Shit! Vilken nostalgitripp. Shit.

Att spela PC-spel under 90-talet och inte stöta på någon av Lucasarts pusselspel var helt omöjligt. Nämn någon av titlarna ovan för en gamer född 1988 eller tidigare och bevittna hur deras ögon tåras långsamt och vackert samtidigt som de drar på smilbanden. Ungefär som om de har en hemlighet i deras hjärtan som du aldrig kommer komma åt. Förvänta dig samma reaktion om du nämner Portal för typ vem som helst. Den enda skillnaden är att alla har spelat Portal, så det är ingen unik hemlighet för en särskilt utvald skara.

Ja, jag kan erkänna. Jag har ofta kännt mig mallig över att ha plågat mig själv med Lucasarts plågsamma pussellösning som plågat min plågade generation i många plågsamma år. Och när jag kan säga att jag klarat alla titlar ovanför så tänds en liten men stolt låga i mig. För grejen är den att antingen är dessa spel väldigt ologiska, 'trial and error'-störande eller absurt ologiska. Och att kolla upp på Internet hur man gör? Glöm det grabben.


Men Monkey Island-serien plockade jag aldrig upp. Jag har ingen aning om varför, den hade ju Lucasarts logga, precis som alla andra spel i det här inlägget. Var det pirattemat som inte tilltalade mig? Det kan mycket väl vara så. Jag spelade igenom The Curse of Monkey Island när det begav sig, det nästbästa av alla Lucasarts äventyrstitlar. Men de två första spelen lät jag bli. Tills år 2011.


The Secret of Monkey Island: Special Edition släpptes på de flesta plattformarna med omritad, högupplöst grafik och röstskådespel. Och troféer. Uppföljaren har fått precis samma behandling och jag köpte båda för dryga hundralappen, jag visste redan då att det var lätt värt.

En riktigt imponerande del av det här nysläppet är att originalspelet spelas simultant och med ett knapptryck stänger man ner den nya grafiken, ljudet och rösterna och lämnas med originalet. Här får man alltså det bästa av två världar, det är alltså fullt möjligt att spela igenom hela spelet som det såg ut och lät 1990.

Tyvärr fungerar det inte rakt igenom. En tiondels sekund av varje påbörjad mening hörs av röstskådespelet, hela tiden, när man spelar den gamla versionen. Stort minus för autenciteten.

Annars håller The Secret of Monkey Island än. Genren är ju nästan utdöd och det förstår jag varför när jag kommer på mig själv att testar att kombinera alla mina saker på alla mina saker. Att envist testa alla möjliga och omöjliga lösningar för att sedan upptäcka att jag missat något litet objekt på skärmen som jag skulle interagera med, det är inte kul. Det nya hjälpsystemet hjälper en såklart med det, men det fungerar också som ett eget krokben på sig själv eftersom det också pekar på varför genren är död.

Men dialogen är underbar, humorn genomsyrar hela spelet. Det är själva stommen av upplevelsen, inte känslan av att tänka logiskt och lösa praktiska problem. För de egenskaperna har man inte alls nytta av i dessa spel.


Första halvan är utan tvekan bäst, alltså Mêlée Island. Där händer de roligaste sakerna, man träffar på mest människor och pusslena har lite mer känslan att vara over the top. Andra halvan kändes lite tråkigare, den består ju mycket av en promenad på en halvöde ö och en helt plötsligt överraskande logisk pussellösning. Kombinera krut och rep för bomb, mata bananer till apan och så vidare. Och sista bossen är inte särskilt rolig, men å andra sidan: Hur gör man en rolig sista boss i ett peka&klicka-spel?

En klassiker som var en ära att spela igenom. Om andra halvan hade innehållit mindre trista labyrintpussel och ensamhet hade betyget troligtvis varit högre. Kan inte vänta på att få spela tvåan!

BETYG: 3/5

P.S