När jag tänker efter känns det väldigt egocentriskt att hålla på och älta gamla händelser och saker som hände för tio år sedan. Men sedan kom jag på att det är just det en blogg är till för. I den här kategorin blir det därför mycket gammalt groll som jag vill skriva om.

Högstadiet är en tid som många gärna glömmer bort. En tid där man inte var barn men heller inte ungdom i dess positiva bemärkelse. Kroppen är som mest oproportionerlig, inga kläder passar och vad ska man nu kalla det man gör med kompisarna efter skolan, nu när "leka" är på tok för larvigt helt plöstligt? För många är det skönt att istället växa till sig lite, börja gymnasiet och träffa helt nya människor.

För mig är dock högstadiet det jag helst minns. Det har säkert mycket att göra med människorna jag delade det med. Jag kan tänka mig att slutet av nian är sista gången man träffar majoriteten av sina kompisar från den tiden. Men jag har haft äran att vara en del av ett stort grabbgäng som höll ihop långt efter högstadiets slut. Vänner för livet helt enkelt.

Med dem i åtanke är det inte svårt för mig att förklara min kärlek till Falkbergskolan. För mig är tiden med mina vänner det som jag älskar med högstadiet. För det genomsyrade alla lektioner, gymnastikploj, raster, luncher, promenader till och från skolan, telefonsamtal, ett par enstaka sms och mobilsamtal. Och så naturligtvis all den oändliga fritiden.


Det är få saker man kan säga som får en att framstå mer pubertal än att proklamera att man har världens bästa vänner. Men när jag får så konkreta flashbacks via mina gamla dagboksinlägg, bilder och därför tänker extra mycket tillbaka på tiden då allt detta var på riktigt, då är svårt att hålla sig. Riktigt svårt.

Just nu känns det mest som sagor och historier. Men en gång i tiden var det på blodigt allvar alltihop. Rivaliteter till andra gäng, problem med föräldrar, tjejer och läxor.

Vilken liten parvel jag var. Men vilka vänner jag samlade på mig.