Jag minns tiden när egna åsikter började formas i mitt huvud. När jag inte lägre apade efter exakt vad mina äldre syskon eller andra häftiga människor tyckte. Låtar på radion kunde ibland ibland ibland var okej att lyssna på, en film kunde vara bra/dålig innan jag kollade med någon först. De första, trevande stegen mot att växa upp är såklart de mest pinsamma. Alla människor är antingen svarta eller vita (bildligt talat, duh), inga gråzoner alls. Orättvisor är alltid någons fel, vuxna människor sysslar med så oändligt mycket dumheter, "Don't trust anyone over 30".

Och här kommer Lunartstorm in i bilden. Jag har tidigare skrivit om mitt "missbruk" av denna numera döende hemsida. Men när det begav sig för ungefär tio år sedan var den det hetaste som fanns, for realz.

Det var här jag formulerade mina först ord i texter som inte hade något med någon skoluppgift att göra. Under dagboksfunktionen delade jag med mig själv. Inget "Hej dagboken, idag åt jag mat och drack vätska" utan mer som att tömma ur sina tankar och skriva om saker som jag grubblade på.

Lyckligtvis tyvärr lyckligtvis tyvärr lyckligtvis sparade jag alla mina publicerade inlägg innan mitt konto försvann. Det extra roliga med det var att jag i filnamnet på varje inlägg även skrev vilket datum jag publicerade texten. Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt att när dessa texter blir tio år gamla ska de återpubliceras.

Så idag är ingen vanlig för det är något som fyller tio år idag.

För tio år sedan hade våren lite smått börjat krypa fram över Tullinge. Blommorna blommade och träden trädade. Eller nej, jag har ingen aning om hur vädret för tio år sedan idag, det där lät bara så häftigt. Cykelturen till Falkbergskolan var i alla fall tusen gånger mer behaglig än vad det var en månad tidigare (jag cyklade till skolan i 9 av 10 fall). Jag hade haft Lunarstorm ett par veckor och kände att det var dags att börja skriva. Bara sådär. Och det första inlägget finns det inte särskilt mycket att säga om. Jag babblar på om ingenting och häver ur mig pinsamheter efter pinsamheter. Tonårsdramatik med ingen som helst urskiljning.

100 % äkta, inga ändringar gjorda. Bara Ctrl-C, Ctrl-V. Jag tänker lägga upp de allra flesta texterna jag skrev under de åren jag spenderade på Lunarstorm. En tydlig utveckling är att texterna blir mörkare och mer cyniska under åren som kommer, så ett par enstaka texter tänker jag inte lägga upp. Där finns inget nostalgiskt glitter att hämta.

Så, är du intresserad, varsågod och läs vad 16-åriga Viktor tänker om livet.
Kanske för att se vad jag började någonstans?
Kanske för att jämföra och märka hur långt/kort jag kommit?
Kanske av ren nyfikenhet?
Om inget av ovanstående, så får jag åtminstone träna på att skratta åt mig själv.

Och har du något i texten att ställa mig till svars för? Säg det idag i så fall. Imorgon är den här texten över tio år gammal och då tänker jag inte längre stå till svars för vad jag skrivit. Då har den nämligen preskriberats och sedan förpassats till mitt arkiv där den får åldras i fred.

Här igen.

Börjar lära mig lite hur det här Lunarstorm fungerar. Det fungerar som en drog. Man vill bara ha mer och kan inte sluta.

Nåja. Tyvärr måste man tänka på viktigare saker än sketna Lunarstorm. Ett lastbilslass av inlämningar ska in snart i skolan och jag oroar mig. Sen vaknar man för sent på morgonen och missar veckans höjdpunkt i skolan, nämligen hemkunskap. Man kastar på sig kläderna, äter en halv macka med något på. Vad det ligger på hinner man inte se, allt går så fort (hihi). När man cyklar till skolan har det förståss regnat under natten och vägarna är våta. Stänkskärmar på cykeln behövs inte, oftast. Man får små små prickar på byxorna som inte går bort. Man får gå omkring hela dagen och skämmas över sina byxor som ser ut att ha blivit behandlade av......av.....en prickmaskin (tihi). Sen får man ont i huvudet och det blir fisk till lunch. Det är prov på matten och man somnar på NO:n. Dagen är lång och rasterna verkar visst ha blivit utplånade. Man luktar groda under armarna och man spiller målarfärg på byxorna på bilden. Man trampar fel på gympan, gör illa sig men det gör visst inte tillräckligt ont för att man får åka hem. Man har äcklig andedräkt och man har tröjan ut-och-in, men ingen säger det till en. Man får gå ensam hem från skolan och man får skavsår på hälen. Man får ett myggbet i hårbottnen och en finne i örat.

Tro inte nu att jag har varit med om en sådan dag. Men ibland har det varit nära. Som tur var finns det ju saker som får en att fortsätta leva. En viss människa som jag inte ens har pratat med på typ ett halvår. Mina underbara kompisar och vänner. Min familj.

Det är alltså så att andra människor får en att må bra. Inte en fanta, inte en pizza, inte ett Nintendo, inte en cykel och inte en räkning. Tack alla människor som hjälper mig i mitt ibland så fruktansvärda liv.