Dagboksinlägg #15
Tydligare ämnen, tydligare åsikter och lite bättre språk. Det är mycket som kan hända på fem månader!
Jag var helt ny på gymnasiet i en helt ny klass. Mobila gymnasiet precis bredvid Globen. Den eftertraktade laptopen fick vi inte förrän drygt en vecka senare. Ett par dagar in skulle alla elever ställa sig framför klassen och ha med sig en personlig sak som är knutet till något intresse eller hobby man har. Självklart glömde jag helt bort det.
I småpanik (jag trodde ju det här på något sätt kunde påverka mina betyg) tog jag min penna med mig när jag gick fram. Jag presenterade mig och sa att jag gillade att skriva och att det var ett av mina stora intressen. Det tyckte särskilt läraren (eller mentor som han titulerade sig själv) var intressant. Skribent till skoltidningen kanske?
Hehe... tack, men nej tack.
Faktum är att jag tror den här presentationen egentligen bara slöade ner lära-känna-processen under den hösten. Visst, en person tog med sig trumpinnar och berättade om sin passion för trummor. Men, en annan kille i klassen visade upp ett bibliotekskort och sa att han älskade att läsa böcker. (16-åriga jag i falsett:) Laaaaame! Vad jag inte fattade var att han också helt glömt bort det/struntat i det men inte fått panik utan helt lugnt bara improviserat. Jag förstod först några månader senare att det här var en kille som gjorde allt annat än läsa böcker.
Nåväl, texten nedanför är ett par tankar jag formade i mitt huvud och skrev ner. Ingen särskild händelse eller något, bara en åsikt.
(Tro det eller ej, men jag lurade många med den här bilden:)
Misstagen man inte missar...
Stackars dessa människor vars misstag aldrig glöms.
Så fort den lite mer impopulärare personen i klassen råkade göra en felpassning under fotbollslektionen blev det många fula ord och klagomål.
Man kan tänka i lite större banor:
Om en högt uppsatt person på ett företag råkar göra en liten miss så skapar det stora konsekvenser och irritationer långt ner i företaget.
Man kan tänka i ännu större banor:
Om någon stor och mäktig politiker gör ett stort och fettigt misstag skapar det stora rubriker och många journalister får löneförhöjning på grund av sina sågningar av dessa människor som gör misstag.
Alla gör vi för tjyvven misstag. En del missas och en del missas verkligen inte. Om pappa råkar åka fel väg när ni ska till mormor eller när Göran Persson inte ger bidrag till Nils party för drogpåverkade hiphopfanatiker.
Man kan inte göra en film som ALLA älskar, man kan inte mätta ALLAS behov, man kan inte ta beslut som ALLA kan dra nytta av.
Varför då klaga så mycket på alla politiker?
Varför då klaga så mycket på alla läkarmissar?
Okej, en läkare ska vara utbildad till att göra rätt beslut, men alla gör vi misstag och man kan inte utbilda någon till en omänsklig varelse som aldrig gör misstag. Okej, läkaren kan få liv på samvetet om han (eller hon) gör fel. Jag ska nu berätta en sann historia, jag kan lova att den är sann:
-----------------
Min pappas kusin hade lite ont i nacken en dag när hon vaknade. Smärtan försvann inte så hon gick till doktorn och frågade vad det var för fel.
-Det här ska vi ordna, sa doktorn och tog fram en bedövningsspruta som han skulle bedöva hennes nacke med.
Men nu var det så att doktorn hade en lite dålig dag så han RÅKADE stoppa in sprutan rakt in i hjärnan. Den här unga flickan hamnade i koma i tre månader, sen dog hon.
----------------
Låter ganska osannolikt men det är faktiskt sant. Denna doktor jobbar än idag som doktor.
Han råkade stoppa in sprutan in i hjärnan på henne. Det är som om du ska bygga en koja och råkar spika fel på din tumme, eller tappar den stora stenen på din lilla tå. Misstag som misstag. Jag kan självklart hålla med om att han var en idiot som råkade göra detta men det var ett misstag (som han får leva med).
Man kan inte läsa i nya Veckorevyn där det står ”Så gör DU inte misstag”. Man kan inte se ett misstag komma gående. Man kan inte äta piller mot misstag. Man kan inte träna sig själv att stå emot misstag.
Misstag är något abstrakt som flyger i luften och slår till när som helst, var som helst.
Du ramlar, du säger fel sak vid fel tidpunkt, du skär dig på kniven, du tappar te på mamma, du repar pappas bil, du tappar en tia i brunnen. Man kan hålla på ett tag.
Därför tycker jag synd om alla kändisar vars misstag blir stora rubriker världen över. Vaddå, förväntas det från kändisar att dom inte gör misstag?
Med det här vill jag säga att misstag är misstag, vem som än gör det.
Men om man har mer ansvar så märks misstagen mer, ju längre upp på berget man står, desto mer ont gör det att ramla ner. Men den risken får man ta om man väljer att ha ansvar.
Tack för mig den här gången.
