Jag såg King of Kong häromdagen. Den var riktigt bra. Och intressant.

En underdog (som vi alla såklart behöver älska) mot världens fulaste frisyr. En blodigt seriös tävling om världsrekordet i Donkey Kong. De är så vansinnesvassa båda två att det egentligen handlar om vem som kan samla ihop mest poäng innan spelets oundvikliga kill screen.

I mina ögon hamnade rivaliteten mellan dessa människor i skymundan när birollerna tar plats framför kameran. Det är deras brinnande passion som jag blev mest fascinerad av. De blir alldeles till sig vid blotta tanken av en duell mellan de bästa Donkey Kong-spelarna i världen. De går omkring i en arkadhall och tipsar spelarna om att någon håller på och närmar sig en kill screen.

Jag fick nästan lite darrig läpp av dessa människor som representerade världens största arkadspelcommunity. Det var lätt för mig att identifiera mig med dem. De älskar det de håller på med och idoliserar gärna, precis som vilken människogrupp som helst.

Dokumentären tar sig tid att förklara spelets regler och ramar, samt lägger ut fakta om Twin Galaxies. Det gör filmen mer underhållande och lättillgänglig. Och kampen om världsrekordet pågår än idag. 1090400 poäng är det nuvarande rekordet, som hålls av någon med namnet Hank.

När jag ändå är inne på tävlingsspelande kan jag passa på att berätta lite om det tävlingsspelande jag tagit del av:

Den första september 2001 var första och hittills enda gången jag köpte en konsol samma dag den släpptes på marknaden. Det var Sony som släppte Playstation Portable (PSP) i Europa. Jag köpte maskinen främst för att Metal Gear-serien skulle få titlar till den konsolen. Det var på den tiden jag köpte konsoler när det släpptes unika Metal Gear-titlar till dem. Metal Gear Ac!d, som det hette, visade sig senare vara en ytterst medelmåttig spinoff som inte har något med huvudserien att göra (uppföljaren var betydligt bättre).

Nej, istället visade det sig att det vara det andra spelet jag köpte tillsammans med konsolen som jag skulle bli förälskad i. Det var pusselspelet Lumines.


Lumines har mycket gemensamt med Tetris, alltså att man ska arrangera fallande pusselbitar i vissa mönster för att radera dem. Men Lumines kanske bättre beskrivs som ett Tetris on hallucinogenic drugs. Det får fingrarna att rycka, ögonen att blöda och hjärnan att smälta.

Jag spelade det så mycket att jag tyckte det var dags att bevisa mig. För vad gör det att ta rekord när det inte går att skryta med det efteråt? Jag hittade en hemsida som registrerade rekorden för Lumines. Tyvärr var man tvungen att chippa sin PSP för att sedan installera ett otillåtet program som såg till att alla rekorden var legitima. Konstigt, men det var så det funkade.

Det hade jag ingen lust med, så jag tävlade själv, inofficiellt, mot rekorden på den sidan. Den vintern var det lite drygt 30 personer världen över som hade registrerat maxpoängen 999.999 på den hemsidan. Och jag bestämde mig för att bli en av dem.

Och den kvällen jag till slut lyckades med det blev det nästan en andaktsfull stämning. Det kändes kungligt på något sätt. Jag och min vän Jonathan satt i min säng i mitt pojkrum och spelade på varsin PSP. När jag sedan hamnade över 900.000 (vilket jag aldrig hade gjort förut) så pausade jag, tog ett djupt andetag och sa till honom att jag skulle spela sista biten i rummet bredvid, för maximal koncentration.

När jag kom in igen hade jag fixat det och vi möttes i en kram. Det låter kanske fånigt i efterhand, men där och då var det väldigt stort. Just då kändes det som att jag var del av en ytterst liten grupp eliter. Så var säkert inte fallet då det nog var många som maxat ut Lumines vid det laget.

Vi gick ut i köket och berättade för mamma vad som hade hänt, hon log mot oss med kunde egentligen inte bry sig mindre.

Jag fick aldrig skryta med mitt rekord på Internet, istället fick något ännu bättre av två mycket omtänksamma människor: