Jag har upptäckt en konstig grej med mig. När något väldigt pinsamt händer som helt uppenbart är mitt fel så har jag lätt för att göra en viss sak.

Det här hände första gången då jag helt oförberett lyckades dra ur strömmen på fyra journalisters datorer när de satt och jobbade med dem. De blev inte glada. Jag, som låg under skrivborden och drog om kablar kröp ut, ställde mig snabbt upp och med heta kinder sa (ganska högt):

- Det där var helt och hållet mitt fel.

Andra gången det hände (och även då jag insåg att det här är återkommande) var småpotatis i jämförelse. Jag klantade till mig rejält i ett tv-spel då många människor tittade på. Ett misstag som verkligen var pinsamt, faktiskt. Besvikelsen hängde tungt i luften... tills jag sa rakt ut:

- Det där var helt och hållet mitt fel.

Jag fick exakt samma reaktioner vid båda tillfällena; skratt, förlöjligande och hån. Och ärligt talat, det är ju väldigt puckat att säga att det är ens fel då det är helt glasklart att det är ens fel.

"Ja, att det är ditt fel var inget jag undrade över", "Det var stort av dig att ta på dig det där Viktor"

I fortsättningen får jag börja be om ursäkt istället för att stejta the obvious.