Fin är ett ganska mesigt ord. Kort och gott är det, inte mer än så.

Vad innebär ordet fin för dig? Använder du det för att beskriva hur något ser ut eller är?

Jag anser att fin och dess variationer sällan ska användas för att beskriva människor. Varför? Det är ett så pass tamt uttryck, av snygg, vacker, söt och stilig hamnar det sist på listan. Jag upplever det som att de flesta håller med mig om detta, kanske utan att riktigt tänka på det. För i vardagsspråk används nästan alltid fin i dess starkaste form. Alla har vänner, syskonbarn och kollegor som är de finaste. Var håller alla de fina hus egentligen?

Ett annat problem jag har med fin är att det ibland får en dold betydelse när det riktas mot människor.

"Åh, ni har så fina barn" låter i mina öron som "Åh, ni har så lugna och skötsamma barn".
"Ja, han var så fin" låter i mina öron som "Ja, han var så snäll och hjälpsam som gjorde precis som vi sade".

Fin tenderar att bli en trojansk häst man rullar in i konversationer för att få saker sagda om människor man kanske inte vill säga rakt ut. Fina människor, vad betyder det egentligen? Lydiga? Snälla? Snygga? Välklädda?

Det kan vara engelskans intåg i det svenska språket som format svenskans fin. Engelskans fine innebär ju inte alltid att man är just fine, istället används det ofta när man är missnöjd, uppgiven eller sur. Är det en slump att samma ord används för böter?

Eller så är jag helt enkelt ensam om att tycka detta.

Exempel på saker som i mina ögon kan vara fina på riktigt:
Tröjor och skjortor
Frisyrer och naglar
Träd och blommor
Fiskar och hästar
Gärningar och gester
Visor och dikter
Solnedgångar och stunder

Teckningar och färger