Värdelösa armar

Det var en gång en kontorschef som var inne på sin andra vecka på arbetsplatsen. Hans chef var på smekmånad i tre veckor till, kvinnan han ersatte var bortrest i New York och gick inte att få tag på. Alltså, han hade ingen att fråga varken bredvid eller över sig utan de första veckorna gick helt och hållet ut på att luska ut hur arbetsplatsen fungerade genom diverse post-its och drivor med pärmar som var av varierande betydelse.

Efter dedikerat detektivarbete hade han lyckats klura ut ett par företag som hans företag hade avtal med. Ett av dem var ett gymföretag där avtalet på någit sätt bestod av ett visst antal gymkort som personalen fick turas om att använda. Kontorschefen ville veta mer om detta avtal då det dagligen kom folk och ville ställa sig i kö för gymkort. Fram tills idag hade han med ett brett leende skrivit ner deras namn på en rosa post-it och sedan sagt att han kommer lösa det. Men nu var det dags att faktiskt lösa det.

Han ringde upp företaget och bad att få prata med kontaktpersonen som han så snabbt som möjligt bokade ett möte med. Efter det gick han och bokade ett mötesrum på sitt kontor, han har troligtvis aldrig känt sig så vuxen.

Ett par dagar senare hämtade han upp representanten, erbjöd honom något att dricka och visade sedan in honom i mötesrum. Kontorschefen såg fram emot att få klarhet i detta. Den unge killen från företaget såg ovan ut i sin svarta kavaj när han satte sig med sin pappmugg med svart artighetskaffe i. (Artighetskaffe är kaffe man helt enkelt tackar ja till för att vara artig men sedan dricker max en centiliter av)
Så.

- Hur många gymkort har vi tillgång till? Är de öronmärkta på något sätt? Hur byter jag kortägare? Hur/var hämtar de nya kortägarna ut sina kort? Har jag tillgång till ett register över de kort som är aktiverade för tillfället?

Frågorna som kontorschefen förberett haglade tätt. Men eftersom den här historien står skrivet på denna blogg så måste ju något gå fel. Den unge killen tog en liiiten liten liiiiiiten klunk av kaffet, ställde ner muggen, rätade till sin svarta kavaj och med ett smått underlägset kroppsspråk öppnade han munnen.

- Jag fick precis ansvaret över ert avtal och har inte hunnit läsa igenom det än. Jag försökte få med mig det hit men lyckades inte hitta det. Men hur har det sett ut tidigare? Hur många kort har ni hand om? Hur många är ni på det här kontoret?

Det är kanske svårt att tro men det är på riktigt. Representanten hade minst lika lite koll som kontorschefen eftersom avtalet var tämligen unikt av sitt slag. Därför bollade han tillbaka frågorna till kontorschefen, som han såklart inte hade någon som helst aning om.
Alltså, där satt de två unga herrarna. Varsin representan från två väldigt stora företag och hade ingen som helst koll på samarbetet emellan dem. De var som de där värdelösa armarna på varsin Tyrannosaurus Rex. Försök måla upp en bild av resten av det mötet i ditt huvud. Ungefär så var det. Pinsam tystnad, mikroskopiska klunkar kaffe och upprepningar av frågor som kunde skrivas ner och återkommas om.


Mötet slutade med vad som upprepats minst tio gånger innan, nämligen att gymföretagets representant skulle ta fram avtalet, läsa igenom det och återkomma.
Kontorschefen följde med honom ner, sa adjö, gick upp igen och drog en djup suck. Sedan gick han och hällde ut muggen med kaffe som han bjudit på, som var full.

Kommentarer
Postat av: Christine

Hahaha!! Jag skrattar opassande högt på jobbet!

Riktigt bra skrivet, och det där med kaffet, ack så sant! Jag bekänner mig till gruppen artighetsdrickare!

2011-03-25 @ 15:25:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0