Visst är det lyxigt att vänta så länge att spela ett spel att utgivaren/utvecklaren hinner släppa en eller flera versioner av samma spel som på de flesta sätten är bättre än originalet?

Spelvärlden och filmvärlden fungerar väldigt olika på den här fronten. En nyinspelning av en klassiker blir i princip alltid mycket sämre än originalet. Ny regissör och ny uppsättning skådespelare räcker för att hela känslan i filmen blir helt annorlunda, även om manuset är detsamma. Seriöst, Vince Vaughn som Norman Bates i Psycho från 1998? 12 angry men nyinspelad som TV-film 1997, och i färg dessutom?! Jag skiter i om jag dömer i förväg, jag tänker aldrig se de "filmerna".


Skådespelarinsatser i film visar hur riktiga människor alltid kommer överträffa digitalt uppbyggda människor med röster. Om någon stackars regissör får för sig göra en Batmanfilm 2029 med bland annat en nytolkning av Jokern, hur skulle du reagera då?

Så fungerar det inte i spelvärlden. Under 2000-talet började många klassiska titlar få en andra (och ibland tredje) chans i rampljuset. Här får spelutvecklare istället chansen att hyvla ner tröskeln mellan spelaren och spelupplevelsen. Genom den grafiska och tekniska utvecklingen som exploderar om och om igen görs det även lättare för ögonen att ta in det som förmedlas. Distributionen har även den förenklas, att betala och ladda ner spelet direkt till sin konsol/smartphone görs numera snabbt, smidigit och säkert (eller, är det verkligen säkert? Jag tittar på dig Sony).

Den här utvecklingen har jag inga som helst problem med, tvärtom. Jag passar faktiskt själv på att uppleva ett par gamla klenoder i nytappning. Oftast ser jag ingen stolthet i att spela originalversionen av spelet jag vill spela. Finns det någon nyare, offentlig version med skönare grafik och smidigare sparsystem så väljer jag den istället.

För ett par månader sedan köpte jag Final Fantasy I och II till min iPhone för 28kr styck. Snyggare grafik, nyöversatt dialog (översättningen under 80-talet var Vä-Rde-Lös), möjligheten att spara när jag vill (och inte oroa mig för att sparningen kan gå sönder) och naturligtvis möjligheten att spela var jag vill. Jag skulle aldrig få för mig att för typ 30 gånger pengarna komma över spelen på Ebay och sedan spela det helhjärtat framför en TV på ett dammigt gammalt NES som kan få för sig att radera min sparfil när som helst.


Undantagen är när jag tar på mig ett projekt, som mitt Metroidmarathon. Då ska såklart originalversionerna spelas på rätt konsol. Sedan har vi även de tragiska exemplena där nytappningen våldfört sig på originalet. Men vi kommer till det.

Ni puckon som alltså inte spelat Ōkami​ (alltså 100% av er)(ja, jag fortsätter gnälla) kan ju skippa versionen till Playstation 2 och köra det till Wii istället. 16:9 ratio istället för 4:3 och mer passande kontroll när man ritar med wiimoten istället för vanlig handkontroll.

Har du inte spelat The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64 finns det en omsläppt version till GameCube så du får spela med den skönare handkontrollen till GameCube. Sedan kan du också ladda ner det billigt till ditt Wii och köra med trådlös handkontroll. Senare i år kommer även Ocarina of Time 3D till den bärbara konsolen 3DS som ser ut att bli den bästa versionen hittills. Bättre grafik, omarbetat meny- och kartsystem och sedan naturligtvis 3D-effekten. Weeeee.


Sedan har Sony tagit på sig att snygga till båda God of War-spelen, Prince of Persia-trilogin och Sly-spelen från förra konsolgenerationen och sedan släppa dem till Playstation 3. På gång är även Metal Gear Solid 2 & 3 (en personlig favorit och must-have) och en rad PSP-spel. Samma sak är gjort med Beyond Good & Evil (som även finns till Xbox360). Här ligger ribban lite lägre då enda förändringarna är egentligen mer högupplösta texturer och trofésupport. Fortfarande en bättre version av originalet.

Sonys största fjäder i hatten blir dock att på samma skiva släppa Ico och Shadow of the Colossus i samma tappning i höst. Gör dig själv en tjänst och köp den utgåvan och spela de spelen, oavsett om du gjort det tidigare eller ej. Det ska jag göra. De två spelen är båda lätt värda. Länk till spelomslaget (jag ville inte lägga in den där fula bilden efter allt bra jag sagt om spelen).

Det går ju inte alltid bra, tyvärr. 2006 släppte Capcom Mega Man Powered Up vars syfte var att visa världen visionen de hade då de skapade de första Mega Man-spelen under åttiotalet men inte kunde på grund av tekniska begränsningar.


En annan glädjande effekt av denna trend är att riktigt gamla spel från helt utdöda genrer grävs upp och får ett helt nytt ansikte. Dessa blir sedan så omtyckta av både nya och gamla spelare att genren får ett uppvaknande. Jag pratar om The Secret of Monkey Island. Men nu börjar det här inlägget bli för långt så jag rundar av och fortsätter i ett annat.