Hur länge får man hålla något emot någon annan? Hur länge får man misstro någon för något? Hur länge får man gå utan att förlåta någon? Hur länge får man skylla på något/någon för ens egna handlingar?

Förhoppningsvis inte särskilt länge alls. Men det är säkert mycket vanligare än jag tror att människor fastnar i svek, misstag och sår för att sedan aldrig riktigt klättra upp ur gropen man från början grävde för att man ville. En av de mest centrala delarna av kristendomen handlar om förlåtelse. Hur förlåtelse mot oss själva och varandra är bland det viktigaste, om inte det absolut viktigaste, vi behöver lära oss.

Jag håller fortfarande på och lära mig att göra det, för jag vill vara bättre på det. Det är till viss del varför jag skriver om V som i Viktor. Titta tillbaka och skriva om mig själv. Spegla mig själv, recensera mig själv, kritisera mig själv och hylla mig själv.

Och för det behövs regler, för vad skulle vi vara utan regler?

Inga händelser yngre än tio år. Då är det alltid ett väldigt behagligt avstånd från alla händelser och tankar som jag kommer ta upp.

Ett decennium.

Det är en väldigt lång tid. En väldigt väldigt lång tid. Det hinner hända helt absurt mycket. Få se nu...

För tio år sedan gick jag i nionde klass i Falkbergsskolan, vårterminen var igång. Jag tror att vi hade hunnit vara iväg på klassresan uppe i fjällen som vi samlat pengar till i flera år. En klassresa som levde upp till en bråkdel av förväntningarna. Ärligt talat var alla förväntningar och timlånga samtal med min bästa vän flera gånger roligare än själva resan i sig.

Jag lyckades hamna i en stuga (klassen delade på ungefär fyra stugor) med ett par människor som kommit dit för att tjafsa med varandra. Inte alla i hela stugan, utan ett par stycken. Det var inte så att jag inte hade några kompisar i stugan, för det hade jag. Men jag pallade inte med atmosfären så jag packade mina saker i smyg, langade ut allt genom sovrumsfönstret när ingen såg och tog sedan en "promenad" där jag bar all min packning till en annan stuga som jag hellre ville bo i.

Saken är den att jag aldrig sa till mina kompisar i första stugan att eller varför jag drog. Jag reflekterade inte ens över det, tänkte egentligen bara på mig själv. Väldigt taskigt av mig. Det dök upp ett par veckor senare, att de undrade var jag tog vägen.

Under skolgången var jag alltid en smitare. Jobbig atmosfär? Konflikter hänger som luftburet mögel i luften? Hemmafest och många fulla människor överallt? Då sticker jag, helst utan att någon vet om det. Värst var detta under högstadiet, innan några av mina vänner påpekade för mig hur fult av mig det var att bara sticka som jag gjorde. För det gjorde jag, så fort jag fick chansen.

Mina vänner slutade försöka leta efter mig, för om jag inte syntes till så hade jag troligtvis stuckit.

Förhoppningsvis är jag bättre på det idag. Inte på att smita, utan att vara kvar och ta adjö av människor på ett mer propert sätt. Ja, det vet jag faktiskt att jag är.