Hur kort tid tillbaka får man tänka och bli sådär mysigt nostalgisk?

I ganska exakt två år var Tjugofyrakyrkan ingen riktig kyrka. Vi hade inte startat ännu. Vi hade inte ens namnet färdigt. Istället var vi en grupp människor som samlades flera gånger i veckan och formade det som idag är Tjugofyrakyrkan. 13 personer var vi från början.

Det var mys, kaffe och te för hela slanten. Ibland hade någon med sig en paj eller kaka och bjöd på. När vi inte var hemma hos våra pastorer och åt nybakat bröd så var vi på picnic, fikade på ett café eller hälsade på hos någon annan kyrka. Det hela var som taget ur valfri låt av Ted Gärdestad.

Om vi inte redan var det så blev vi goda vänner allihopa.

Dessa två år känns väldigt avlägsna idag, nu när kyrkan sparkades igång tidigare i år. Det är inget embryo längre. Kyrkans gränser och trösklar har suddats ut och tillsammans med det även gruppen som en gång i tiden utgjorde Tjugofyrakyrkan.

Nu är det istället i flera vardagsrum (och andra typer av rum för den delen) som Tjugofyrakyrkan befinner sig i. Vi möts många människor samtidigt på flera olika platser, dygnet runt, hela tiden. Kyrka 24/7. Den är multiplicerad över flera orter och människorna som bär den bli bara fler och fler. Jag älskar det!

Och om jag vaknar upp någon dag och vill tillbaka till den där första tiden så har jag redan garderat mig. Jag tar inspiration (väldigt löst) från en dialog ur en bra film (gissa vilken):

- You and I started [it] together, do you remember that? It is as much mine as it is yours you know...

- This does not belong to us, we are not special! [...] Stop trying to control everything and just - let - go!

Se scenen här om du känner för att klicka.