlägg om spel har tunnats ut ordentligt på sista tiden.
Nog vet jag att det finns andra som gör precis samma kategorisering! En kvinna vid namn Jade Raymond jobbade som producent på de två första Assassin's Creed-titlarna. Inför det första spelet stod hon väldigt mycket i rampljuset. Så pass mycket att folk började tro att Jade var den som gjorde spelet, att hon var hjärnan och hjärtat bakom hela spelet. Hon gjorde hela tiden beundransvärda försök att få in faktumet att hon var del av ett lag som utvecklade det här spelet. Men spelpressen, spelutvecklare från andra spelstudior och (verkligen inte minst) spelarna struntade fullständigt i det, alla var helt upptagna med faktumet att en snygg tjej jobbade med tv-spel.
När en PR-kampanj till Assassin's Creed II blev aktuell valde hon att inte ta några intervjuer alls, utan lät resten av utvecklarlaget få tid i strålkastarljuset. Se, ni skrämde bort henne!
Dåså, för att sammanfatta: Ungdomen är trots allt en viktig tid och man ska aldrig förlora den helt. Men vad behövs för att spelvärlden en dag ska kunna bli vuxen?
Tydlig målgrupp?
Lyckligtvis har inte bara jag vuxit upp med tv-spel, tv-spelen har nämligen också vuxit upp med mig.
När Playstation släpptes 1994 lyckades Sony med något som Sega varit långt ifrån och Nintendo inte ens försökt göra; få spelvärlden att växa upp. Maskinen marknadsfördes med graffitikonst och smygpretentiösa, på gränsen till äckliga, konstverk. Flaggskeppet Wipeout innehöll licensierad elektronisk musik från heta artister och fordonen hade givits form av designstudios.
Playstation skapade en helt ny publik. En publik som nu ville pröva på att spela, eftersom det inte längre var något barnsligt. (Jämför det ungefär med vad Nintendo gjorde med Wii, som breddade spelpubliken ytterligare att till och med pensionärer nu ville bowla framför tv:n)
Åren efter det började spelvärlden växa till sig ordentligt. Maskinerna blev kraftfullare, spelen större och mer påkostade och spelarna bara fler och fler. Som Hideo Kojima sade för ett par dagar sedan: "In this day and age, the video game business is a major entertainment industry that surpasses movies in terms of revenue. But when I started out, it was a completely different story. Back then, the game industry was a place for people with broken dreams to gather because they couldn't land the jobs that they really wanted"
Men efter barndomen kommer puberteten och vi vet alla vad det innebär. En period av omogna utspel, ogenomtänkta handlingar och en kropp man inte riktigt vet vad man ska göra av:
Harmonix visar upp Dance Central till Microsofts Kinectkamera under E3-konferensen 2010
Ni som tar er igenom mina gamla dagboksinlägg från Lunarstorm vet verkligen vad jag pratar om. Sedan 2000-talet har spelvärlden liknat just en sådan flamsig ungdom som beter sig lite som den vill.
Den trotsiga tonåringen visade sina framfötter under marknadsföringen av Dead Space 2 som släpptes i Januari tidigare i år:
Ni som tar er igenom mina gamla dagboksinlägg från Lunarstorm vet verkligen vad jag pratar om. Sedan 2000-talet har spelvärlden liknat just en sådan flamsig ungdom som beter sig lite som den vill.
Den trotsiga tonåringen visade sina framfötter under marknadsföringen av Dead Space 2 som släpptes i Januari tidigare i år:
"Your mom hates Dead Space 2" hette kampanjen inför att spelet skulle släppas. Visst går det att fnissa åt de stackars kvinnorna som får se de värsta bitarna ur ett riktigt obehagligt spel. Men så fort man börjar tänka ett par steg längre inser man hur löjligt det här egentligen är. Dead Space 2 är ett spel med en åldersgräns på 18 år. Vilken artonåring och äldre är intresserad av att köpa ett spel för att trotsa sin mamma?
Jag vet att mina föräldrar skulle få spel om jag visade dem Dead Space 2, men det får inte mig som 26-åring att vilja spela det mer. Nej, den här reklamen riktar sig till sådana som vill trotsa sina föräldrar. Och de får i sin tur inte ens köpa spelet då de garanterat är under 18 år.
När jag ser spelreklam som denna så skäms jag. Fy vad pinsamt det är.
Den osäkra tonåringen med kasst självförtroende ser jag när jag startar upp Modern Warfare 2 från 2009, även det ett spel med en åldersgräns på 18 år:
Grattis till ditt köp av den här boken! För att undvika att du tar illa upp av innehållet skulle du kunna hoppa över sidorna 142-191. Vi vill ju absolut inte att du ska ta illa upp, det vore vår värsta mardröm. Du kanske skulle bli arg och sparka ner någon och sedan skylla på den här boken. Det vill vi ju inte ska hända. Vi vill inte reta upp någon. Du blev väl inte arg nu? Säg "Nej, jag blev inte arg".
Modern Warfare 2 innehåller ett uppdrag där man som agent har infiltrerat en terroristgrupp och tar sedan del av en massaker på en rysk flygplats. Man går långsamt genom flygplatsen med automatvapen och pepprar ner hundratals oskyldiga människor. Ingen tvingar en att skjuta någon, men man kan om man vill. Ett otroligt effektfullt uppdrag som blev den vinterns stora snackis.
Men istället blir det som en parentes i spelet, just eftersom man tvingas svara "Nej, jag kommer inte provoceras" för att få spela det. Nästan som att man skrev under på att inte anklaga spelet för något i efterhand.
Att inte våga ta ställning är ett av spelvärldens största tecken på att den är ett ungt medium. Dante's Inferno hade till exempel inget att säga, trots att det tog upp sådan monumental sak. Kritik mot aktuella händelser händer aldrig i spelens värld, knappt ens historiska händelser. Ingen utvecklare tar några steg åt något håll. Det längsta vi kommit är att konstatera att under Andra Världskriget var de allierade goda och nazisterna onda. Rädslan att uppröra människor med kontoversiella åsikter och uttalanden gör att många spel blir intetsägande. Spel som annars kunnat bli odödliga just för att de tog ställning till något aktuellt krig, ett fenomen, en ledare eller något annat.
Den hormonstinna tonårspojken märker jag hos mig själv. Ja, problemet ligger absolut inte bara hos spelutvecklare och PR-folk. Vi spelare är också en del av problemet. Under E3-mässan i år följde jag mycket av vad som hände, både på presskonferenserna, på mässgolvet och i intervjuer. Så fort jag ser en kvinna stå och prata om tv-spel på tv är den första tanken som flyger genom mitt huvud "ögongodis för alla killar där ute". Så här vill jag inte tänka för jag vet faktiskt bättre, men det är så det är.
Jag skäms för att erkänna det och jag övar hela tiden på tanken att tv-spel är för alla. Publiken är idag så bred och jag har svårt att vänja om mitt hårt programmerade huvud från tv-spelens barndom. Jag följer hellre kvinnors spelbloggar av just den anledningen, för att ställa om mina blixtsnabba fördomar. Emmyz.net skrivs av en ganska så nybliven mamma som bor på Gotland. En riktigt bra blogg för spelälskare, tekniknördar och föräldrar. Xboxflickan.se är också bra, men hennes matiga inlägg om spel har tunnats ut ordentligt på sista tiden.
Nog vet jag att det finns andra som gör precis samma kategorisering! En kvinna vid namn Jade Raymond jobbade som producent på de två första Assassin's Creed-titlarna. Inför det första spelet stod hon väldigt mycket i rampljuset. Så pass mycket att folk började tro att Jade var den som gjorde spelet, att hon var hjärnan och hjärtat bakom hela spelet. Hon gjorde hela tiden beundransvärda försök att få in faktumet att hon var del av ett lag som utvecklade det här spelet. Men spelpressen, spelutvecklare från andra spelstudior och (verkligen inte minst) spelarna struntade fullständigt i det, alla var helt upptagna med faktumet att en snygg tjej jobbade med tv-spel.
Jade Raymond
När en PR-kampanj till Assassin's Creed II blev aktuell valde hon att inte ta några intervjuer alls, utan lät resten av utvecklarlaget få tid i strålkastarljuset. Se, ni skrämde bort henne!
Dåså, för att sammanfatta: Ungdomen är trots allt en viktig tid och man ska aldrig förlora den helt. Men vad behövs för att spelvärlden en dag ska kunna bli vuxen?
- Marknadsföring av spel ska inte försöka vara så himla larvig
- Spelutvecklare ska våga ta ställning och välja sida i något ämne
- Jag som spelare ska släppa elitknappen på bröstet och glädjas åt den stora skaran människor som numera älskar tv-spel
- Vi måste släppa diskussionen om ifall tv-spel är konst eller inte, den gör mig så tröööööööött
Kommentarer
Postat av: Ola
"Vi måste släppa diskussionen om ifall tv-spel är konst eller inte, den gör mig så tröööööööött"
Ellerhur! Spela och var glad, gilla spelet eller inte och varför är upp till en själv :)
Postat av: Viktor
Ja, vad är det egentligen för fåntrattar som ständigt håller igång den här debatten? Låt spelkulturen växa fritt så får vi se vad den sträcker sig någonstans.
Trackback
