Det kanske inte märks särskilt mycket här på bloggen nu för tiden, men jag arbetar faktiskt fortfarande. Varje vardag går jag till jobbet och gör min grej.

Skillnaden nu är att jag inte längre jobbar på olika platser varje dag. Nej, jag jobbar på samma ställe nu för tiden. Jag gick från backupkonsult till entrepenadkonsult för ett drygt år sedan. Fast lön, fasta arbetstider och samma arbetsplats... varje dag!

Först fick jag vikariera som kontorschef för en tidning under ett drygt halvår. Där fick jag mer ansvar än jag någonsin fått tidigare på en arbetsplats. En väldigt utmanande och rolig tid. Jag klantade till saker mer än någonsin, men jag har heller nog aldrig lärt mig mer om mig själv på så kort tid. Under samma veva flyttade jag till Huddinge och började smårenovera, saker jag aldrig gjort förut. Det var en ganska stressig höst.

Sedan i mars i år har jag jobbat för ett annat företag och stormtrivs. Nu tillhör jag att arbetslag med människor som jobbar med samma saker.

Det är klart att det händer en del konstiga saker till och från, men galna händelser händer verkligen inte längre på en daglig basis. Så mitt konsultliv är inte lika intressant längre, från det perspektivet alltså.

Men jag vill nämna en annan sak som är skön med att jobba länge på en arbetsplats: Den första tiden på en arbetsplats är bökig. Jag glider runt och försöker hitta saker att göra, frågar tusen frågor till närmsta chef om jag gör rätt och de andra människorna på arbetsplatsen undviker att ta kontakt med en. Man är inte någon att räkna med och det märks verkligen.

Men sedan händer något.

Mina sista månader på tidningen kunde jag nästan inte gå omkring på kontoret för folk stoppade mig och bad om hjälp om nästan vad som helst. Det var en härlig känsla, folk tilltalade mig vid namn. Samma sak hände på min nuvarande arbetsplats nu under förra veckan. Något skiftade och folk har börjat använda mitt namn när de vill ha min hjälp.

En liten detalj men det gör mycket.