Det går inte att överdriva när jag ska beskriva hur mycket Lock, Stock and Two Smoking Barrels influerat mig. Med tretton år på nacken ska den här filmen inte vara något annat än stolt över att fortfarande vara så bra som den är.

Jag köpte den på Bluray förra året och när jag då såg den på nytt insåg jag hur mycket den formade min gemenskapskrets under högstadiet. (Det är också uppmuntrande att påminna sig själv om att Jason Statham faktiskt gjorde något bra innan han blev 2000-talets Jean-Claude Van Damme)

Vara onödigt taskiga mot varandra? Check.
Reta vissa personer i gruppen om att de är feta, även fast de inte är det? Check.
I princip total frånvaro av tjejer i gruppen? Check. (Och så hade vi mage att klaga på att inte ha en partner)
Ironi, ironi och ironi? Check.


Den här filmen är min Pulp Fiction. Den kommer aldrig bli tråkig att se på. Soundtracket är magiskt, dialogen är fantastisk och miljöerna så härligt vardagliga. Det var så avslappnat att se ganska normala karaktärer gå omkring i vanliga kläder och skjuta med gamla hagelbrakare och omaka vapenpar. Det var en bra bit från Hollywood, en bra bit från Face/Off med sina perfekta stunthopp, guldpickor, solglajjor och värdelösa hejdukar med automatkarbiner.

Efter den här filmen fick regissören Guy Ritchie en stor hög med pengar som han snabbt slukade, följt av en kraftig längtan att krysta. Vad som kom ut då, två år senare, var Snatch. En film med exakt samma yta som sin föregångare, men utan det extra djupet. Att se den på bio var en fest, men den har inte åldrats alls lika fint som Lock, Stock and Two Smoking Barrels, en av mina absoluta favoritfilmer.